Ryan Bancroft: ”Jag har stor vördnad för arbetaryrkena”

Före intervjun verkar det som divalater. Efter agentens initiala besked att den hyllade dirigenten Ryan Bancroft ”would be happy to take part in this interview” är det i stort sett omöjligt att få vidare besked om både tid och plats. När beskedet väl kommer är det oklart om vi ska ses brittisk eller svensk tid. Allt är förvirrat. När jag slutligen anländer till Konserthuset några minuter före den tid som har ”changed slightly” en halvtimme tidigare sitter mitt intervjuobjekt redan och väntar i receptionen. 

– Anna, utropar han med ett avväpnande leende. 

  – Du är tidig, svarar jag. 

  – I´m always early. 

Vi tar trapporna upp – han frågar artigt om det är okej att gå – till Blomstedtlogen. Förutom porträtt av den nu 96-årige dirigentmaestron Herbert Blomstedt hänger i stort sett hela världseliten i ram ovanför soffan. En flygel står strategiskt placerad vid fönstren med utsikt över Sveavägen och Hötorgsskraporna, men Ryan Bancroft spelar inte, påstår han. 

Många andra instrument behärskar han däremot. Cello, harpa, flöjt och trumpet, även om han blygsamt poängterar att det inte är på professionell nivå längre.  

– Nu för tiden vevar jag bara runt med armarna. 

Han skrattar och lyfter illustrativt händerna över huvudet där han sitter i soffan. Från och med hösten 2023 är han Kungliga Filharmonikernas chefsdirigent. Och nej, någon diva tycks denne 33-åring inte vara.  

Varför hittade du musiken? 

Bancroft blir tyst och stirrar på mig. 

– Det är en väldigt bra fråga, jag tror inte någon har frågat mig det förut. Wow, varför hittade jag musiken? Jag gissar att det på många sätt var väldigt organiskt. Min pappa lyssnade till mjuk jazz och äldre rockmusik, min mamma lyssnade bara till klassisk rock, båda mina äldre bröder älskade rap-musik och gör det fortfarande. Själv lyssnade jag på det som spelades på radio, det vill säga popmusik, och tyckte ingenting särskilt.  

När han började skolan och fick välja instrument valde han violin, ett instrument han inte alls kom överens med.  

– Och jag hatar verkligen att vara dålig på saker. När vi året därpå fick välja ett blåsinstrument valde jag trumpet för att det lät coolt. Allra första gången jag satte munstycket mot munnen och gjorde ett ljud flög tanken direkt genom huvudet att detta kommer jag att göra resten av mitt liv. Jag var sju år och sedan dess har det inte tagit slut.

Det var en målmedveten sjuåring som gav sig ut på musikalisk resa.  

– Ingen i min familj arbetar med konst. Min pappa målade hus, min mamma arbetade i mataffär och på hospice. Fortfarande känner jag stor vördnad för den typen av yrken. När jag ser en målare i sina vita arbetskläder grips jag av en känsla av respekt.  

Men föräldrarna sa att så länge han valde en annan väg än deras skulle de vara lyckliga.  

– Gör det du vill, sa de. Det var tydligt att jag hade ett intresse och en talang för musik, så de stöttade mig. 

Så kom det sig att Bancroft studerade trumpet, harpa, flöjt, cello samt ghanansk musik och dans på California Institute of the Arts. Första mötet med dirigering ägde rum vid 20 års ålder i samband med faderns bortgång. 

– Det var ganska bisarrt. Pappa hade haft hjärtproblem länge och vi visste att vi inte skulle få behålla honom. Givetvis var dagen då han dog ändå fruktansvärd. Jag fick beskedet en morgon klockan fem och kände mer eller mindre direkt att jag ville göra något. Det låg nära till hands att välja något med musik, varför inte en konsert? Bokstavligen samma dag blev jag otroligt fokuserad och satte samman en orkester och en kör, helt och hållet bestående av vänner.  

Han bokade in repetitioner och förberedde sig. Det var förstås en otroligt ledsam och dyster situation, och fram till i dag har han inte lyssnat till en enda ton av stycket de framförde, Mozarts Requiem. Samtidigt beskriver han hela projektet som en befrielse. Däremot lade han märke till hur dålig han var på att dirigera. 

– Och eftersom jag hatar att vara dålig, så ville jag bli bättre. Men det var underbart att arbeta med vänner och min pappa skulle säkerligen tyckt att det var coolt. 

Och bättre blev han. En master i dirigering vid musikkonservatoriet i Glasgow ledde till vidare studier vid det prestigefulla Nationale Master Orkestdirectie i Nederländerna. År 2018 vann han den prestigefyllda Malko-tävlingen för unga dirigenter i Danmark och därmed öppnades dörren till världens alla konserthus. Kungliga Filharmonikerna mötte han för första gången 2019 och redan då blev orkestern tagen av den karismatiske amerikanen. Sedan dess har han återkommit till podiet i Stockholms Konserthus ett flertal gånger och tillträdde officiellt som chefsdirigent i september.  

Öppningen med Sven-David Sandströms The High Mass var en vild upplevelse enligt Bancroft själv. Full symfoniorkester, 56-hövdad kör, orgel och fem (5!) sopransolister. Verket har satts upp endast två gånger tidigare och valet av repertoar gjorde Bancroft med hjärtat. 

– Vid programsättning av en säsong, särskilt den första man gör, går det att vara strategisk och välja berömda verk som till exempel Stravinskys Våroffer eller Beethovens nionde symfoni. Men under min första säsong ville jag låta varje program innehålla hundra procent musik som jag absolut älskar från början till slut. Jag är övertygad om att det kommer hjälpa mig i min relation till orkestern. 

När vi ses är han i Stockholm för att dirigera ytterligare ett samtida verk, John Adams The Dharma at Big Sur. Jag har följt genrepet dagen före och konstaterat hur ödmjukt och inkännande han möter sina medmusiker, men också med vilken perfektion han arbetar.  

– Folk betalar pengar för att lyssna till oss. Om de ska göra det vill jag säkerställa att vi ger vårt absolut bästa. Lite klichéartat skulle jag kunna säga att jag inte är perfektionist eftersom det inte existerar något som är perfekt. Däremot går det att sträva efter att vara meningsfull varje gång.    

Vad är det med dirigering som fyller dig? 

– Människorna i första hand, sedan musiken. Då jag var yngre och mer naiv var det tvärtom, då handlade allt om musiken. Men att få arbeta med människor som är lika passionerade som jag, att ha en specifik vision och kombinera den med andra människors vision, det är som att laga julmiddag. Ibland vill du kasta ut folk ur köket, men oftast vill du bara hänga där och ha det fantastiskt. Till slut får folk äta och det är den bästa delen av alltsammans. 

Ryan Bancroft skrattar igen. Hans bakgrund inom ghanansk dans lyfts ofta fram, inte minst på grund av hans smidiga rörelsemönster då han dirigerar. 

– Tyvärr dansar jag inte längre och själv jag ser det heller inte som att jag dansar på podiet. Jag vill bara uttrycka musiken så ärligt jag kan. Och på sätt och vis är det ganska likt dans ändå. Både som dansare och dirigent försöker jag föra fram ett budskap genom kroppen.  

Vi tar adjö. Han ska gå och simma, sedan ta en kopp kaffe före kvällens konsert. I morgon far han tillbaka till maken i London ett par dagar innan det är dags att resa till ett uppdrag i Oslo. 
– Då följer lyckligtvis min man med. Han är tonsättare och skådespelare, och vi försöker följa med varandra så mycket vi bara kan på varandras resor.  

Om åtta veckor är Ryan Bancroft tillbaka i Konserthuset igen. 

***

Läs även: Andrea Tarrodi: "De stora kompositörerna hade också könssjukdomar"

Läs även: Isabelle Ståhl: "Det finns för många LADOK-romaner"