Hans liv var en blandning av en feelgood-roman och P G Wodehouse

En ung skåning, ännu inte i körkortsålder, var tokig i bilar och skulle med tiden ta två SM-guld i banracing. Nu hade han köpt en begagnad sportbil av en reklamman. Men den unge köparen hade slarvat med betalningen. Säljaren skickade en hotfull påminnelse: ”Om du icke före veckans slut reglerat betalningen, sänder jag min legion av japanska strypare och haitiska voodoo-sadister att omringa godset, stjäla dina tillgångar och förvandla dig till en felparkerad zombie.”  

Den unge bilköparen reglerade skulden. Men han sa till reklammannen: ”Ditt brev var olyckligt. Det kom inte fram till mig. I släkten Piper är vi många som heter Carl. Brevet bröts av en namne. Han blev uppbragt över hotet om japanska strypare. Det redde upp sig. Men jag fick en del bassning.” 

Ja, redan i Slaget vid Poltava 1709 spelade officeren Carl Piper en roll i Karl XII:s armé. Han dog i Karelen efter sju år i rysk fångenskap. Genom århundradena har en rad Carl Piper också härskat över de många slott och herresäten som funnits i släkten.  

Ändock – det var den senaste i raden, Carl Gustaf Eric Alfred Piper, som blev ett begrepp. Som herre till flera gods ägde han en och en halv procent av Skånes yta. Han bar titeln  fideikommissarie och var en adelsman av renaste slag, jaktkamrat med kung Carl XVI Gustaf. Men i tidningsrubriker kom han att kallas ”Röde greven”. 

Röd som politisk beteckning. Det var ingen gimmick eller populism. Det var på allvar som Piper, på 1970-talet, möjligtvis inspirerad av tidens löntagarfondsdebatt, föreslog att Högestad gods anställda – lantarbetare som i bygden fortfarande gick under beteckningen ”drängar” – skulle få köpa aktier i driftbolaget. Piper själv blev också medlem i Sövestads socialdemokratiska förening. 

Experimentet blev ingen succé. Piper sa: ”En del ville bli delägare, andra inte. För mig var detta en rättvisefråga. Antingen skulle alla vara delägare eller ingen. Det viktigaste var att alla hade inflytande, också över de långsiktiga besluten, och att de fick ta del av resultatet. Därför skrotade vi delägarsystemet. Men de har fortfarande del i vinsten.” 

Han ogillade fideikommiss-institutet, den gamla ordningen att egendomen i en adelssläkt tillfaller äldste sonen. Han sa: ”Det är fullständigt obegripligt att det finns ett system i dagens samhälle, där kvinnor inte har någon betydelse.” Han var också kritisk till EU:s gårdsstöd, ”subventioner till en grupp företagare, som ändå har det ganska hyggligt”. 

Den röde greven blev med tiden grönare. Pipers miljöengagemang gjorde honom till motståndare mot gruvbrytning och skiffergasutvinning på Österlen. 

Det är lite oklart hur han blev så pass radikal med den bakgrunden. Pappan (som naturligtvis hette Carl Piper) dog innan sonen  föddes. Efter ännu ett äktenskap inom frälset trolovade sig modern senare med socialdemokraten Gösta Netzén, en lantarbetare som blev tidningen Arbetets chefredaktör och senare landshövding och kanske också en politisk mentor till unge Carl. ”Ja, det har ibland pådyvlats att han skulle ha indoktrinerat mig. Inte. Men jag lärde mig mycket av honom.” 

Omtalad blev Carl Piper också för att han 1985 öppnade ett annat av sina gods för underhållning av hög kvalitet. Därefter genljöd slottsparken sommartid av rock, visor och ballader. Den stora betalande publiken satt på plädar på ängarna med picnic-korgar och vinbuteljer. Artisterna strömmade till och det var mer med kärlek än ironi som det talades om Rockslottet Christinehof.  

Bob Dylan kom, liksom Elton John. Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Little Richard, Alice Cooper, Beach Boys, Bryan Adams och Status Quo också. Den inte alltid lätthanterlige Ulf Lundell fick sådan känsla för slottsparken att han återkom år efter år. 

Sammantaget – och inkluderande att han 73 år gammal i sitt slott överfölls av rånare men värjde sig väl – blev den vänlige och okonventionelle  Carl Pipers liv en blandning av feelgood-roman och P G Wodehouse.