Förstklassigt

Text: Mårten Arvidsson

Bild: Angelica Zander

Det är något väldigt folkhemskt över lättöl; präktigt, praktiskt och folkkärt i det tysta. Till skillnad från starkölet har utbudet av drycken varit ganska konstant, och – i ärlighetens namn – kanske inte direkt spännande heller. Den välbekanta trion Pripps, Spendrups och Åbro har under decennier i princip varit helt dominerande. Men på sistone har en färgglad flora av nya etiketter börjat skymta i butikshyllorna, på krogar och på Systembolaget. Även helt alkoholfria ölsorter ökar stadigt i popularitet.

Ölskribenten och sommelieren Sanna Blomquist, som själv gärna dricker lättöl, tror att förändrade vanor bidragit till detta.

– Det är en direkt följd av att intresset för mat och dryck i kombination ökar, samtidigt som vi går allt oftare på krogen, säger hon.

Lättöl lanserades i samband med att svenska staten år 1919 delade in öl i tre olika skatteklasser. Med lättölet, klass ett, ville man åstadkomma ett öl som var ofarligt men som ändå hade en klassisk ölsmak, vilket man fick med den låga alkoholhalten. Som begrepp är alltså lättölet hyfsat nytt, men svaga maltalkoholdrycker har haft en stark ställning i Sverige sedan mycket lång tid tillbaka. Sådana har vi smuttat på ända sedan medeltiden. Historiskt har dock rent bryggtekniska skäl spelat roll för svenskarnas höga konsumtion av svaghaltiga ölsorter. En äldre kusin till lättölet, svagdrickan, gjordes till exempel genom att brygga den malt man redan hade bryggt öl på.

– Det är svårare att göra ett alkoholstarkt öl eftersom det går åt mer malt för det. När man gjort de svagare ölen har man använt mindre malt per liter vatten, säger Richard Tellström, lektor i måltidskunskap vid Restaurang- och hotellhögskolan.

Och svenskarna är trogna sitt lättöl. Samtidigt som bryggerierna fasar ut läskflaskorna av returglas på grund av minskad efterfrågan – folk köper pet-flaskor i stället – fortsätter flaskorna med lättöl att sälja som smör. Som de alltid gjort.