Rolf Alsing var tidningsmannen med nio liv

En mycket ung man väckte förundran i den svenska tidningsbranschen i brytningen mellan 60-tal och 70-tal. Han hette Rolf Alsing och hade vuxit upp i stadsdelen Norrstrand i Karlstad. Därefter hade han virvlat genom högskolan i samma stad och tagit en fil kand med en blandad kompott av ryska, statskunskap och litteraturhistoria. Men det var inte för sina akademiska meriter han först uppmärksammades, utan som redaktör för studentkårens tidning Klaraborgaren.

Hans vågade ämnesval gjorde honom snabbt rikskänd, speciellt när förstasidan pryddes av tre älskande par, varav två homosexuella. Som tonåring hade han gått in i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, där han var en aktiv medlem. Senare blev han chefredaktör för SSU:s tidning Frihet och därefter informationsombudsman i Byggnadsarbetareförbundet som ingick i LO. Och så, pang, bara 26 år gammal utsågs han till chefredaktör på S-tidningen Nya Norrland i Härnösand.  

Vad som låg bakom denna inre hets att snabbt ta sig fram i livet? Barndomen. Rolf Alsing ville lämna den så snabbt det gick. Den hade inslag av drama och tragedi som han själv berörde när han senare i livet skrev en biografi, Prästunge och maskrosboll, om författaren Göran Tunström.

På Nya Norrland knöt han den välskrivande och flera år äldre kollegan Björn Elmbrandt till sin tidning som politisk redaktör. Alsing noterade att Elmbrandt forslade tre stora plåtskåp med fyra lådor i varje till sitt rum. I dessa fanns hundratals mappar med tusentals tidningsklipp. Mapparna var märkta med sådant som ”Inrikespolitik, socialbidrag”, ”Palme, som kommunikationsminister”, ”Utrikes, demokratisering i u-världen” et cetera.

Den unge Alsing tänkte: Aha, det är så man gör! Nästa dag fick han ett grått plåtskåp levererat till sitt chefredaktörsrum, med fyra lådor och obegränsat med mappar. Några år gick och Alsing kallades till att bli redaktionschef på Stockholms-Tidningen. Så han lämnade Härnösand och plåtskåpet varvid en medarbetare smög sig in i rummet, drog ut lådorna med alla mapparna och fann att bara en av dem hade en etikett. Den var märkt: ”Inrikes, utrikes, allmänt.” Där fanns ett klipp, ett enda.

När Stockholms-Tidningen inte långt senare återigen hade avlidit blev Alsing redaktionschef på Värmlands Folkblad en tid tills LO:s tidningsstyrelse gjorde honom till chefredaktör för Aftonbladet, den socialdemokratiska pressens flaggskepp. Men vid den tiden var Bladet en svårt skadeskjuten skuta som låg långt efter konkurrenten Expressen i såväl upplaga som lönsamhet. Och Alsing lyckades varken få personalen eller läsarna med sig. När han slutade 2001 fick han frågan vilket som var det sämsta minnet från de många åren på tidningen. Svaret löd: ”Det måste vara hösten 1985, då journalistklubben krävde min avgång.”

Så blev det också, fast först två år senare, då Thorbjörn Larsson tog över som ansvarig utgivare och högste chef för redaktionen. Han blev också den som metodiskt drog upp Aftonbladet ur sitt organisatoriska förfall och interna tjafs. Alsing fick i stället posten som politisk chefredaktör, vilket inte var märkligt. Aftonbladets stjärnreporter Lena Mellin konstaterade i en runa efter dödsbudet att: ”Det var en bärande del av Rolf Alsings identitet. Han var sosse. Inget mer, inget mindre.”

Efter åren som tidningsman hoppades Alsing på att bli ambassadör, helst på Irland. Det sa han i varje fall i avskedsintervjun, men det förvägrades honom. I stället gavs han jobb som sakkunnig hos finansminister Pär Nuder. När regeringen Persson föll 2006 återvände Alsing till sitt Karlstad och hade en tid tjänst vid sin gamla högskola som kommunikationschef. Han skrev böcker om värmlänningarna Gustaf Fröding och Göran Tunström men var också sjukdomsdrabbad på äldre dar. En familjemedlem sa:

”Läkarna sa att Rolf måste haft nio liv. Han tog sig genom både cancer och hjärtinfarkt. Men nu var han inne på sitt sista liv…”