söndag 14 december
Det är nu hundra år sedan ett präktigt fiasko ägde rum på Södra teatern i Stockholm. Det innebar slutet för Emil Norlanders position som huvudstadens kung av lättare underhållning.
Numera är han sedan länge bortglömd men vid tiden runt förrförra sekelskiftet visste alla i Stockholm vem Emil Norlander var. Många utsocknes också för den delen, för Emil Norlander skrev slagdängor som spred sig som landsplågor i det svenska folkdjupet.
Han var revyförfattare, kåsör och skämttidningsredaktör med en osannolik produktionstakt. Under 1900-talets två första decennier skrev Emil Norlander årligen nyårsrevyer till Södra teatern vid Mosebacke torg. Inga andra föreställningar i huvudstaden kunde mäta sig i popularitet – de största succéerna spelades för utsålda hus ända från januari till slutet av maj. Då var det dags för nästa premiär: hans lika populära sommarlustspel i Kristallsalongen på Djurgården.
Norlanders föreställningar var fulla av färgstarka karaktärer som gick att känna igen från gatulivet: grönsaksförsäljare, ölutkörare och aningens trögtänkta poliskonstaplar. Handlingen var en bisak, det var de medryckande sångerna som var revyernas kärna.
Emil Norlander stod för en lättsam och folklig underhållning och följaktligen blev han avskydd i en del finare kretsar (dock inte av kung Gustav V som i sällskap av söner gärna besökte Södra teatern).
Men den 1 januari 1926 tog Emil Norlanders storhetstid slut. Det var premiär för nya nyårsrevyn Slag i slag och recensenterna sågade. Svenska Dagbladet sammanfattade: ”… en svag revy, en tråkig revy, en trött revy”. Publiken svek och Norlander fick inga fler uppdrag av vare sig Södra teatern eller andra scener. Yngre förmågor som Ernst Rolf och Karl Gerhard blev de nya revykungarna.
Även under sin storhetstid fick den fryntlige och oförarglige ordvitsaren Emil Norlander utstå mycket elakheter från kulturskribenter. En recensent skrev apropå Norlander: ”Ur revyernas sumpträsk kräla allehanda pennfäkteriets paddor”. En annan beskrev Norlanders texter som ”grändernas, bordellernas och krogarnas dummaste och äckligaste vitsar”.
I sina memoarer kallade Emil Norlander sig själv ”Sveriges mest utskällde man” vilket möjligen var en överdrift, men de nästan kampanjliknande påhoppen visar att en nedlåtande syn på bred, folklig underhållning inte är en ny företeelse. Även då var vissa ivriga att göra skillnad på fin- och fulkultur.
Emil Norlanders största revysuccé var Den förgyllda lergöken som första gången spelades sommaren 1900. Dagens Nyheters anmälare rynkade på näsan men stockholmarna vallfärdade likväl till Djurgården för att se detta spektakel om två luffare och deras magiska lergök. Föreställningen togs upp igen många gånger under kommande årtionden och gick på turné över landet med olika teatersällskap.
Även hans kåserier med signaturen Don Basuno var populära. De har för länge sedan passerat bäst före-datum men berättelserna om Anderssonskans Kalle fick längre livslängd, inte minst tack vare flera filmer om den oförbätterlige buspojken. På 1970-och 1980-talen mötte Kalle nya generationer som tecknad figur.
Under hela sin karriär fick Norlander ta emot mycket verbalt stryk men var, åtminstone utåt sett, stryktålig. Han kunde om inte annat trösta sig med publikens kärlek, ända fram till det ödesdigra fiaskot 1926.
En del kritik var kunde han ta med ett småleende, som när nykterister i Ronneby gick till pompöst angrepp mot Norlander och revykollegan i Göteborg, Axel Engdahl:
”Ronneby nykterhetsnämnd har på sammanträde ikväll beslutat att avge en protest mot Emil Norlanders och Axel Engdahls smaklösa alster samt att genom tidningarna uppmana allmänheten att icke besöka de teaterföreställningar, där dessa författares pjäser uppföras.”
Enligt Emil Norlander var detta utspel ”som att hälla Ronnebyvatten på gåsen”.
Toppbild. Emil Norlander var mannen bakom populära slagdängor som ”Kväsarvalsen” och ”Haver ni sett Karlsson”. Bild: Stockholms stadsmuseum
***
