Tom Noonan fick oss att älska seriemördaren

Den mordåtalade Vilma Anderssons otäcka uppenbarelse fick många av oss att tänka på Buffalo Bill, Ted Levines synnerligen obehaglige karaktär Jonathan Demmes i thrillern När lammen tystnar (1991) – en transvestitisk seriemördare som klär sig i sina kvinnliga offers hud. 

För många var den filmen det första mötet med kannibalen Hannibal Lecter, spelad av Anthony Hopkins som förärades med en Oscar för rollen. Men redan i Michael Manns film Manhunter (1986) dyker den mordiske psykiatern upp – faktiskt ännu bättre gestaltad av skotten Brian Cox, som är mer subtil i sin psykopati. 

När filmen börjar sitter han fängslad för en serie mord. Han har också försökt ta livet av FBI-agenten Will Graham (William Petersen) i samband med att denne grep honom. 

Graham har därefter tagit sin tillflykt till Florida med sin familj för att vila ut efter det mentala sammanbrott som konfrontationen innebar. Men så blir han uppsökt av sin chef Jack Crawford (Dennis Farina) som behöver hans hjälp att fånga en annan seriemördare i Atlanta, som kallas Tandfen för att denne lämnar bett på sina offer.

Precis som Clarice Starling, Judy Fosters unga FBI-agent i När lammen tystnar, tvingas Graham möta sina demoner och ta hjälp av Lecter, som i sin tur har andra intressen av att hålla “kontakten”… 

Bakom den maskerade Tandfen gömmer sig enslingen Francis Dolarhyde, en storvuxen och kärlekstörstande man som desperat söker bekräftelse i en värld där han dömts ut som egen och avvikande. Dolarhyde arbetar för sig själv med framkallning på ett fotolabb och där blir han förälskad i den blinda kollegan Reba McClane (Joan Allen), som inte dömer ut honom på grund av hans säregna sätt och utseende – och som tycker om hans omtänksamhet och ödmjukhet.

Manhunter är en filmatisering av Thomas Harris kritikerrosade roman Röd Drake (1981). Titeln är en referens till den engelske poeten och konstnären William Blakes figur som figurerar i hans bibelmotiv från tidigt 1800-tal. Dolarhyde är besatt av Blakes röda drake som blir en inre arketyp för hans eget utanförskap och vansinne.

Filmens mottagande var svalt både bland publiken och recensenterna. De förra fann den för märklig och obehaglig, de senare tyckte att den var alltför förhöjd och stiliserad. Den estetik med skarpa färger i kontrast till beckmörker som Mann börjat utveckla redan i sin tidigare film Thief (1981) uppfattades som för verklighetsfrämmande. Han låg också bakom den populära kriminalserien Miami Vice (1984–1989) och kritikerna kände igen bruket av neonljus, pasteller, vita och vida svitar och den tidstypiskt synttunga popmusiken. 

I efterhand har just Manns formspråk värderats betydligt högre. Bruket av färger som blått, grönt och lila har visat sig ha symbolik som speglar det som händer i karaktärernas inre. Det finns på så vis inte en filmsekvens att vila i, varje scen speglar specifika känslolägen. 

Manns mål var att filmen på så vis faktiskt ska utgöra ett eget universum skilt från vårt, ett särskilt rum för publiken att kliva in. Genom att låta de olika filmkamerorna spela in en och samma scen i olika hastigheter kunde han skapa en slags visuell disharmoni och en ovanlig rytm i bildberättandet som inte överensstämmer med hur vi i vanliga fall uppfattar världen. 

Syftet med den närmast eteriska och spöklika musiken av tidens konstrockgrupper som The Prime Movers och Shirekbackestetiken var att samtidigt åstadkomma en kylig distans till det som händer i filmen.

Det är ironiskt att Mann ändå eftersträvade en synnerligen skarp psykologisk realism. Han vände sig till FBI:s särskilda grupp för beteendevetenskap för att studera dess utredare, på så vis kunde han utveckla karaktären Graham. För att tränga in i brottslingens inre brevväxlade han med den dömde seriemördaren Dennis Wayne som lik Dolarhyde blev besatt av okända kvinnor.

Cox baserade Lecter på landsmannen Peter Manuel, en seriemördare som saknade alla mänskliga begrepp om rätt och fel. Allen umgicks med blinda för att ta efter deras rörelse och mimik och täckte under långa perioder för sina egna ögon för att kunna leva sig in i hur synskadade upplever världen.

Petersen förberedde sig för rollen som Graham genom att följa hur poliserna på Chicagos våldsbrottsenhet arbetade, hur de försökte tränga in i hur mördare tänker och känner med risken att själva rubba sitt eget sätt att se tillvaron. I Manhunter suddas gränsen mellan Graham och Dolarhyde ut ju längre utredningen och jakten pågår, deras identiter smälter samman och de blir som varandras dubbelgångare.

För Petersen blev det därför svårt att lämna Graham när inspelningen var slut: karaktären fanns länge kvar inom honom och försvann inte ens när han rakade av sig skägget och klippte sig. 

Mest imponerande i filmen är ändå Noonan, som tyvärr nyligen lämnade oss vid 74 års ålder. Han gick fullständigt in i rollen. Redan reslig började Noonan styrketräna och byggde en enorm och skrämmande kroppshydda. För att de andra skådespelarna skulle vara rädda för honom insisterade han på att inte träffa dem utanför inspelningen. När de bodde på hotell och reste tillsammans så höll han sig isolerad i sin husvagn. Kring Noonan skapades en obehaglig atmosfär som gjorde att kollegorna på riktigt började oroa sig för honom. 

Noonan började sina förberedelser inför rollen med att studera olika seriemördare, men fann snart att det mest fruktbara sättet att skapa sin karaktär var att blicka inåt och utforska sitt eget mörker. Det visade sig då att Dolarhyde ville väl, han mördade av kärlek.

***

Läs även: 2026 är Doktor Glas en stalker

Läs även: Vänsterkoftornas Norrköping före kulturslakten