Så hamnade ”Fäbodjäntan” på Sveriges nationalscen
Hur kan en 48 år gammal svensk porrfilm fortfarande ha så stark attraktionskraft att den inspirerar till en föreställning på Dramaten?
I början av 80-talet köpte jag en dyr VHS-bandspelare på avbetalning, började hyra gamla kultfilmer i tidens mindre nogräknade videobutiker och bytte piratkopierade filmer med andra VHS-nördar. Där någonstans stötte jag på den svenska porrfilmen Fäbodjäntan (1978), en svensk lågbudgetfilm regisserad av den amerikanske regissören Joseph W Sarno. Filmen hade något extra; förutom en oortodoxt använd falukorv även en knasig handling i idyllisk Dalamiljö och fantastiska, tafatta repliker framförda av glada amatörer med buskiga kön och utan silikonimplantat.
Fäbodjäntan blev tidigt en snackis, och i princip alla svenskar känner till filmen i dag, även om få tycks ha sett den. Filmen har under decennierna getts ut på VHS, visats på kabel-TV-kanaler och fått en DVD-utgåva, så nya generationer har haft möjlighet att se den. Nu streamas Fäbodjäntan på min streamingtjänst Cultpix.com och mitt bolag Klubb Super 8 ger ut filmen på Bluray den 1 april, för första gången restaurerad och med massor av bonusmaterial.
Bluray-utgivningen är givetvis synkad med premiären av Dramatens uppsättning Fäbodjäntan, som tar sitt avstamp i och inspiration från filmen, men i övrigt har väldigt lite med den att göra. Den beryktade titeln i sig har gjort att Dramatens föreställning är utsåld från premiären 6 mars till sista (?) föreställningen 31 maj! Detta alltså långt innan någon visste vad som skulle utspela sig på scenen.
Jag blev tidigt kontaktad av teatergruppen som står bakom föreställningen, eftersom de gjorde research kring filmen och hört att jag kunde ha material från filmen. Jag lyckades hjälpa dem att hitta originalmanuset, inspelningsbilder från filmen och faktiskt även originalförklädet från filmen! Bakombilderna och förklädet är nu en utställning i Dramatens foajé, som en hyllning till filmen.
När jag var chefredaktör för tidningen Total Film 1999 intervjuade jag Joe Sarno och hans fru Peggy i Stockholm, blev vän med paret och åt så småningom lunch hemma hos dem i deras lägenhet på Manhattan. Vi hade sedan kontakt under alla år.
Mycket mer än falukorv
Joe Sarno är så mycket mer än ”hö-hö-hö falukorv”. Han föddes 1921 och började göra svartvita, djupsinniga och lätt ångestfyllda lätterotiska filmer på 60-talet. Totalt spelar han cirka 125 långfilmer, varav 15 i Sverige. Han var illa ansedd bland landets filmkritiker på 60- och 70-talet, och en av dem föreslog till och med i en recension: ”Kan ingen utvisa karln?”. I dag är han ansedd som en auteur i sexplotiationgenren, har kallats ”The Ingmar Bergman of 42nd Street” och hans filmer visas på prestigefyllda filmfestivaler och cinematek i hela världen.
Joe och Peggy Sarno kom till Sverige 1967 för att spela in filmen Jag, en oskuld. De blev förtjusta i landet och skaffade en lägenhet i Hägersten, som de besökte varje sommar. Han gick bort 2010, men hon behöll lägenheten. När hon för ett par år sedan lämnade lägenheten, bad jag att få ta hand deras källarförråd, som annars hade hamnat i en container. De hade sparat filmmanus, kläder, rekvisita, arbetskopior på 16mm, kvitton, med mera från 60- och 70-talets filmer. Bland kvarlåtenskapen finns förklädet från Fäbodjäntan, liksom slöjorna när kvinnorna leker haremsdamer i filmen!
När tiderna förändrades kunde Joe inte längre göra snälla nakenfilmer. Han tvingades motvilligt göra hårdporr, i både USA och Sverige. Kärleksön (1977) och Fäbodjäntan (1978) kom sent i hans karriär och i de sista skälvande minuterna av ”Den svenska synden”. Båda filmerna hade den karismatiska Leena i huvudrollen. Hon skulle ha varit med i ytterligare en film, som skulle utspelas i Lappland, men hoppade av karriären och blev sjuksköterska.
Både Joe och Peggy Sarno är bortgångna i dag. De hade nog varit väldigt förvånade över att deras lilla lågbudgetfilm (teamet bestod av regissören, hans fru, en fotograf och en ljudkille) sätts upp på Sveriges nationalscen.
Föreställningen är mer en performance än en pjäs, och fylld av knasiga infall – varav ett par med tydlig referens till filmen, som att publiken sitter i kökssoffor (en direkt inspiration från en onaniscen i filmen), liksom en svart jättedildo i form av en knytnäve. Och givetvis en stor fäbod mitt på scenen.
Kvinnlig sexualitet och växande nationalism
Fäbodjäntan bjuder in till en mängd tolkningar, och kritikerna har läst in mer eller mindre långsökta saker i föreställningen – en undersökning av kvinnlig sexualitet, den växande nationalismen, you name it…
Jag var inbjuden till premiären och tyckte att den var underhållande, och det är kul att se naket på scen i dessa tider av ökande prydhet och nymoralism. Klubb Super 8 ger ut svenska kultklassiker på Bluray och blir ständigt utsatt bannlysning i sociala medier, för 50-60 år gamla, i dag tämligen oskyldiga filmer.
Den feministiska teatergruppen bakom föreställningen, bestående av Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton har tidigare satt upp en omtalad version av Grottbjörnens folk på Turteatern i Kärrtorp, också den med mycket naket.
Jag och ett par andra filmexperter och nördar som hjälpt till med research blev i vintras inbjudna till en fika av teatergruppen för att prata mer om filmen. Jag avslutade med orden: ”Ni fattar att vi kommer att exploatera skiten ur er föreställning med vår Bluray-utgåva?”
Jag förstår att Dramaten vill framstå som lite edgy och ”vågade” med föreställningen. Men varje gång någon skriver om den, eller pratar om den i radio eller TV bidrar det glädjande nog till reklam för originalfilmen!
Paradoxalt nog blir alltså teatergruppen och Dramaten mer eller mindre ofrivilliga PR-verktyg för filmens fortsatt långa liv och mytbildning.
Rickard Gramfors är kultfilmsexpert och vd för Klubb Super 8 AB och Cultpix AB
