David Goodhart: ”Snart vänder det för de intelligenta”

Fler högutbildade kommer att behöva lämna manschettjobben och torka äldre där bak.

Text:

Toppbild: Jezzica Sunmo

Toppbild: Jezzica Sunmo

– Det går för bra för intelligenta människor, säger David Goodhart. Och tillägger: 

– Men jag tror det är på väg att vända. 

Goodhart blev känd för en bredare svensk publik när han myntade begreppen anywheres och somewheres för att illustrera värderingsklyftan mellan den liberala eliten och vanligt folk. Nu släpps uppföljaren på svenska, Huvud, hand, hjärta, där han tar sig an det meritokratiska samhällets baksida. 

– Missförstå mig inte – det är klart att man vill jobb ska gå till de bäst lämpade. Man vill inte få en operation av någon som inte klarat av kirurgutbildningen och man vill att kärnkraftverk ska konstrueras av landets bästa kärnfysiker, inte en slumpmässig man från gatan. Men att jag vill ha ett meritokratiskt urval innebär inte att jag vill ha ett meritokratiskt samhälle, där människor sorteras i vinnare och förlorare baserat på deras kognitiva förmåga.

Den nya klassbarriären? Foto: Dev Asangbam

Den kognitiva eliten

Problemet är nämligen att IQ går i arv, särskilt om man slår ihop effekterna av arv och miljö. Visserligen är det inte ovanligt att intelligenta föräldrar får medelmåttiga barn, men de kan ge dem så bra förutsättningar att de ändå konkurrerar ut minst lika smarta och duktiga personer från en annan bakgrund (se nepo babies). På så vis skapas en ”kognitiv elit” där medlemskapet i hög grad går i arv, vars medlemmar lägger beslag på de välbetalda statusjobben. De som har hög IQ och föds i en annan samhällsklass absorberas snabbt av den kognitiva eliten. 

– Det sker en brain drain från arbetarklassen in i den mer homogena kognitiva klassen. 

Elaka tungor skulle invända att samhällets elit inte alltid ger ett jätteintelligent intryck. 

– Nej, det är sant. Problemet är att just kognitiv analytisk intelligens har blivit guldstandarden för högaktning och uppskattning, delvis på grund av att vi kan mäta den. Många andra förmågor är svårare att mäta, som praktisk eller emotionell intelligens, så vi försöker inte riktigt. Därför verkar det rättvist att sortera människor utifrån analytisk förmåga medan andra förmågor nedvärderas. 

De som är bra på IQ-tester eller skolans prov slussas vidare till universiteten, där de tillägnar sig progressiva värderingar och sedan strömmar in i maktens korridorer. Därav värderingsklyftan Goodhart skrev sin förra bok om. 

– Det har inte funnits en arbetarklassröst i politiken på många år som har balanserat den liberala elitens världsbild och prioriteringar. 

Till dessa prioriteringar hör bland annat rörlighet, på arbetsmarknaden och över landsgränser – och förstås den högre utbildning som blev deras egen biljett till framgång. 

– I både Sverige och Storbritannien har vi haft politisk konsensus kring en stor expansion av den högre utbildningen. Därmed fick vi också en enorm expansion av den kognitiva klassen. Den byggde på utbyggnaden av välfärdsstaten, som behöver mängder av lärare, läkare, psykologer, kontorsarbetare, administratörer. 

Överflödiga akademiker

Men trots att välfärdsstaten inte längre expanderar fortsätter den högre utbildningen växa i omfattning. 

– Som så ofta i politiken gick man till överdrift. När Tony Blair 1999 sa att Storbritannien måste skicka 50 procent av skolelever till universitetet var det en extraordinärt emotionellt ointelligent sak att säga.

Goodhart kallar det 15-50-problemet. När 15 procent i din klass läser vidare spelar det ingen större roll om du låter bli. Men när 50 procent läser vidare blir känslan av att lämnas kvar tydligare. Särskilt när högre utbildning tillskrivs så mycket prestige. 

– De som inte läser vidare känner sig som andra klassens medborgare redan vid sjutton års ålder. 

Tony Blair samma år som han satte målet att hälften av brittiska ungdomar ska läsa vidare. Foto: Adam Butler / AP

Känslan av alienering förstärks när de andra 50 procenten återvänder från universitetet och konkurrerar ut dem från jobb som egentligen inte kräver en akademisk utbildning. Men det är inte bara de som känner sig alienerade och besvikna, säger Goodhart. Samma känsla drabbar dem som läser vidare för att de fått höra att det är motorvägen till framgång och välstånd, bara för att sedan hamna på rutinmässiga administrativa jobb där deras utbildning är överflödig. 

Västvärlden producerar helt enkelt fler medlemmar av den kognitiva eliten än det finns jobb för. I Sverige varnar SCB för överskott på journalister, konstnärer, humanister, personalvetare och samhällsvetare. Och enligt Universitetskanslersämbetet resulterar flera svenska högskoleutbildningar i en lägre lön än om man inte hade läst vidare alls. 

– Det visar sig att kunskapsekonomin i själva verket inte behöver särskilt många kunskapsarbetare, säger Goodhart. 

Vad vi däremot behöver är fler som utför praktiska yrken och omsorgsyrken. Vi har för få sjuksköterskor och för få gymnasieutbildade inom vård, teknik och tillverkning. Vilket leder oss in på poängen i Huvud, hand, hjärta: vårt samhälle undervärderar praktisk och emotionell kompetens. Skrivbordsyrken ger mer pengar och respekt, så de lockar till sig fler än det finns utrymme för – medan bristen på personer med som vill arbeta med händerna eller ”hjärtat” förvärras. 

– En enormt stor del av både den offentliga och privata sektorn går ut på olika former av omsorg. Och omsorgsarbete, särskilt på en lägre nivå, är konsekvent undervärderat i vårt samhälle. 

Vem ska ta hand om de gamla?

Snedvridningen hotar att bli ännu värre framöver. AI ser ut att kunna ta över administrativa rutinarbeten som hittills har sysselsatt många med en överflödig universitetsutbildning. Samtidigt blir befolkningen äldre och äldre, till den grad att västvärldens befolkningspyramider börjar likna glödlampor – eller svampmoln, för de mindre optimistiskt lagda. 

– Vänsterliberaler vill lösa problemet med invandring och visst kan man ha en del invandring, men många av de länder som hittills har stått för arbetskraftsinvandring i omsorgssektor har själva sjunkande nativitetstal. Om 20–30 år kommer de att behöva sin egen arbetskraft. Dessutom medför invandring andra problem och den är inte särskilt populär. 

"Jag går till jobbet för den höga lönen – sa ingen undersköterska någonsin." Foto: Fredrik Sandberg / TT

Men hur gör man vård, omsorg och praktiska yrken lockande efter att i decennier ha låtit status och pengar koncentreras till kognitiva yrken? Vi kommer in på omsorgsarbetet. Först utfördes det gratis i hemmet, sedan blev det en kvinnodominerad bransch med dålig förhandlingsposition mot arbetsgivarna och relativt låga löner. 

– Nu pågår en osynlig dubbelstrejk där kvinnor låter bli att skaffa barn och inte heller är beredda att utföra de omsorgsarbeten utanför hemmet som deras mödrar och mormödrar hade. Och det är en legitim strejk. Det behöver bli mer attraktivt att ta hand om andra, både i hemmet och utanför. För både män och kvinnor. 

Att höja ett yrkes status är dock svårt. 

– Jag tror status beror på en kombination av vilka förmågor som krävs för att utföra ett arbete och den ekonomiska belöningen. Så i princip följer status med pengar, och pengar tenderar att vara en funktion av utbud och efterfrågan. Men det finns också yrken som är rätt dåligt betalda och ändå har hög status, så jag tror inte att orsakssambandet alltid finns där, säger Goodhart. 

Hur blir lärare ett statusyrke igen?

En plötslig löneökning behöver alltså inte medföra beundran och respekt. Ta läraryrket. Lönen är inte dålig: 37 700 kronor i månaden för en genomsnittlig grundskollärare, ett par tusenlappar över medianen. Och ingångslönen har ökat kraftigt, mer än 20 procent de senaste sex åren. Ändå är lärare inget statusyrke. De utsätts för hot och våld, rapporterar att de känner sig pressade att sätta glädjebetyg, och saknar auktoritet i klassrummet.  

Kraven på lärarlegitimation har inte heller löst problemet. Och att öka ett yrkes status genom att införa licenser medför ett annat problem: 

David Goodhart är optimist – trots allt. Foto: Jezzica Sunmo

– De ökar den kognitiva elitens möjligheter att tränga undan dem som har lägre utbildning. Jag är väldigt ambivalent inför den sortens lösningar, säger Goodhart.

Går det över huvud taget att påverka ett yrkes status genom politiska beslut, eller är vår beundran inför vissa arbeten egentligen en fråga om kultur och värderingar? 

– Jag tror det ligger något i det. Yrkens status förändras, men förändringarna är ofta långsamma och som sagt kulturella, vilket gör dem till svåra föremål för politiska interventioner. Det är samma sak som födelsetal – hur får man ett samhälle att bli mer välkomnande för större familjer? Försök att ge kvinnor ekonomiska incitament att skaffa fler barn verkar inte vara särskilt framgångsrika. 

Nu har vi ett desperat behov av att uppvärdera praktiska yrken och omsorg, men saknar effektiva verktyg för att lyckas med det. Kanske kommer dock problemet att lösa sig självt. Goodhart nämnde utbud och efterfrågan. Om det är i den praktiska sektorn och omsorgsbranschen jobben finns kommer folk att behöva söka sig dit vare sig de känner sig lockade eller inte. 

Kommer en del av den högutbildade eliten helt enkelt att behöva ta smällen och göra en klassresa neråt? 

– Man kan se mer optimistiskt på det. Gruppen som knuffas ut ur manschettjobben kommer att behöva arbeta på äldreboenden och förskolor. Det senare är i och för sig ett akademikeryrke i Sverige, men för att tala klarspråk: fler högutbildade kommer att behöva torka äldre där bak. Och därigenom hoppas jag att statusen på den sortens arbete också kommer att höjas. 

Digitalt bonusmaterial: Den svenska auktoritarismen

Du har ju varit här en del. Så vad tycker du om Sverige? 

– Jag tycker om Sverige, är Goodharts första svar. Men sen fortsätter han: 

– Jag bodde och arbetade i Tyskland i tre och ett halvt år och jag skulle säga att Sverige är en extremare version av Tyskland. Ni har en tendens att klamra er fast vid konsensus. Avvikande röster är inte särskilt starka. 

Att vi kommer in på Socialdemokraternas roll i Sveriges historia är nästan givet. 

– Ni har ju haft en socialdemokratisk konsensus väldigt länge. Ni gick så fort från bondesamhälle till ett rikt modernt samhälle. På det sättet är ni som Europas Kina. Det var en extraordinärt snabb förändring som ägde rum och den kom i huvudsak ovanifrån. 

Framför allt syftar Goodhart på utvecklingen från 30-talet och framåt. 

Den socialdemokratiska eliten – mer förtroendeingivande förr. Foto: TT / Scanpix

– Den socialdemokratiska politiska eliten guidade Sveriges utveckling. Jag tror det gav folk en rätt god anledning att vara kvasiauktoritära i sin acceptans av en elit som upplevdes ha allas bästa för ögonen. Men nu har den blivit överflödig, till och med ett hinder för Sveriges utveckling. 

Goodhart talar om den ”svenska auktoritarismen”, vars rester han tror gjorde det möjligt för oss att undkomma nedstängningarna under pandemin. Samtidigt har den en uppenbar baksida: 

– Den värsta konsekvensen är er oförmåga att ändra kurs från den naiva progressivismen när det gäller invandring och mångkulturalism. Tron på auktoriteter och på att den socialdemokratiska politiska klassen ska göra det som är bäst har varit rätt skadlig. Och även självrättfärdigheten på den globala scenen som har drivit och upprätthållit denna tro. Nu har ni börjat göra upp med den här auktoritetstron och det kommer att bli spännande att följa. 

David Goodhart

Ålder: 67. 

Aktuell med: Huvud, hand, hjärta, nyöversatt till svenska på Stolpe förlag. 

Gör: Journalist och författare. 

Familj: Fyra barn mellan 25 och 32 år. 

Bor i: Londonförorten Hampstead, känd för en hög koncentration av framgångsrika kulturpersonligheter. 

Fritidsintressen: Spelar cricket och fotboll – ”Jag är målvakt så man kan hålla på tills man är rätt gammal.” Har även försökt lära sig piano, senast under pandemin. ”Vill bara kunna spela Beatles-låtar, inte Chopin eller så.” 

Läste senast: P G Woodhouse-klassikern The Code of the Woosters och C L R James bok om ras, klass och cricket i Karibien (”något av en besvikelse”). 

Mest elitistiska egenskap: Det är nog mitt medlemskap i ett cricketlag för författare som Arthur Conan Doyle grundade på 1800-talet. 

Minst elitistiska egenskap: (Efter en viss betänketid och ett ursäktande skratt) Min tidigare fru växte upp på ett council estate, men det var förstås ett tag sedan. 

Skriver härnäst: En bok som tittar närmare på omsorgsarbete och varför det undervärderas i samhället. 

***

Text:

Toppbild: Jezzica Sunmo