Erik Bergsten

Text: Stefan Westrin

Bild: TT

Erik Bergsten kom i kontakt med tv-mediet tidigt, första gången redan 1937. Han hade följt med sina föräldrar till en stor teknikutställning i Berlin. Inne i ett särskilt bås stod en kamera och en liten tv med darrande ruta, och i den rutan kunde man se en växeltelefonist, eller »telefonfröken« som man sa då. Den unge Bergsten räckte ut tungan mot henne. »Nej, unge man«, sa kvinnan i tv-rutan. »Så där gör man inte!«

Den unge Erik Bergsten såg att vakterna på »Funkausstellung« började se lite hotfulla ut, så han flydde fältet, men han hade i alla fall fått belägg för att bilden inte var någon enkelriktad filmprojektion, som på bio, utan att bilden av hans lipande tunga verkligen rusat med ljusets fart till Leipzig, där växeltelefonisten satt och förfärades. Han berättar om episoden i sin memoarbok »Inte bara tekniskt magasin«.

Det tyska telegrafverket hade ännu inte kommit på tanken att televisionen skulle kunna bli ett massmedium. I stället försökte man redan vid den här tiden utveckla tekniken för att kunna använda den som en väldigt tidig version av Skype.

Erik Bergsten hade fötts fjorton år tidigare i Stockholm, som barn till en matematiklärare och en kokerska. Intresset för teknik tycks ha varit konstant genom livet. Som barn gick han ner till järnvägen i Karlshamn där familjen semestrade om somrarna och lyssnade på morsetelegrafen som järnvägen använde för att meddela var ångloken befann sig. Han lärde sig snart vad de olika signalerna betydde.

Erik Bergsten tyckte om att »apa sig en smula«, som han själv uttryckte det. En kompis till honom som jobbade som inspelningstekniker på Radiotjänst tyckte att den egenskapen, i samband med en behaglig röst, gjorde att han borde söka jobb som hallåa på radion. På den tiden kallades det »hallåman« och var så ärofullt att det var svårare att komma in där än på Dramaten. När Radiotjänst någon gång vart tredje år sökte hallåmän satt där massor med folk som lagt ner tusentals kronor hos röst-pedagoger och väntade på att en efter en slussas in i en studio. När den gröna lampan tändes förväntades de felfritt kunna läsa manus på svenska, danska, engelska, tyska och franska, förrätta en liten andakt och sjunga en psalm. Erik Bergsten måste ha klarat allt felfritt, för han fick jobbet.

1954 fick Radiotjänst tillstånd av regeringen att börja sända tv. De borde ha ett nyhetsprogram som komplement till underhållningen och teatern, föreslog Erik Bergsten. Då hade han lärt sig arbetet under ett par år som journalfilmsmakare på Svensk filmindustri. Hans program fick heta »TV-journalen« och var en föregångare till »Aktuellt«.

Han kom in på tv under en tid då allting var en lekstuga och man hade fria händer att pröva sig fram bäst man kunde och ville. Själva mediet hade någonting magiskt över sig. Men det fanns fortfarande inte tillräckligt med program att fylla tablån med, vissa dagar förekom ingen utsändning över huvud taget. Radiohandlarna klagade. De hade naturligtvis kunnat sälja ännu fler tv-apparater om man hade kunnat visa någonting när kunderna kom för att titta på dem. 

Så Radiotjänst började teckna kontrakt med internationella bildbyråer och snart kom filmrullar inflygande från hela världen. Man plockade fram vackra kvinnor och stora karlar som tävlade i att hugga ved, skotsk militär med bajonetter och kycklingar som kläcktes ur ägg, och så sände man ut detta som »testfilmer« i tv. Dessutom vatten. Rinnande vatten och vågor som slog. Vatten visade sig kunna sälja hur många tv-apparater som helst.

Erik Bergsten kollade igenom så många av de här filmrullarna han kunde – en del av dem hade han användning för i sitt nyhetsprogram. Alla rullar som handlade om något med teknik stoppade han undan. Efter några år hade han fyllt fyra pappsäckar. De blev stommen till hans eget program »Tekniskt magasin«, som entusiastiskt förmedlade 50- och 60-talens framtidsoptimism. Många minns vinjettens trekantiga och ovala kugghjul, som tonsattes med storbandsswing. »Tekniskt magasin«rullade obekymrat på i rutan i trettio år, tills Bergsten pensionerades 1987. Det sista programmet firades med korv och öl i studion.