Utan kristendomen förlorar vi hela vår värld
Kristendomskunskap är bättre än kulturkanon. När amerikanska högerkristna krockar med Svenska kyrkans glutenfria oblat blottas vår brist på självkännedom.
Den yrvakna rapporteringen i anslutning till mordet på Charlie Kirk är ytterligare en bekräftelse på att kännedomen om en väsentlig del av vårt kulturarv är på väg att falla ur det kollektiva minnet, nämligen kunskap om kristna symboler och de kristna stororden.
För ett tag sedan diskuterade jag Dostojevskij med en handfull rimligt bildade personer som såg ytterst frågande ut när jag resonerade kring hans vana att i varje roman ha en kristusgestalt (som Sonja Marmeladova i Brott och straff, Furst Mysjkin i Idioten och så vidare). Vid ett annat tillfälle samtalade jag med en grupp teologer (!) om Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien som svårligen såg något annat tema än ”kärlek” i Lagerlöfs mångbottnade roman.
Begrepp som ”nåd”, ”barmhärtighet”, ”synd” och ”försoning” tycks inte väcka genklang i folkdjupen längre och ett kristet språkbruk, likt det Erika Kirk använder, tycks omöjligt för svensk media att dechiffrera.
Erika Kirks uttalande om att hennes tårar ska ”eka som ett stridsrop över världen” har tolkas av Björn af Kleen i Dagens Nyheter som att hon lanserat sig som ”ett slags valkyria, en helig krigare, i Charlie Kirks tjänst” och att ”de ondskefulla krafter som mördade maken ska rökas ut”.
Bortsett från att af Kleens raljanta ton är respektlös i relation till en änkas sorg röjer hans tolkning okunskap. Erika Kirk arbetar inte i Charlie Kirks tjänst – hon står till Guds förfogande. Hon utkämpar inte ett krig för sin mördade make, utan för Gud, för att Guds rike som breda ut sig över världen. Hennes stridsrop är inte en signal till vapen och våld, utan en uppmaning till bön och mission. Erik Kirk och det som nu är hennes organisation, Turning Point USA, vill visa människor vägen till Gud, inlemma dem i den kristna gemenskapen, inte genom våld utan med vänlighet.
Noterbart är att mordet på Carlie Kirk inte har orsakat upplopp och våldsamheter, hämndaktioner och hat i någon större omfattning. I stället har hans beundrare besökt kyrkan för att hedra hans minne. Flera amerikanska medier rapporterade att människor strömmat till kyrkor i hela USA för att minnas honom.
På sociala medier kallas det ”The Charlie effect” och om man ska tro X har denna effekt nått också Sverige: Flera vittnar om att de besökt en gudstjänst för första gången på länge. Också i min församling i Malmö dök nya, manliga ansikten upp i kyrkbänkarna söndagen efter Kirks död. Jag hjälpte mannen bredvid mig att hitta rätt i psalmboken och noterade hans min när prästen erbjöd ”glutenfria oblat”.
De kristna stororden om nåd och försoning tycks alltså betyda något för Kirks beundrare, också i Sverige, men inte ha tillräcklig bäring för att överbrygga kulturkrocken mellan en amerikansk högerkristendom och svenska kyrkan med sina glutenfria oblat (mannen bredvid mig i kyrkbänken har inte kommit tillbaka).
När kunskapen om de kristna symbolerna och det kristna språkbruket försvinner, förlorar vi en hel värld. Vår konst och litteraturhistoria, liksom vår moral, vår lagstiftning och vår människosyn vilar på den kristna traditionen. Vad händer med vår förståelse av oss själva och vår kultur när vi inte längre kan tolka vår historia? Kulturkanon i all ära: att återinföra kristendomsundervisning vore mer effektivt.
Toppbild.Under ett Turning Point USA–möte på Utah State Unviersity samlades tusentals amerikaner för att minnas rörelsens mördade grundare Charlie Kirk. Foto: Alex Goodlett/AP/TT
***
