Hans Rosling

Text: Johan von Schreeb

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Tidigt i karriären fick Hans Rosling och hustrun Agneta genom arbetet på Moçambiques landsbygd uppleva fattigdomens förlamande effekter, hur den låser fast människor i träldom. Det paradoxala med fattigdom är att ju mer man lär sig om den, desto mindre förstår man.

För att överleva i fattigdom krävs en logik vi inte är skolade i, en logik vars främsta syfte är att överleva dagen, eller som Hans formulerade det: fattiga människor är inte dumma. Vore de dumma, vore de döda!

Hans var resenär på Sveriges färd från fattigdom till höginkomstland, njöt personligen förmånen av gratis utbildning och sjukvård och insåg värdet av välfärdsstaten och dess roll. När han med pedagogisk briljans föreläste tog han avstamp i livet, tog hjälp av sin mamma, Britta som klev upp på scen och inför gapande unga studenter vittnade om hur det var att insjukna i farsoten tuberkulos. Hans ryggade inte för verkligheten, lät sig inte svepas med i någon skönmålning av den. Han var en vetenskapsman med fakta under armen och absolut gehör för hur fakta tolkas. Det var i skärningspunkten mellan senaste forskningsrön och livet, beskrivet av den tandlösa gumman som påtade i eldstaden på Afrikas landsbygd, han var bäst. Kampen för att utrota den extrema fattigdomen drev honom att ursinnigt arbeta dygnet runt.

Jag var Hans sista doktorand. En handledare ska lära doktoranden fokusera, något Hans Rosling var usel på. Tvärtom tvingade han mig tänka brett och stort, men inte utan att skärskåda detaljerna.

Handledningstillfällena var få och alltid försenade. De kantades av evinnerliga utläggningar och anekdoter och avbröts ständigt av telefonsamtal från gymnasiestudenter som ville intervjua honom för skoltidningen.

När det återstod några minuter kom den röda bläckpennan fram. Blicken blev laserskarp. Med stora och ryckiga gester fylldes manuset jag jobbade på med kommentarer och ändringar.

Hans genialiska klotter vägledde tillkomsten av min avhandling. Slutledningen var viktigast. Men till den tilläts jag inte komma utan att ha suttit still länge, för det är med baken, inte huvudet en avhandling skrivs.

– Nu måste du tänka, Johan, sa han och stirrade strängt på mig över de stålbågade glasögonen. Vår viktigaste artikel visade hur illa internationella fältsjukhus fungerade efter jordbävningar och tsunamier. Det arbetet ledde vidare till Världshälsoorganisationens system för kvalitet och samordning av fältsjukhus.

Relationen mellan handledare och student är säregen. Det skapas ett beroende som ofta ger upphov till konflikter. Det fanns tidpunkter då jag kände mig övergiven. För man kunde inte äga Hans, han var allas egendom och ständigt på väg, flyktig men aldrig ytlig.

Familjen var helig. Ömheten han visade Agneta, barn med respektive och barnbarn var monumental och kompromisslös. Det var vid deras sida han sökte tröst och kraft under svåra sjukdomar han genomled. För ett år sedan fick han ånyo cancer. Med förtröstan njöt han i stillhet av att få följa blommornas återkomst i trädgården med familjen vid sin sida. Trots sorgen över den obotliga sjukdomen var det tacksamheten till livet och kärleken till de sina som var ledstjärnan in i det sista.

Min mentor har gått ur tiden. Vi är många lärjungar, spridda runt hela världen som fått ta del av Hans Roslings vishet, stöd och kärlek. Nu är det vår uppgift att nära de frön han sått. Vi måste gemensamt och med samma energi fortsätta kampen mot extrem fattigdom.

Det är vi skyldiga honom och gumman vid elden.