Bromance förblir en Hollywoodutopi – män är dömda till ensamhet
Bromance-trenden anlände på 00-talet för att rädda männen från ensamheten, men nu har manlig vänskap blivit skräckinjagande och ångestfyllt.
På 00-talet svepte en våg av närhetstörstande män över populärkulturen. Ordet "bromance" exploderade, ett begrepp som fångade en ny, känslosam manlig vänskap. Sommaren 2009 cementerades det i I love you, man!, där Paul Rudd och Jason Segel bondar över strandpromenader, vespa-turer och Rush-jams, komplett med luftbas-slickande och töntiga smeknamn. Deras kramar var en befrielse, komedin visade hur viktigt det är med vänner att knyta an till och som fattar ens skämt.
Men sexton år senare har den kramen stelnat. Strävan efter manlig vänskap har blivit något skräckinjagande, präglat av ångest, ensamhet och kufbeteende.
Nya komedin Friendship skänker bromance-relationen en kolsvart ton. Craig (Tim Robinson), en grå kontorssnubbe vars fru repar sig från cancer, finner mening när han möter sin nyinflyttade granne Austin (Paul Rudd igen!), en cool meterolog med punkband och mobilfritt liv. De utforskar tunnlar och plockar svamp, en nick till bromance-erans "man crush".
Craig känner sig plötsligt cool genom Austin. Men när Austin bjuder in honom till sina vänner kraschar allt. Craig är så nervös över att inte räcka till att han gör bort sig. Vännerna drar sig undan, Austin bryter kontakten, och Craig lämnas ensam. Hans alltmer befängda försök att återvinna vänskapen pyr av manlig social ångest. Där I love you, man bjöd på hjärtliga kramar, påminner Friendship om en Black Mirror-dystopi, där den manliga ensamhetens mörkaste vrår blottläggs. En passande titel vore I don’t love you, man!.
Samtidigt har den andra säsongen av experimentserien The Rehearsal haft premiär på HBO Max. Nathan Fielder, en ensamhetens trollkarl, studerar här relationen mellan piloter och hur deras oförmåga att kommunicera kan leda till katastrofer. Sättet han hjälper dem att tala med varandra förvandlar säsongen till en sorts tvilling till ”Friendships” absurda humor. Bägge skildrar hur svårt det är för män att uttrycka sig och hur tunn linjen är mellan "normalt" beteende och socialt misslyckande. Fielder kallar sig komiker, men ”The Rehearsal” är den mest obekväma serie som någonsin spelats in.
Bob Trevino likes it, som nyligen gick på bio i Sverige, erbjuder en mjukare bild. John Leguizamo gestaltar Bob, en byggarbetsledare som hängivet stöttar sin fru Jeanies scrapbooking-hobby, ofta på bekostnad av sina egna behov. Han idealiserar henne, men hans liv är urholkat på manliga vänner. Filmens hoppfulla ton avviker från Friendships ångest, men Bobs ensamhet skulle kunna vara en tyst anklagelse mot en kultur där män, i jakten på att vara den perfekta partnern, tappat förmågan att knyta band med andra män.
Enligt Folkhälsomyndigheten saknar mer än var fjärde ung man någon att prata med. Bromance-trenden anlände på 00-talet för att frigöra männen. Kvinnor hade redan då sen länge slutat vara beroende av män, men männen slutade aldrig vara beroende av kvinnor. Att hålla i handen och att bli ompysslade av. Via 2010-talets fjärde feministiska våg bara växte kvinnors oberoende, och män, vars värde en gång mättes i vad de kunde erbjuda kvinnan och att "placera mat på bordet," stod inför ett växande tomrum.
Kanske är det så att när kvinnor inte längre "behöver" män på samma sätt har många, som Bob Trevino eller Craig i Friendship, kanaliserat all energi till sina partners eller att finna romantik. Som när något är en bristvara – i detta fall kvinnor som "behöver" män – vill man ha det ännu mer. Resultatet? Förmågan att umgås avspänt med andra män gick förlorad.
Bromancen har förblivit en Hollywoodutopi.
När jag hörde om den nya TikTok-trenden där män ringer varandra för att säga god natt, som en reaktion mot den manliga ensamhetsepidemin, reagerade jag med bestörtning. Varför? För att jag växte upp med att en man inte beter sig så här? Eller hade jag rätt och männen har fullständig tappat det när det kommer till att på ett naturligt sätt visa tillgivenhet för andra snubbar? Kanske är det en mix av bägge.
***
På 00-talet svepte en våg av närhetstörstande män över populärkulturen. Ordet ”bromance” exploderade, ett begrepp som fångade en ny, känslosam manlig vänskap. Sommaren 2009 cementerades det i I love you, man!, där Paul Rudd och Jason Segel bondar över strandpromenader, vespa-turer och Rush-jams, komplett med luftbas-slickande och töntiga smeknamn. Deras kramar var en befrielse, komedin visade hur viktigt det är med vänner att knyta an till och som fattar ens skämt.
Men sexton år senare har den kramen stelnat. Strävan efter manlig vänskap har blivit något skräckinjagande, präglat av ångest, ensamhet och kufbeteende.
Nya komedin Friendship skänker bromance-relationen en kolsvart ton. Craig (Tim Robinson), en grå kontorssnubbe vars fru repar sig från cancer, finner mening när han möter sin nyinflyttade granne Austin (Paul Rudd igen!), en cool meterolog med punkband och mobilfritt liv. De utforskar tunnlar och plockar svamp, en nick till bromance-erans ”man crush”.
Craig känner sig plötsligt cool genom Austin. Men när Austin bjuder in honom till sina vänner kraschar allt. Craig är så nervös över att inte räcka till att han gör bort sig. Vännerna drar sig undan, Austin bryter kontakten, och Craig lämnas ensam. Hans alltmer befängda försök att återvinna vänskapen pyr av manlig social ångest. Där I love you, man bjöd på hjärtliga kramar, påminner Friendship om en Black Mirror-dystopi, där den manliga ensamhetens mörkaste vrår blottläggs. En passande titel vore I don’t love you, man!.
Samtidigt har den andra säsongen av experimentserien The Rehearsal haft premiär på HBO Max. Nathan Fielder, en ensamhetens trollkarl, studerar här relationen mellan piloter och hur deras oförmåga att kommunicera kan leda till katastrofer. Sättet han hjälper dem att tala med varandra förvandlar säsongen till en sorts tvilling till ”Friendships” absurda humor. Bägge skildrar hur svårt det är för män att uttrycka sig och hur tunn linjen är mellan ”normalt” beteende och socialt misslyckande. Fielder kallar sig komiker, men ”The Rehearsal” är den mest obekväma serie som någonsin spelats in.
Bob Trevino likes it, som nyligen gick på bio i Sverige, erbjuder en mjukare bild. John Leguizamo gestaltar Bob, en byggarbetsledare som hängivet stöttar sin fru Jeanies scrapbooking-hobby, ofta på bekostnad av sina egna behov. Han idealiserar henne, men hans liv är urholkat på manliga vänner. Filmens hoppfulla ton avviker från Friendships ångest, men Bobs ensamhet skulle kunna vara en tyst anklagelse mot en kultur där män, i jakten på att vara den perfekta partnern, tappat förmågan att knyta band med andra män.
Enligt Folkhälsomyndigheten saknar mer än var fjärde ung man någon att prata med. Bromance-trenden anlände på 00-talet för att frigöra männen. Kvinnor hade redan då sen länge slutat vara beroende av män, men männen slutade aldrig vara beroende av kvinnor. Att hålla i handen och att bli ompysslade av. Via 2010-talets fjärde feministiska våg bara växte kvinnors oberoende, och män, vars värde en gång mättes i vad de kunde erbjuda kvinnan och att ”placera mat på bordet,” stod inför ett växande tomrum.
Kanske är det så att när kvinnor inte längre ”behöver” män på samma sätt har många, som Bob Trevino eller Craig i Friendship, kanaliserat all energi till sina partners eller att finna romantik. Som när något är en bristvara – i detta fall kvinnor som ”behöver” män – vill man ha det ännu mer. Resultatet? Förmågan att umgås avspänt med andra män gick förlorad.
Bromancen har förblivit en Hollywoodutopi.
När jag hörde om den nya TikTok-trenden där män ringer varandra för att säga god natt, som en reaktion mot den manliga ensamhetsepidemin, reagerade jag med bestörtning. Varför? För att jag växte upp med att en man inte beter sig så här? Eller hade jag rätt och männen har fullständig tappat det när det kommer till att på ett naturligt sätt visa tillgivenhet för andra snubbar? Kanske är det en mix av bägge.
***
