Uppluckringen av traditionella värden är de fattigas misär
Målet att öka njutningen ledde till otrygga relationer och utbrett försummande av barnen. Läkaren Theodore Dalrymple avslöjar sveket mot underklassen.
”Ett spöke går runt västvärlden: underklassen”, travesterar den omstridde brittiske debattören Theodore Dalrymple Kommunistiska manifestet i en av sina essäer. Dalrymple har under lång tid arbetat som läkare i ett brittiskt slumområde, i ett fängelse men också i några av Afrikas fattigaste länder. När han flitigt använder ordet underklass gör han det inte i nedsättande bemärkelse. Hans medkänsla är omisskännlig, och han syftar på den stora grupp invånare som står utanför arbetsmarknaden och bor i utsatta områden.
Utifrån sina erfarenheter som fattigläkare hävdar han att den kulturella och intellektuella utarmningen i hos den västerländska underklassen är större än i någon annan befolkningsgrupp han kommit i kontakt med.
Namnet ”Dalrymple” är en pseudonym. Han heter egentligen Anthony Daniels, hans far var en judisk kommunistisk affärsman och hans mor flykting undan Förintelsen. Han valde att kalla sig Dalrymple som skribent eftersom det låter som ”en tämligen magsur, giktbruten äldre man som tittar ut genom fönstret på sin Londonklubb med ett glas portvin i handen medan han klagar över urartningen i samhället”.
Dalrymple hävdar på sitt provokativa vis att den västerländska underklassen inte är fattig i egentlig mening, jämfört med exempelvis invånarna i de afrikanska länder där han arbetat. Han anser att dess fiender i stället finns på idéernas område, i föreställningar om att man inte styr över sitt liv, men är ett hjälplöst offer för omständigheterna eller för väldiga sociala och ekonomiska krafter.
Han är en synnerligen produktiv skribent och har utgivit ett fyrtiotal titlar och skrivit krönikor i bland annat The Times, The Spectator men även i svenska Axess Magasin.
Under dramat i somras, när migrationsminister Johan Forssell löpte gatlopp på debattsidorna efter att ha hävdat att föräldrar bör ta större ansvar för sina barn och sedan blivit påkommen med att ha en 15-årig son som haft olämpliga åsikter kunde man sakna en orädd röst som Dalrymple i den svenska debatten.
Ett av hans huvudteman är det kravlösa samhället, där det är tabu att hävda medborgarnas skyldigheter och där en grundmurad offermentalitet växt fram. Johan Forssells brott var att påtala detta problem i Sverige och en störtflod av skadeglädje bröt fram i mitt Facebookflöde från vänsterintellektuella bekanta efter utpekandet av hans familjemedlem. Den vars tonårsbarn aldrig pläderat för bisarra och provocerande idéer bör kasta första stenen.
Dalrymple skjuter in sig på den del av intelligentian som alltsedan 1960-talet velat befria våra sexuella relationer varje form av sociala, juridiska och moraliska förpliktelser.
Han hävdar att de radikala intellektuella menade lika mycket allvar med den sexuella revolutionen som Marie Antoinette när hon lekte herdinna. Moralen inom dessa kretsar blev friare men man insåg att man hade vissa förpliktelser mot sina barn. Vad man än sade var man inte beredd att genomföra en fullständig upplösning av familjen lika lite som Marie Antoinette var beredd att leva på att vakta får.
Bland de mer sårbara samhällsklasserna fick dessa idéer allvarligare konsekvenser.
I sitt arbete har Dalrymple fått inblick i det kaotiska privatlivet hos många av samhällets olycksbarn med splittrade familjer, män som överger sina barns mödrar och sexuella övergrepp. Han hävdar ett klart samband mellan uppluckringen av traditionella värden och hans patienters misär.
Dalrymple citerar gärna George Orwell, som hävdade att den moderne intellektuelles främsta plikt är att påpeka det uppenbara, sticka hål på ”de illaluktande småortodoxier … som nu kämpar om våra själar”.
Han ifrågasätter de moderna intellektuellas förnekande det uppenbara, när verkligheten är obehaglig och oförenlig med deras förutfattade meningar och undergräver själva grundvalarna för deras världsåskådning.
Varför är det så känsligt att kräva att föräldrar ska ta ansvar för sina barn, att vara motståndare till drogliberalism eller ifrågasätta upplösningen av kärnfamiljerna? Svaret måste enligt Dalrymple sökas i det samband som finns mellan de vänsterliberala intellektuellas idéer och den enligt honom destruktiva samhällsutvecklingen sedan 60-talet. De vänsterintellektuella upplevde samhället de levde i som så orättvist att ingenting i det var värt att bevara. De trodde att all mänsklig olycka berodde på samhällets bojor som hindrade människorna från att tillfredsställa sina begär. De var bländade av en vision av det perfekta samhället och såg inte hur det kunde förfalla.
Eftersom familjelivet med sina små förbud och frustrationer och hyckleri inte var fullständigt lyckligt krävde de att familjen som institution skulle upplösas. Äktenskapen smälte som snö i solsken och upplösningen av kärnfamiljerna var en konsekvens av den sexuella frigörelsen. Men ett utopiskt mål att öka förrådet av sexuell njutning ledde i stället till otrygga relationer och utbrett försummande av barnen.
Dalrymple ser problematiska omvärderingar av viktiga värden även i andra sammanhang, som en kravlös pedagogik i skolorna som drabbar underklassens barn hårdare än dem som får sina kunskapsbehov tillgodosedda av utbildade föräldrar. De som redan var utanför stängs in i den värld där de föddes. Han reagerar också starkt på glorifieringen av de brutala budskapen i rapmusiken som fortfarande förekommer på ansedda kultursidor.
Här kan en svensk läsare känna igen sig, helt nyligen beskrev Göran Greider på fullt allvar den underbare poeten Dan Andersson som ”något av en gangsterrappare”.
Som debattör Theodore Dalrymple en pardonlös slugger och är man ute efter nyanser och ord vägda på guldvåg är han inte ett förstahandsval. Men som avslöjare av problematiska ortodoxier är han svåröverträffad.
***
