Isabelle Ståhl: ”Det finns för många LADOK-romaner”

Hon är dubbelt aktuell, kulturskribenten, författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl. Denna höst har hon försvarat sin avhandling Psykets laboratorium. Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken vid Stockholms universitet. Hon ser påtagligt nöjd ut när jag gratulerar. 

– Det känns väldigt skönt, säger Isabelle Ståhl och tar en liten klunk av proseccon som står i ett flöjtglas på bordet framför henne.  

Att doktorera är en lång och mödosam process – och när avhandlingen är författad och försvarad är det inte sällan en stor tomhet infinner sig. Projektet som man ägnat år efter år åt – med ett tydligt mål att bli färdig, materialiseras plötsligt. Allt man arbetat för både finns (i form av en avhandling) och har försvunnit (i form av att det inte längre är någon fotnot som ska kollas upp eller ett kapitel som behöver finslipas).  

– Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, men det finns lite planer på ett post-doc-projekt. Eller så ägnar jag mer tid åt att skriva skönlitterärt, det är också väldigt lockande. Det är så skönt att få vila i det språket.  

Nyligen kom hennes andra roman, Eden, som är en uppföljare till hennes hyllade debut Just nu är jag här (2017).  

– Det är samma huvudperson, men några år senare. Hon kommer ur en sämre relation och träffar två män som studerar gammalgrekiska. Tillsammans ger de sig iväg för att hitta en gemenskap som de inte tror är möjlig i den moderna civilisationen. Den är kul, säger hon och ler snett. 

Vi ska återkomma till romanen, men avhandlingen handlar alltså om drogexperiment under Weimarrepubliken – en tid som beskrivits som ”dansen på en vulkan”, ”det glada 20-talet” eller som ett dekadent undantagstillstånd i perioden mellan två förgörande världskrig.  

– Det är en så oerhört intressant tid. Tyskland hade förlorat Första världskriget och mycket låg i spillror, samtidigt är det den tid då Berlin verkligen urbaniseras och människan på ett nytt sätt blir tillgänglig för vetenskapen. Den traumatiska erfarenheten av kriget hade överträffat allt man dittills kunnat föreställa sig. Den hade gjort all tidigare erfarenhet värdelös. 

Lade den osäkerhet grunden för drogexperimenten du har undersökt i din avhandling? 

– På något sätt ja. Psyket var under denna tid ett odisciplinerat område som man från många kunskapsfält försökte kartlägga och förstå. Det konstnärliga avantgardet, psykiatrin och psykologin försökte alla på sitt sätt skapa en uppfattning om denna uppfattat mörka kontinent.  

Efter kriget hade en epidemi av gåtfulla syndrom uppstått.  

– Många före detta soldater var oskadda fysiskt, men led av darrningar, skakningar och plötsliga ångestutbrott. De var dessutom förstummade, de kunde inte tala om vad de varit med om. Man sökte först orsaken i deras kroppar, men kunde ofta inte hitta några fysiska skador.  

I dag skulle symptomen ha beskrivits som Posttraumatiskt stress syndrom, PTSD, men på tjugotalet kallade man det manlig hysteri, förklarar Isabelle Ståhl. 

– Under samma tid fascinerades man av schizofrenin, ett tillstånd som ansågs omöjligt att förstå eftersom patienterna uttryckte sig obegripligt, som ”ordsallad”. Experimenten med droger var ett försök att själv få erfarenhet av psykosen och de förvrängda psykiska tillstånd som krigstraumat framdrivit. 

Att hon började intressera sig för drogexperiment på 1920-talet i Weimarrepublikens Tyskland berodde på att det både hände väldigt mycket samtidigt i samhället, psykologin och vetenskapen, dessutom influerades konsten och litteraturen av detta. I sin studie undersöker Isabelle Ståhl de drograpporter som författats av läkarna Kurt Beringer, Fritz Fränkel och Ernst Jöel samt av den mer publikt kända och uppburna filosofen Walter Benjamin. Den sistnämnde skiljer sig något från de övriga, inte bara för att han är filosof utan också för att han först går in i drograpporterna som försöksperson, inte som den som ska dokumentera förloppet och resultaten.  

– När jag hittade Walter Benjamins skrift Om hasch och läste den förvånades jag samtidigt av att det fanns så lite forskning om hans relation till droger. Walter Benjamin är ju annars en filosof som omskrivs i 10 vetenskapliga artiklar om dagen – men på den här punkten var det helt tyst. Det fick mig att känna att jag kunde bidra till en ny förståelse honom.  

På olika sätt vill protagonisterna i de drograpporter som Isabelle Ståhl undersökt, utforska den mänskliga själen. De vill nå fram till det icke greppbara där inne: psyket och jaget.  

– Jag har varit mycket i Tyskland och är väldigt fascinerad av den tyska filosofiska traditionen. Den är så levande i de här texterna som jag arbetat med.  

En drograpport går till så att någon tar ett preparat och sedan skriver denna person, och andra observatörer, ned vad som sker med försökspersonen. Författaren Aldous Huxley är kanske den mest kända drograpportören med sin bok En port till andra världen, där han beskriver hur han själv intar meskalin. Men det äger rum är långt senare, år 1953.  

– Drogexperiment fick ett uppsving i USA under 1950- och 60-talen. Och i dag är ju intresset åter stort för hur psykedeliska droger eventuellt kan vara verkningsfulla i terapin. Men det är just det: under Weimarrepubliken verkar inte drogexperimenten haft något terapeutiskt syfte. De handlade om att kartlägga människans inre på ett filosofiskt och konstnärligt plan.  

Det säger väl också något om vår egen tid: att vi vill ha mätbara resultat och att vi också är terapeutiskt inriktade? 

– Ja, verkligen. I dag handlar det mycket mer om självförverkligande och läkande. Psykologin och psykiatrin är i dag dominerande kunskapsparadigm. Det var de inte på 1920-talet. Då hade psykologin inte samma monopol på att kunna beskriva människan. I dag är det som om vi förstår allt om oss själva genom det psykologiska språket. 

Det har också fått ta hand om många av de frågor och problem som man förut sökte svar på i religionen, konstaterar Isabelle Ståhl. Litteraturen och filosofin har inte samma status som förr.  

– I de texter jag har undersökt i min avhandling ser man hur viktigt det var att integrera litteratur och konst – för att det också var traditioner där det mänskliga utforskades.  

När vi träffas har höstens kultursidesdebatt om att dagens författare är självupptagna pågått en tid. Jag föreslår att vad dessa självupptagna författare ägnar sig åt är ett slags litterärt utforskande av det mänskliga psyket. Isabelle Ståhl skruvar på sig lite.  

– Jo, så kan det vara. Men det finns också väldigt många romaner i dag som är som rapporteringssystemet vi har på universitetet: LADOK. Där ska man avlägga rapporter om allt som hänt. 

Tycker du att dagens romaner är redovisande? 

– Det finns för många LADOK-romaner, ja. De drivs av en missuppfattning om att man som människa kan bli helt genomlyst och förklarad för sig själv, att man kan få tillgång till hela sanningen om sig själv och sina motiv. Det kan man inte. Jag tycker det är oerhört tråkigt, eftersom man inte riskerar något alls med den typen av litteratur.  

För dig som både är romanförfattare och forskare: hur skiljer sig sätten att skriva på? 

– Jag är väldigt bra på att se samband mellan saker som kanske inte tycks hänga ihop vid en första anblick. Men i forskningen måste jag hela tiden ifrågasätta det och tänka ”men hänger de verkligen ihop”. Associationerna måste minimeras. I mitt skönlitterära skrivande är mitt associativa sätt däremot en enorm tillgång.  

I sin nya roman Eden återvänder Isabelle Ståhl som sagt till Elise från debuten Just nu är jag här, en gestalt som då sågs som en symbol för en generation unga kvinnor vilka möter män via Tinder, tar droger och är emotionellt avstängda. Denna gång är Elise något äldre och söker efter ett större sammanhang. Det leder henne ut på en roadtrip till Tyskland. Hon tar fortfarande droger och har struliga relationer med män. 

– Med Elise vill jag gestalta någon som tror att hon berättar allt, men som inte förmår det eftersom hon är så avstängd och inte har tillgång till sitt känsloliv.  

***

Läs även: David Goodhart: "Snart vänder det för de intelligenta

Läs även: Ann Petrén: "Jag har aldrig känt mig crazy"