Staffan Heimerson: ”Detta liv har gjort mig enormt lycklig”

– Staffan Heimerson… ?

Världsreportern – rösten från Östern, som han har kallats – svarar från sin villa i franska Provence. Den frågande tonen skvallrar om ett problem. Han har glömt att vi ska göra den här intervjun.

Han ber om att få bli uppringd om fem minuter. ”MARIANNE!” är det sista jag hör innan jag lägger på luren. Det är hustrun han ropar på. Jag känner mig besvärlig.

Fem minuter går och han blir den som ringer upp. Lights, camera, action! Förberedd eller inte kan Heimerson alltid leverera svar på frågor som om han har övat in dem i förväg. Liksom en annan presslegend, Jan Guillou, talar han i färdiga citat. Backar ibland och korrigerar detaljer. Gör det mesta av jobbet åt mig.

Han uttalar till och med skiljetecknen där de ska vara. Om sitt besök på restaurang Mère Michèle i Paris 1960, säger han: ”Jag åt mitt livs första queneller. Komma. En sorts fiskbullar. Komma. Och jag förlorade oskulden i gommen.” En finsmakares födelse.

Gudabenådad stilist. Prisbelönt journalist. Nästan alltid tvärsäker när han öppnar munnen. Nej, stryk nästan. Det är ingen kanskeman vi har att göra med.

Innan jag avbröt honom satt han med en av de dödsrunor han brukar skriva för Fokus. Lena Cronqvist, konstnärinna, död 86 år gammal. Heimerson är van. De som han skriver om är oftast yngre än han själv. Nu fyller han 90.

Hur känns det?

– Fullkomligt piss. Man brukar säga: Äsch, det är bara några siffror. Det är mycket, mycket mer än så. Att fylla 90 är att det står tydligt skrivet under fötterna: Du står på dödens tröskel. Det. Är. Inte. Kul.

Hur mår du?

– De som känner mig tror att jag är världens friskaste man. Mina läkare, som känner mig ännu bättre, vet att jag är ett tvåbent, vandrande läkarlexikon. Jag har de flesta kända sjukdomar och brister, och enligt den franska metoden ger de mig piller för eller mot allt.

Är det inte dags att sluta jobba snart då?

– Nä, nä, nä. 89 år gammal skriver jag bättre än någonsin i min 75-åriga reporterkarriär. Men antingen på grund av ålder, eller större noggrannhet, skriver jag saktare än förr. Jag tänker mer, kollar mer, och det går sakta som fan.

Självförtroendet – det ironiska storhetsvansinnet, för att sno en formulering av Johan Hakelius – är det uppenbarligen inget fel på.

Är du rädd för döden?

– Jag säger som Woody Allen: Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar. Det är min känsla. Men du kan fråga alla människor över 80 om de är rädda för döden. Ja – de är rädda för att de ska bli ett jävla paket, rädda för att de närstående ska få förfärligt mycket besvär med dem i form av vård eller sjukbesök.

”Alzheimerson”, skojar familjen. Men det är en överdrift. Hans största tillgång som reporter är alltjämt hans minne, om han får säga det själv.

– Jag är dörädd för att tappa detta minne.

Livet i journalistikens tjänst började tidigt. Heimerson berättar att han ritade tidningar redan som fem- eller sexåring, satte upp sina egenhändiga löpsedlar hemma. Pappan dog 51 år gammal i lunginflammation. Heimerson var fyra. Eftersom modern var frånvarande blev han uppfostrad av sin mormor.

– Snarare blev jag ouppfostrad av min mormor. Hon var rätt gammal, mycket sträng, men inte kontrollerande.

Här undrar jag – vad gör det med en pojke att växa upp utan far och i princip utan mor? Heimerson går som vanligt till det praktiska, snarare än det känslomässiga som jag egentligen fiskar efter. I sin ensamhet slukade han böcker som Oliver Twist, Huckleberry Finn, och ”mängder” Mickey Spillane, senare Hemingway och Graham Greene…

– Sedan började jag syssla med tjejer och vin, och läste inte så mycket.

Men fanns det någon saknad eller sorg hos dig för att dina föräldrar inte var där?

– Fanns inte tanken i mig. När Sveriges Radio gjorde en serie som skulle heta Legendarerna, som jag inte vet om den blev gjord, kom det någon fjantig tjejreporter och ville pracka på mig en jävligt dyster barndom – ”föräldralös pojke på landet”. Jag avvisade henne med orden: Är det sån där jävla känslodynga du vill köra på mig, då sparar jag den till programmet Sommar. Det där går jag inte på ett jävla dugg.

Om något menar han att det gjorde honom gott.

– Att för ett barn och en begynnande tonåring slippa ta skolan på dödligt allvar och i stället läsa Mickey Spillane och Hemingway, är sannolikt till större gagn än en fadersfigur och en lärarinna med uppsikt över mig. Jag var skitdålig i skolan. Jag har inte tagit studenten – antingen för att jag är dum i huvudet eller för att jag bara skubbade och misskötte mig.

Jag försöker med de 34 krigen han har bevakat som korrespondent. Har inte de upplevelserna vållat några psykiska men? Trauman? Sömnlösa nätter? Nej, inte såvitt han vet.

Jag uppfattar det som att du inte gärna talar om känslor.

– Jag tror att vi 2025 ägnar oss alldeles för mycket åt psykologi, självanalys, tycka synd om-syndrom, känslosvall, och att göra stora frågetecken kring oss själva. Det fyller våra tidningar alldeles för mycket. Aftonbladet värst, med sitt perversa intresse för det manliga könsorganets längd.

Men känslor har han, förstås.

– Jag är en anmärkningsvärd djurvän. Jag älskar djur. Jag tycker om mina barn och barnbarn, men jag är naturligtvis ingen dadda-pappa.

Just det. Han som har rest och bott nästan överallt i världen – och gjort en poäng av att stanna längre än alla andra där storyn finns – hur har han fått ihop ett sådant yrke med familj?

– Jag har inte fått ihop det. Jag har en genant serie äktenskap och allvarliga flickaffärer bakom mig. Den som vill beskriva mig som ett manschauvinistiskt svin tänker jag inte gå in i debatt med, utan säga: Ja, det är ju tråkigt att det är så.

Har du försummat familjen?

– Ja, självklart. Jag var nog inte medveten om det när jag var 88, men nu 89 och klokare: Ja, jag har aldrig missat en chans jag fått genom jobbet och gjort tanken – vad vältrar jag över för börda på dessa tjejer? Kanske bör jag göra en turné och säga: Förlåt mig att jag alltid satte mig själv och jobbet – och jakten på headlines, deadlines och bylines, nämligen min egen – före allt annat.

– Men om jag nu säger ”skam över dig, Staffan”, så säger jag det med hyckleri. Detta liv har gjort mig enormt lycklig. Enormt lycklig.

Nej, ingen har nog lika roligt av journalistyrket som Heimerson. Och han jobbar på. I våras fick han sparken av Aftonbladet efter 62 år, och blev direkt uppfiskad av Expressen. Där skriver han för kultursidan, utöver sina knäck för Fokus och ytterligare några titlar. I sin senaste bok, Oj, oj, Europa!, ger han sig ut på vägarna för att upptäcka en kontinent som har ”för mycket av allt”. För många språk, för många spritsorter, för många museer… Men vad är problemet med det?

– Denna mångfald är kanske – men kanske understruket – orsaken till att Europa blivit skådeplatsen för oproportionerligt många krig. Nationalism och lokalpatriotism gör samarbete stundtals inte bara svårt, utan omöjligt.

Det är knappt han visar tecken på att trappa ned. Men blir det verkligen fler resor i stora vida världen? ”Inte förrän nästa vecka”, svarar Heimerson med sedvanlig kvickhet. När vi talas vid förbereder han sig för en tripp till Nürnberg, med anledning av att det har gått 80 år sedan rättegångarna där. Som vanligt tar han bilen, och hustrun hänger med.

– Kaffepauserna är fest, och att checka in på ett halvdåligt hotell är fortfarande en stor, stor glädje.

Jag vet att Heimerson brukade ha för vana att sluta med något varje gång han fyllde jämnt (röka, kröka, smör…). Vad blir det den här gången, när hans tionde decennium tar sin början?

– Jag skall fanimig, jävlar anamma, sluta att använda så helvetes mycket svordomar i mitt dagliga tal. Punkt.