Hon levde med och i det förtalade sjuttiotalet

Katarina Mazetti var författare men gnetade inte bara med ord. Hon musicerade med sitt dragspel i tid och otid. Nästan alltid med andra glada musikanter i sin egen Engångsorkester. I en radiointervju för tio år sedan babblade och bubblade hon på av glädje över att ha hittat folkmusiken tidigt i livet: ”Man slutar aldrig att spela musik när man väl har börjat. Det är värre än knark.”

Hon satte ihop en egen kulturkanon långt innan sådana blev kulturpolitik. Det började i skolan. Som lärare begrep hon vilka historier som små och större barn gillade mest. Så småningom blev det mängder av barn–och ungdomsböcker. Debuten kom 1988 med ”Här kommer tjocka släkten”, en bilderbok för barn. Efter millennieskiftet följde en hel räcka om ”Kusinerna Karlsson”. Sedan dess har det blivit kåserier, noveller, romaner, dramatik. En produktion i många genrer alltså. Närmare bestämt åtta av tio på hennes önskelista, konstaterade hon i en intervju. Ett operalibretto hörde till det hon saknade.

Under några år levde och arbetade Katarina Mazetti som bonde. Då fick hon ofta frågan: vad gör bönderna på vintern? Irriterad på tjatet kläcktes idén till succéromanen Grabben i graven bredvid. Året var 1998 och boken blev inte bara en storsäljare utan också en älskad film med Mikael Nyqvist i huvudrollen. Den sattes upp som musikal i Norrbotten, översattes till flera språk och blev teaterföreställningar i både Frankrike och Mexico.

Allvar och humor i en salig blandning. Gärna med en kärlekshistoria. År 2011 fick Mazetti Piratenpriset för sin ”berättarglädje”. Den räckte till ett tjugotal böcker översatta till 33 språk. När hon fick frågan hur skrivprocessen såg blev svaret: ”Jag är ganska lat, och jag gör sällan research. Jag bara skriver!” Ibland gick det fort. En försenad novell kunde hon få ihop under ett par tre timmar.

Det feministiska radioprogrammet Radio Ellen var en långkörare i P1. Där var Katarina Mazetti reporter och producent. Redaktionen bestod av enbart kvinnor. Ämnena inte sällan kontroversiella för sin tid. Efterföljaren på nittiotalet hette Freja. Katarina Mazetti hakade på. Hon mindes ilskna telefonsamtal från manliga lyssnade som skällde.

”Då tog vi fram våra visselpipor och efter en stund la de på”, berättade hon senare i en intervju i Sveriges radio.

Det blev 15 år med feministradio. Men lusten att prata i radio tog inte slut efter dem. Att leda samtal på sen kvällstid i programmet Karlavagnen var som klippt och skuren för Katarina Mazetti. Vänligt och nyfiket fick hon lyssnare att berätta om sina liv i glädje och sorg. Tidiga mornar har man kunnat höra hennes tankar för dagen. Närmare bestämt minst 40 stycken.  

Katarina Mazetti hade massor av järn i elden, inte bara böcker, musik, jordbruk och radioproduktion. Hon ordnade litterära träffar i Umeå, litteraturfestivaler i uppväxtstaden Karlskrona, träffpunkten ”Poeten på hörnet” i Malmö.

Hon levde med och i det förtalade sjuttiotalet, ett årtionde hon prisade. Man inte bara demonstrerade mot krig och elände utan gjorde kultur tillsammans, menade hon, sjöng och spelade för och med varandra. I kontrast till dagens utbud från Spotify via hörlurar.

För sex år sedan berättade hon i radion om en märklig dröm. Hon stod på kyrkogården framför sin egen gravsten. Märkliga saker uppenbarade sig vid stenen; färger, pussel och kexchoklad poppade upp.

Drömmar som inte tolkas är som brev som inte läses konstaterade hon. ”Vad lämnar man efter sig? Vad vill jag förmedla till mina egna små och halvstora barnbarn? Förhoppningsvis har jag några år på mig.”

Det blev några stycken men nu är en mångsysslare död. På hennes riktiga gravsten, inte den drömda, skulle det kunna stå: Växelbruk är bäst!