Lydia Sandgren: ”Vem som helst kan debutera, men alla kan inte följa upp det”

Lydia Sandgren slog igenom med dunder och brak år 2022 med den omfångsrika Augustprisade romanen Samlade verk som översattes till över 40 språk. Nu släpps den svåra uppföljaren.

– Vem som helst kan debutera, men alla kan inte följa upp det. Det händer att förlagen släpper författare som inte kan följa upp en framgångsrik debut med minst ytterligare två böcker, säger Lydia Sandgren.

Från början skulle boken heta Kvinnor och män i likhet med Lena Anderssons senaste roman, men titeln fick istället bli Artens överlevnad efter boken som huvudpersonen, författaren och gymnasieläraren Kalle, debuterar med. 

Lena Andersson återkommer ofta till filosofi i den offentliga debatten och i sina samlade verk. Lydia Sandgren ofta till psykologi. Båda författarnas verk återfinns i de flesta medelklasshem och lär i framtiden ingå i en presumtiv kvinnlig kanon tillsammans med Gun-Britt Sundström, Moa Martinsson, Maria Wine, Märta Tikkanen och de andra. Men Sandgren vill inte jämföra sig med Lena Andersson.

– Hon är mycket mer politiskt stridbar än jag är.

Samlade verk var en bildningsroman. Charmen och tjusningen med den var att alla dessa litterära och konstnärliga referenser, som en intellektuell person som romanens huvudkaraktär, kulturmannen Martin Bergh, håller sig med. Hon avslöjar att hon nu riktat blicken mot musik. En pianist hon ofta återkommer till är Roy Bittan i Bruce Springsteens tajta E Street Band.

– Med Samlade verk hade jag en tanke om att jag ville skriva som Roy Bittan spelar piano. Den här gången har jag snarare haft ett symfoniskt verk i åtanke – att dela in berättelsen i olika satser, presentera ett tema, utveckla det och variera det. Jag har tänkt på boken som polyfon, flerstämmig. Precis som i Samlade verk finns det flera berättarperspektiv, olika tidslinjer och så där.

Samlade verk var en bildningsroman med referenser till musik, som Jacques Brel och The Doors, sånt en brådmogen ung man kan tänkas lyssna på. Går du tillväga på ett liknande vis i den nya romanen?

– Ja, den är i samma anda som Samlade verk. Den är tematiskt besläktad med förra boken. Det är inte en uppföljare, men den sammanhänger själsligen med Samlade verk. Vänskapstemat och människors försök och misslyckanden att leva samman är centrala även här.

– Det stora geniet är en återkommande gestalt. Jag hade från början en idé om att jag skulle ha med en Faustliknande berättelse om att sälja sin själ till djävulen. Jag döpte en romanperson till Adrian efter kompositören i Thomas Manns Doktor Faustus. Men sedan kom Ove Knausgårds Nattens skola och jag hade ändå inte riktigt fått till det där, så jag skalade av det.

I likhet med Thomas Mann skriver Lydia Sandgren omfångsrika romaner. Hennes huvudpersoner håller bildningsidealen högt och kommer från en borgerlig värld, de är förläggare, lärare och dirigenter.

Samlade verk var i likhet med Manns Buddenbrooks en familjekrönika. Är han en författare som påverkat dig?

– Samlade verk var en familjekrönika i relativt ljusa färger, och Artens överlevnad har en lite mörkare kolorit. Min man läste den precis och tycker att det är en mer vemodig bok. Mer melankolisk och prövande än Samlade verk, som har något av ungdomens uppsluppenhet över sig.

Men var det självklart att det skulle bli en fet bok till?

– Jag hade på känn att det skulle bli så. Men det var inte något som jag bestämde mig för. Jag hoppas att jag kommer kunna skriva en slankare bok nästa gång.

Parallellt med skrivandet arbetar Lydia Sandgren som psykolog.

– Jag lämnade psykiatrin efter att jag fick barn. I dag har jag en liten privatmottagning. Men huvudsakligen försörjer jag mig på min penna.

Håller du även på med psykoanalys?

– Nej, jag är inte analytiker. Däremot är jag intresserad av det. Jag ska gå med i en psykoanalysutbildning under hösten. 

Går du själv i det också?

– Ja, det gör jag.

Har det varit bra för ditt skrivande?

– Det tror jag. Jag brukar säga att jag gick i utbildningsterapi när jag pluggade till psykolog. Då började jag också kunna behärska att skriva långt. Innan dess skrev jag bara fragmentariskt, korta stycken. Små dialogsnuttar. Men ungefär samtidigt som jag började i utbildningsterapi så började jag kunna skriva längre sjok.

– Det vill säga kapitel och längre stycken som var sammanhängande. Kanske att jag fick fatt i något… I någon röst och i något självförtroende som gjorde det hela möjligt. Sedan kan man ju säga som så att när jag började i analys så bestod Samlade verk av en fruktansvärt stor hög med papper. Och ungefär ett och ett halvt år senare skickade jag in ett färdigt manus till Bonniers som blev antaget. 

– Jag tror att den analytiska erfarenheten hjälpte mig att slutföra det där. Att sätta punkt, att faktiskt fullfölja och skriva klart en text.

Du måste ha bra disciplin?

– Ja, jag har svinbra disciplin. Innan jag fick barn skrev jag ju ofta på morgonen, när jag var på jobbet. Efter att jag fick barn så har jag bara skrivit vilken tid som finns till buds. Hur lång eller kort den tiden än är. Jag kan ju inte vara snobbig med vilka tidpunkter som passar mig. Eller skriva bara när jag har lust. Jag får sätta mig vid skrivbordet när tid finns. Sedan min son började förskolan kan jag arbeta nio till tre, det är för mig en ocean av tid.

– Jag har alltid behövt gränser. Jag måste ha en deadline för att bli klar. Och det passar mig ganska bra att ha ett ganska inrutat liv. Då skriver jag när jag har tid. Jag går aldrig och skjuter upp eller tänker att jag ska göra något senare.

Har du känt press på dig med nya boken?

– Inte alls. Jag sprang på en gammal högstadielärare för något år sedan, som sa ungefär att ”Ja, Lydia, med dig var det ju så där att du satt i något hörn och höll på med ditt och så behövde man bara lämna dig i fred och så ibland kolla till så att du var på rätt spår”. Och sedan blev det något. Och min förläggare Lotta Aquilonius har fyllt ganska mycket samma funktion… Hon har mycket tålamod. 

Författaren i nya boken heter Kalle och har skrivit bästsäljaren Män och kvinnor som skildrar en arbetarfamilj i Göteborg från 50- till 80-talet.

– Det är en intressant berättelse det där – fast kanske inte min att skriva. Göteborg har alltid varit väldigt mycket av en arbetarstad, präglad av industrin och varven. Vänsterrörelsen är en viktig del av stadens historia. Det finns i Göteborgs grundvatten.

Kalle får i uppdrag av en känd dirigents änka, Alice, att skriva hennes framlidne makes biografi.

– Det som händer när Kalle kommer till Rom för att börja skriva biografin är att han blir mer och mer intresserad av den 70-åriga Alice, som lämnade Göteborg när hon var 20 år och har levt hela sitt liv utomlands.

– Hon är duktig på att hålla masken, hon är en distanserad och sval diplomatfigur. Det är svårt att veta vad som pågår inom henne. Han upptäcker efterhand att det är vissa grejer som skaver i hennes berättelser som inte riktigt går ihop.

Boken är Alices levnadshistoria. Omständigheterna kring att hon lämnar Göteborg och hennes ungdom där.

– Jag läste på om vänsterrörelsen – satt på universitetsbiblioteket med gamla nummer av KFML:s tidning Gnistan – och tänkte först att jag skulle placera berättelsen i en sådan miljö, men det fungerade inte riktigt.

– Dels är den tiden redan väldigt skildrad, till exempel i tv-serien Upp till kamp. Dels framstår helt autentiska händelser och företeelser lätt som överdrivna klichéer när man skriver om dem. Jag valde i stället att hålla mig i utkanten av de miljöerna och fokusera på 68-rörelsens förkastande av auktoriteter och institutioner. Min dåliga hiss-pitch för den här boken är att det är en roman om individens förhållande till samhälleliga institutioner.

Det var därför gruppen kallades Nationalteatern.

– Det är ett svinbra namn. Nationalteatern hade ju humor. Det var verkligen inte alla i de där kretsarna som hade det.

Växte du upp i sådana?

– Nej, men alla jag känner har lyssnat på Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper. Mina föräldrar är födda tidigt 60-tal. De var barn när det här pågick. Mina far- och morföräldrar var 20- och 30-talister och lite för gamla. Min farmor och farfar var snarare Gröna vågen, vänsterinfluerade, skaffade en massa barn och startade kollektiv. Jag har vuxit upp lite i en skarv. 

Som barn såg Lydia Sandgren sällan sin far utan blåställ.

– Mina föräldrar var verkligen inga kollektivpersoner. Samtidigt så var mitt barndomshem en form av kollektivboende, fast med skilda hushåll för min familj, min farbrors och min farmor.

Hon är döpt efter Lydia, karaktären i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och huvudperson i Gun-Britt Sundströms 60-tals klassiker För Lydia

– Ja, precis. Min farmor och min farfar var lärare. Bildningen var närvarande under min uppväxt. Men jag har inte varit ett akademikerbarn, pappa startade och drev en ventilationsfirma och mamma var hemmafru. Vi gick aldrig i några första maj-tåg.

– Jag är ju på något sätt en företagardotter, men det har funnits ett engagemang i samhället och en inställning att man ska hjälpa till och bidra till det gemensamma.

– Min uppväxt har absolut präglats av vänsterideal, men inte så utpräglade eller uttalade. Det var inget snack om att moderater var dumma i huvudet, att USA var onda imperialister eller att man skulle bojkotta coca-cola. 

Även du är nu egenföretagare?

-Ja, jag har blivit det. När jag slog igenom med Samlade verk sa pappa typ: ”Nu ska vi starta aktiebolag till dig”, fixade en revisor och hjälpte mig med allting. Jag fattar ju inte hur man gör sådant. Jag är fortfarande jättedålig på att skicka fakturor. Jag är jättedålig på att ta betalt. Men jag är bra på att jobba.

Hon växte upp i Hyssna, drygt fyra mil utanför Göteborg.

– Jag gick i musikklass i Hammarkullen och var där hela tonåren kan man säga. Jag pendlade till Göteborg dagligen mellan att jag var 13 och 16 år. Vi hade samma undervisning som alla andra, bara mycket mer musik. Och så sjöng vi i kör och åkte på körresor till Ungern med tåg.  

I sitt sommarprat berätttade hon att hon redan som barn visste att hon skulle jobba med att skapa.

– Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Så jag har skrivit, spelat musik och målat. Hon stannar upp och fortsätter ”Jag tror att det är något behov…Det är liksom ett sånt naturbehov jag har. 

När Lydia Sandgren var 16 år gammal flyttade hon hemifrån och i tjugoårsåldern begav hon sig till Lyon och studerade på egen hand franska och försökte skriva. Hon återvände sedan till Göteborg, började studera filosofi och satte igång med författandet på allvar.

– Jag började skriva på ”den stora romanen”. Då tänkte jag att nu är det dags för en roman, hur svårt kan det vara? Och det visade sig vara ganska svårt. Men när jag väl hade hittat på Martin Berge, då var det någonting som lossnade. Han blev en förlösande figur för mig. Och att skriva historiskt blev det också. Så när jag lyckades lösgöra mig från min egen typ, min egen person, och placera eller rikta mig mot 80-talet och den unge Martin, då var det någonting som lossnade och kunde få välla fram.

När bestämde du dig för att bli psykolog?

– Psykolog var något jag insåg jag kunde leva på. Att bli kulturjournalist eller någonting sånt där, det fanns nog inte i min värld. Det var ingenting jag kunde bli. Jag hade aldrig tanken att jag skulle kunna skriva nästan för någon tidning. Det är ju först nu jag har börjat med det. Samlade verk öppnade väldigt många dörrar för mig. Plötsligt kunde jag ju få skriva nästan var jag ville. Det gjorde ju det möjligt för mig att bli författare och skriva på heltid. Och jag fick ju ett namn i och med den och blev en offentlig person. Och den har ju gjort det möjligt för mig att jobba. Jag hade ju aldrig fått de här skrivuppdragen. Jag hade ju aldrig publicerat mig någonstans.

***

Läs även: Robin Olovsson: ”Det finns något vilda västern över Norrland”

Läs även: Thomas Allgén: ”Jag skulle gärna träffa min dotter”