Vi sökte dansk feelgood men fick ett semestersabotage

Det är svårt att hitta något som matchar den danska tv-serien Borgen. Vi försökte med Kärlek & anarki, det var som att byta ut champagne mot mineralvatten.

Som ung kunde jag utan problem utsätta mig för allehanda skildringar av misär i böcker och film. Det var knark, övergrepp, psykisk sjukdom, uppväxter präglade av grymhet och ondska. Numera tål jag nästan inget, minsta lilla deckarmord gör mig illa berörd, för att inte tala om hur knäckt jag blir av skildringar av våld och utsatthet. Självfallet tar jag fortfarande del av mörka berättelser, bland annat genom att följa vad som händer i världen, men för stunderna av total avkoppling i tv-soffan är det komedier och kostymdramer som gäller.

Man kan knappast överskatta hur bra för humöret en välgjord romantisk komedi kan vara, eller för den delen ett psykologiskt skarpt drama om maktspel, som amerikanska serien Succession. Och så har vi självklart den danska tv-serien Borgen, som maken och jag nyligen såg sista säsongen av och nu försöker hitta en ersättare för. Som äkta par bör man alltid ha en maffig tv-serie på gång, det är bra för relationen.

Men det är svårt att hitta något efter Borgen, denna bländande historia om livet i politikens toppskikt, med fingertoppscasting, skarpt manus och strålande skådespelarinsatser. Vi gjorde ett förstrött försök med ett avsnitt av omsusade svenska dramaserien Kärlek & anarki, det var som att byta ut champagne mot mineralvatten.

Hur kan danskarna vara så skickliga på berättande i rörlig bild? Det så kallade danska filmundret inleddes med de kaxiga dogmafilmerna på nittiotalet, en rörelse där regissörerna Lars von Trier och Susanne Bier kom att bli de internationellt kända företrädarna, ni minns väl också mästerliga Festen (1998), av Thomas Vinterberg. Danmark har därefter haft en fortsatt tradition av hög kvalitet på film och tv-drama. En förklaring är Den Danske Filmskole, med så gott rykte att en strid ström av svenskar sökt sig dit under 2000-talet. En annan är ett stabilt statligt filmstöd som politiker i alla läger varit överens om.

I sökandet efter mer danskt drama att hygge oss med på semestern fann vi i alla fall häromkvällen en ljuvlig feelgoodfilm av regissören May el-Toukhy. Lång historia kort heter den (på SVT Play fram till 24 juli). El-Thoukhy (född 1977) har gått just Den danske filmskole och tonaliteten i denna film påminner om stämningen i Susanne Biers verk, eller Woody Allens skildringar av medelklassens middagar och relationer. Den är en lättsam, smart och charmig skildring av hur livet utvecklar sig för ett gäng vänner som ses vid ett antal festliga tillfällen under några år.

Glad över upptäckten sökte jag genast upp samma regissörs andra film, Hjärter Dam (2019). Den visade sig vara lika välspelad och exakt castad, men förhoppningarna om härligt danskt hygge kom helt på skam. Hjärter Dam är i stället en otäck historia som börjar nervigt och sedan blir allt mer psykopatisk. En medelålders kvinna, advokat, inleder en sexuell relation med sin tonåriga bonusson, eller om det är ett övergrepp. Saker spårar ur. Filmen är välspelad och obehaglig, men inte nödvändigtvis minnesvärd eller särskilt djup.

Nej tack säger jag till sådana semestersabotage. I stället har jag hittat en ny dansk dramakomediserie med hyggepotential. Orkestern (SVT Play) är en arbetsplatsskildring om en symfoniorkester. Möjligen har den lånat lite för mycket manér från brittiska The Office, men får duga som övergångsobjekt medan sökandet går vidare. I’ll keep you posted.

***

Text: