“Vi, folket” – dansbanden var folkhemmets livspuls 

För snart 20 år sedan arbetade jag natt som kriminalvårdare på häktet i Norrköping. En av mina då nya kollegor var en man som var några år äldre än jag som gett upp det lukrativa slitet som rörmokare för att i stället arbeta med människor.

Han kom från en typisk östgötsk bruksort och på fritiden var han trummis i ett dansband som spelade “i gärdsgårdsserien”. Som alla andra från hans hembygd hade han vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem, men röstade på Sverigedemokraterna i ett försök att rädda det land han upplevde upplöstes framför hans ögon.

Jag var frågvis och i under långa timmar i mörker och sömnlöshet berättade han allt för mig om dansbandskulturen, om estetiken och stilarna, historien, ekonomin och inte minst om musiken.

Allt med min kollega var “fel” i samtidens Sverige, inte bara att hans förnamn klingade ut på ett “y”, hans smak, värderingar och bakgrund var ”föraktliga”. Han var något så stötande som en vit arbetarman som skötte sig, arbetade hårt, betalade sin skatt och älskade dansbandsmusik.

Det var på landsbygden, i bruksorterna och småstäderna, som
dansbandskulturen organiskt växte fram. Den var en slags modernisering
av den dans som tidigare fört kvinnor och män samman på logen som nu
ägde rum på dansbanan.

I den nya antologin Kramgoa texter visar ekonomhistorikern Jan Jörnmark
hur “köttberget”, 40-talisterna, är avgörande för dansbandskulturen.
Flertalet av dem växer upp utanför storstäderna i små samhällen som fram
till 50- och 60-talet ännu var tämligen avskärmade från omvärlden. På 70–talet var 40-talisterna i familjebildningsfasen och vill inte längre hoppa runt
till pop- och rockmusik utan dansa i ordnade former.

Jörnmark spårar dansbandskulturens geografiska födelse till Slottsbron utanför den värmländska bruksorten Grums. Det här är Sven-Erik Magnusson, född 1942, bildar gruppen Sven-Ingvars 1956. Inspirerade av amerikanska och brittiska rockartister som Elvis Presley, Chuck Berry och The Shadows blandar de elgitarrer med den egna värmländska vis- och folkmusiktraditionen. Resultatet blir tidiga svenska pophitar på 1960-talet som “Te dans mä Karlstatöserna”, “Min gitarr” och “Fröken Fräken”, som också lägger grunden för det som blir svensk dansbandsmusik. 

I början av 70-talet hyllades Sven-Ingvars när gruppen spelade in tonsättningar av favoritpoeten Gustaf Fröding och 1991 får de sitt stora erkännande när de på Status Quos enorma ljudsystem uppträder med gamla godingar på den stora Hawaii-scenen på Hultsfredsfestivalen inför nya fans i 20-årsåldern.

Artisten och låtskrivaren Lasse Holm, som själv skrivit många
dansbandshits, beskriver dansbandskulturens musik i Kramgoa texter. Det
rör sig om en ren bruksmusik som man oavbrutet ska kunna dansa bugg
eller foxtrot till. Oavsett vilka influenser dansbanden har så anpassar de
musiken till en fyrkantig taktfasthet. I början omvandlade de rock- och pop
till dansmusik och med tiden har countryn blivit allt viktigare. Moderna
dansband tar gärna intryck av amerikanska countrypopartister, som Taylor
Swift.

“Dansbandsprofessorn” Thomas Deutgen berättar i Kramgoa texter att dansbandsmusiken först hörs i etern när Partillegruppen Flamingokvintetten får en rad Svensktoppshitar mot slutet av 1960-talet. Lilla Ann, Det hjälpte ingalunda lej, Nynna en sång och Hon är sexton år i dag, en svensk version av Neil Sedakas Happy Birthday Sweet Sixteen, banar väg för något “nygammalt”. 

Snart fylls folkparkerna med dansorkestrar och pardansen blir en folkrörelse under 1970- och 80-talet. Från hundratals till tusentals orkestrar turnerar nu land och rike runt. De riktigt populära grupperna utöver Flamingokvintetten är Thorleifs frontad av Thorleif Torstensson med sin enormt ljusa kontratenor och Vikingarna, med den unge Christer Sjögrens djupt sammetslena baryton i förgrunden. 

På tv fångades dansbandet först upp med programmet Nygammalt
(1971–1989) lett av Bosse Larsson och i början av 1980-talet etablerades
Café Norrköping (1983–1997) med Ragnar Dahlberg som dess mest
populäre programledare.

När TV4 lanserades som den folkliga kanalen på 1990-talet blev Leif “Loket” Olssons familjeprogram Bingolotto scen för dansbanden. Det är också då sångerskorna på allvar tar plats, inte endast Kikki Danielsson utan också Lotta Engberg, Christina Lindberg och inte minst den unga Charlotte Nilsson (Perelli) som blir dansbandens viktigaste röster. Det finns också nya ungdomliga dansband, Arvingarna från Partille, som vinner melodifestivalen med klassikern Eloise 1993, och Barbados med Magnus Carlsson på sång. Thorleifs blir “coola” när de spelar in hiten Tre gringos med hiphopgruppen Just D 1996 och kliver in i popmusikens finrum på Grammisgalan. 

På den här sidan millennieskiftet har dansbanden fortsatt kämpa för sin
plats i rampljuset. Ett uppsving fick de med tv-programmet
Dansbandskampen (2008–2010) som blir populärt och den lätt ironiska orkestern Larz-Kristerz fick sitt genom brott. Lasse Stefanz trummis och sångare Olle Jönsson blev samtidigt något av arbetarnas röst när han sommarpratade 2015. Dansbanden upptäckte också Facebook och kunde där få direkt kontakt med sina fans och bygga en egen offentlighet bortom de etablerade mediernas ointresse.

Men dansbandet har sedan drabbats hårt av pandemins restriktioner och
många grupper återvände aldrig till vägarna efter den. Det stod klart för alla
att den svenska kultursektorn var bra mycket större än den som dittills
finansierats med offentliga medel. Plötsligt efterfrågade också dansbanden,
kringresande småföretagare, stöd för att kunna överleva.

Andreas Johansson Heinö skildrar hur den tonsatt den svenska
arbetarklassens liv i “hjärtlandet”. Den amerikanska countryn blir en viktig
influens för dansbandsmusiken, men de mörka texterna om alkoholism,
hustrumisshandel och fängelsevistelser ersätts med betraktelser om
svenska arbetares vardag och känsloliv. Vi hör det i Thorleifs Gråt inga
tårar, Lasse Stefanz De sista ljuva åren eller för den delen i Vikingarnas
Kris Kristofferson-tolkning Hjälp mig genom natten. Som Thorleif Torstensson påpekat ekar också den svenska folkvisans vemodet vidare i dansbandsballaderna.

Det är denna vardagens enkla poesi som Ragnar Dahlberg framhållit som dansbandets främsta styrka. Kultursociologen Mats Trondman har betonat de existentiella teman som finns i dansbandslyriken. I all sin vänlighet handlar de om kärlek, svek, nostalgiska minnen av det förflutna och hoppet om morgondagen. 

Det är det svenska hjärtlandet som britten Colin Nutley skickligt skildrade i tv-serien Annika – en kärlekshistoria (1984), långfilmsdebuten Nionde kompaniet (1987) och framför allt biosuccén Black Jack (1990), som handlar om de poliser, frisörskor och bilmekaniker i Gävle som kämpar med vardagens tristess och bekymmer i veckorna och flyr in i dansbandsmusiken i folkparken på lördagskvällarna. 

Enligt Trondman är det just det som dansbandskulturen erbjuder. På dansbanan uppstår ett sorts gränsland där de dansande kan lämna det vardagliga och träda in en varm sfär av kärlek och närhet.

I Martin Timells fina dokumentär Gråt inga tårar (1997) skildras hur dansställena blir allt färre och hur dansbandet kämpar med att föryngra sin publik. Men som journalisten och multiinstrumentalisten Göran Skytte konstaterar har deras publik alltid varit 30 år och uppåt, och nu snart 30 år senare kan man konstatera att dansbandskulturen är tämligen livskraftig. Det räcker med att titta på strömningarna på Spotify, grupper som Lasse Stefanz och Perikles låtar har spelats tiotals miljoner gånger, väl i paritet med de populäraste gangsterrapparna. 

Dansbandsskildraren Matz Eklunds nya dokumentärfilm Dansbandsveckan (2025) handlar om ett av Sveriges största musikevenemang. Sedan mitten av 1980-talet spelar band under hela vecka 29 varje år på dansbanorna i Orrskogen i Malung. Få trodde på att det skulle rädda den lilla folkparksföreningen, men genom idogt arbete och entreprenörsanda samlas nu årligen 50 000 dansbandsentusiaster där för att leva ut en synnerligen svensk kultur.

Affärsgeniet Bert Karlsson förstod tidigt den kommersiella potentialen i den folkliga dansbandsmusiken. Han startade Mariann Records i Skara 1972 och när bolaget är som störst står det för en fjärdedel av skivförsäljningen i Norden. I slutet av 1990-talet ligger han bakom dansbandsgruppen Friends vars tillblivelse följdes i det nya formatet reality-tv och bandet vann Melodifestivalen med den ABBA-doftande Lyssna till ditt hjärta 2001. 

I Kramgoa texter skriver Karlsson om hur etablissemanget alltid motarbetat
dansbanden, ett hat mot en arbetarkultur som han inte minst finner ironiskt
nog vara socialdemokratiskt. På 70-talet betraktar den vänstersinnade
proggrörelsen, i sin leninistiska elitism, dansbandsmusikens folklighet med
misstänksamhet. Den gamle proggaren Mikael Wiehe har med tiden erkänt
dansbandsmusiken som “typisk svensk” och “folkligt förankrad” och vännen
Björn Afzelius kom att skriva några av de största dansbandshitsen.

Trots att dansbandsmusiken genererat både Melodifestivalvinnare och
skivförsäljning, har den aldrig riktigt fått sitt erkännande i “finrummen”.
Karlsson hävdar att dansbandskulturen, rotad i landsbygden och
arbetarklassen, just därför föraktats. Dansbanden har genom årtiondena
stridit för att få sin berättigade plats i offentligheten, den “töntiga”
folkligheten har varit störande för ett medie- och kulturetablissemang som
ständigt sökt och omfamnat det extrema och normbrytande.

Men den värsta fienden har enligt Karlsson varit dansbandsmomsen som varit ett ok redan från början. När artister som Håkan Hellström eller Bruce Springsteen fyller Ullevi i Göteborg behöver de endast betala 6 procent moms på biljetterna, dansbanden måste fortfarande betala 25 procent endast för att dans förekommer. Karlsson hoppas få uppleva att dansbandsmomsen upphör innan han lämnar jordelivet, en önskan som kan gå i upplevelse då regeringen nyligen öppnade för att ta bort den. 

Karlsson menar att den “syndiga” dansen knappast är roten till det onda, utan snarare till livet och allt gott. Skytte har beskrivit pardansens särskilda intimitet. Den för kvinnan och mannen närmare varandra, skapar i det bestämda rörelsemönstret i bugg, foxtrot eller för den delen tryckaren en sensuell närhet, ett förtroende och samspel, som ingenting annat. 

Trondman ger Karlsson rätt i att etablissemanget föraktat och motarbetat dansbandskulturen. Det finns skäl till det, den lyckas skapa en samvaro som förenar människor på ett sätt där de ser på sig själva och sina gelikar som “vi, folket”, en öm svenskhet med potentiell politisk sprängkraft.

Den brittiske filosofen Roger Scruton hävdade att pardansen, med dess rötter i den religiösa riten, är ett av djupaste sätt i vilket människor binds samman socialt, kulturellt och moraliskt. Att vi i västerländska samhällen inte dansar på samma sätt längre har berövat oss en innerlig samvaro som gör att vi upplever tillvaron ensam och meningslös.

Dansens kroppsliga och andliga intimitet fångar författaren Björn Ranelid i Kramgoa texter när han berättar om sina egna erfarenheter att växa upp i dansbandens folkhem. Själv har han både skrivit texter åt dansbandet Lasse Stefanz och tävlat i det populära pardansprogrammet “Let’s Dance”.

Kanske är det just därför vi inte längre får några barn gjorda. Inte bara har den stora dansbandskulturens folkrörelse motarbetats och marginaliserats. Pardansen sammanflätar inte könen längre, i stället för att föra kvinnan och mannen samman, har vårt samhälle gjort dem till främlingar för varandra.

Toppbild. Under Dansbandsveckan i Malung buggar svenskarna loss. Scen ur Matz Eklunds dokumentär ”Dansbandsveckan” (2025). Foto: Njuta films

***

Läs även: Engelsmannen som skapade det franska lyxmodet

Läs även: Vem tjänar egentligen pengar på kulturen?