Tv-succén Yellowstone är inte det minsta politiskt korrekt

Att få ta emot en Golden Globe var förr ett bevis för gott hantverk när det gäller film- eller tv-produktion. I dag kan samma utmärkelse få status som trofé i det pågående kulturkriget.  

Åtminstone tolkade somliga det så när Kevin Costner i januari tilldelades just en Golden Globe för sin roll som ranchägare John Dutton i tv-serien Yellowstone. Serien, som är inne på sin femte säsong, har som få andra delat tittare och kritiker. Medan publiken tagit Yellowstone till sitt hjärta har de professionella tyckarna varit mer njugga. Och branschens finaste belöningar har dröjt. Fram tills i år, vill säga. Kanske gick det inte längre att ignorera denna moderna västernberättelse – den femte säsongens premiäravsnitt i slutet av förra året sågs trots allt av fler än tolv miljoner amerikaner, en siffra som bara NFL-fotbollen kan matcha.  

Sedan premiären 2018 har Yellowstone kommit att utvecklas till en formidabel succé. Femte säsongen är som sagt aktuell nu och hela två spin off-serier har redan producerats. Skaparen, Taylor Sheridan, har på några år klivit fram som den viktigaste kreatören i den amerikanska tv-världen. 

Han har fått försvara sin tv-serie. Anklagelserna har handlat om påstådd konservatism, om bristande politisk korrekthet. En "anti-woke tv-serie", har någon kallat Sheridans skapelse. En kolumnist i New York Times beskrev serien som "den största republikanska showen" på amerikansk tv just nu.  

Och visst är Yellowstone så gott som fri från de identitetspolitiska markörer som kommit att prägla allt från Svenska Filminstitutets verksamhet till de stora aktörerna i Hollywood. Ingen kan heller förneka att ranchen är en väldigt maskulin miljö med cowboys, boskap, hästar och vapen. Vilket inte hindrar en och annan cowgirl från att ta upp plats.  

Platsen är Montana, en stor och glesbefolkad delstat i nordvästra USA. Där, på ranchen Yellowstone, härskar patriarken John Dutton, en kolerisk och lite tvär figur gestaltad av Kevin Costner. Måhända försvarar han en förlegad och dödsdömd livsstil men han är beredd att gå långt för att stoppa försöken att exploatera marken runtomkring. Det är folk från Kalifornien och New York som vill bygga golfbanor, ski resorts, lyxbostäder och rentav en flygplats.  

Duttons ena son är före detta elitsoldat, gift med en kvinna ur ursprungsbefolkningen och till och ifrån bosatt i reservatet. Den andre sonen dväljs i maktens korridorer, utbildad jurist som han är. Men det är en kvinna, Beth, dottern i familjen, som är seriens starkaste och mest kontroversiella rollfigur. Hon är visserligen alkoholiserad, men har näsa för maktspelet inom företag och politik. Dessutom obrottsligt lojal mot pappan och mer än lovligt hårdhudad mot alla som hotar John Duttons makt.  

Kritiken till trots så låter sig Yellowstone inte sorteras in i något politiskt fack av det ena eller andra slaget. Ska man tala om något slags ideologiskt fundament så handlar det snarare om en långt driven individualism, om antimodernism och antikapitalism. Lägg till detta en konservativ vurm för miljö och natur som snarast för tankarna till det tidiga 1900-talet, till Theodore Roosevelt och de amerikanska nationalparkernas framväxt.  

En annan, mer samtida, konflikt som hela tiden är närvarande i tv-serien är den mellan laptop-folket och de som jobbar med händerna, eller, för att tala med David Goodhart, den mellan "anywheres" och "somewheres".  

Frågan om gentrifieringen har för Montanas del varit på tapeten i flera år vid det här laget. Åtskilliga reportage har berättat om hur välbärgat folk från väst- eller östkust flyttat till delstaten, något som fått huspriserna att rusa i höjden. Ett exempel är Bozeman, en stad med drygt 100 000 invånare, som under ett enda år såg huspriserna stiga med 49 procent. För en ung familj i en delstat med låga genomsnittslöner innebär detta förstås ett oöverstigligt hinder. Lägg till detta en förändrad stadsbild när den inflyttade "progressiva" klassens konsumtionsbehov ska tillfredsställas. 

Montana är en delstat i förändring, men utvecklingen är långt ifrån unik. De problem och konflikter som följer på förändringarna känns igen på många håll både i USA och Europa, och kanske är detta skälet till tv-seriens publika framgångar. 

Taylor Sheridans Yellowstone kan ses som ett inlägg i denna debatt, som ett försvar för en hotad livsstil. Hans kärlek till cowboykulturen, där han själv har sin bakgrund, går heller inte att ta miste på. Det praktiska livet på ranchen och på hästryggen får stort utrymme i tv-serien, alltihop mot fonden av ett hisnande vackert landskap. 

Om de tidiga säsongerna av Yellowstone präglades av en hel del våld, vilket i ärlighetens namn gjorde undertecknad en aning skeptisk, så har femte säsongen ett betydligt lugnare anslag. Visst, det intrigeras som tidigare och nya problem hopar sig, men samtidigt har en ton av vemod smugit sig in i berättelsen. Som när John Dutton, tillsammans med många andra, en varm kväll sitter i gräset medan ett countryband underhåller från en scen. Det är en vacker sekvens som andas frid och ordlös gemenskap. Det är då han får frågan varför han ser så sorgsen ut.  

Hans svar blir några ord som i all enkelhet sammanfattar Taylor Sheridans succéskapelse: "Jag ser på människorna här... allt det här håller på att försvinna".  

***

Läs även: Filmen "You people" visar hur bisarr rasfixeringen har blivit i USA

Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism