Välsignad av påven och förbannad av hbtq-rörelsen

Hon är ung och vacker och har släppt sin första bok. Med Var är du mamma? har 33-åriga Olivia Maurel startat en debatt som spänner över hela världen.

– Som första generationens surrogatbarn kan jag avslöja att verkligheten inte ter sig lika skön som i de sagor surrogathandeln målar upp, säger Olivia Maurel.

Sedan tidig ålder kände hon sig. Inombords upprepades ordet familjehemlighet som ett mantra. I många år sökte hon på datorn för att hitta sitt ursprung.

– Jag sökte sanningen. Länge misstänkte jag att jag var adopterad. Trots alla mina frågor förnekade mamma och pappa det. Men jag trodde dem inte!

Denna natt kom att förändra hennes framtid. Som vanligt använde hon sökord som adoptionsbyråer. Målet var att hitta vem som kunde vara hennes biologiska mamma och pappa.

Alogritmerna blixtrade till på ett annorlunda vis.

– Äntligen föll pusslet på plats och jag upptäckte en ny men okänd värld. Jag hade ingen aning om att detta fanns!

På sökmotorn hänvisade länkarna till surrogatförmedlingar i Ukraina och USA och det visade sig stämma.

– Slutligen fann jag att min historia började långt innan jag ens var ett embryo. Två månader tidigare hade mamma skrivit under ett kontrakt med surrogatförmedlingen. Hon var alltså väl medveten om vad hon gjorde.

Bara några minuter efter förlossningen separerades babyn från sin biologiska mamma och överlämnades till de nya franska föräldrarna som senare blev erkända rättsligt.


I sin första och färska bok Var är du mamma? (Où es-tu, Maman?) berättar Olivia Maurel om familjehemligheten.

– Boken är ett försök att sätta ord på det som förmodligen aldrig skrivits tidigare i historien, eftersom jag tillhör den första generationens surrogatbarn.

Hon kallar boken för ett vapen mot surrogatindustrin som hon menar utnyttjar främst fattiga kvinnor och suddar ut barns identitet.

– Jag skrev den inte med någon speciell metod. Efteråt känns den dock som en stor befrielse. Men kampen är inte bara min, utan berör alla som upplevt samma situation i livet och nu är vi många, berättar hon.

Boken skrevs ofta på kaféerna i Cannes, platser där Olivia Maurel känner delaktighet i samhället.

Oljuden från espressomaskiner och tallrikar, kaffekoppar som faller på golvet och går sönder, gästernas sorl, fick henne att inte stänga in sig i ett ghetto med sorgliga minnen från den tuffa ungdomen som kantades av sex och droger. Efter en våldtäkt led hon av ett starkt självförakt.

Själv ser hon klara band mellan svårigheterna och att ha blivit såld som barn.

Olivia har aldrig träffat sin biologiska mamma som lever i Kentucky i USA. De har sporadisk kontakt via sociala medier.

Den biologiska mamman har berättat om sin ansträngda vardag.

– Så hon sålde mig i syfte att få en dräglig ekonomisk situation för sig själv och de tre andra barn hon bestämt sig för att spara.

Olivia andas in starkt och blir tyst under ett ögonblick.

Hon säger sig varken vara arg på sina biologiska mamma eller sina föräldrar.

– Det är systemet det är fel på, säger hon och citerar uppgifter i medierna som säger att värdet av de globala surrogatarrangemangen i år bedöms uppgå till 14 miljarder dollar.

2032 spås omsättningen ligga på hela 130 miljarder.

Det har fått Olivia att ilskna till och gå ut offentligt. För något år sedan startade hon ett Tiktok-konto och berättade om sin bakgrund som surrogatbarn.

Det uppmärksammades av Casablancadeklarationen, en politiskt och religiöst obunden internationell organisation bestående av hundratalet läkare, jurister, politiker och surrogatbarn från 75 länder.

Nyligen blev Olivia Maurel talesperson för sammanslutningen och reser världen runt för att med näbbar och klor slåss för sin sak.

Målet är att få igenom ett internationellt förbud mot värdmödrarskap.
Hon talar inför flera länders parlament samt FN.

– Vi blev av med slaveriet. Idag anser alla människor att det var ett omänskligt system. Jag tror att i framtiden kommer många att reagera på samma vis gentemot surrogathandeln.

Den är också omänsklig, tycker Olivia Maurel och påminner om att alla surrogatbarn kan ha systrar och bröder runt hela världen.

– Ingen vet var de hamnar till slut!

Hon nämner katalogerna som skickas ut till klienterna med foton på värdmammorna, om möjligheten för tilltänkta föräldrar att välja barnets kön och avgifterna surrogatförmedlingarna tar ut.

Olivia Maurel anser att allt handlar om lögner.

Hon är inte den första kritikern som talat om surrogatmammorna och att de tvingas genomgå omfattande och kanske riskfyllda hormonbehandlingar. Det är även känt att kontrakten inte ger dem rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar. Det saknas även kontroller från myndigheternas sida av de tilltänkta föräldrarna.

För ett år sedan fick Olivia Maurel audiens hos påve Franciskus som gav henne ett fulländat stöd, trots att hon själv inte är troende.

Innan hans bortgång skickade hon även sin bok till honom.

– När vi träffades i Vatikanbiblioteket sa jag att kränkningar av barns rättigheter kan leda till djupa sår i själen.

Påven lyssnade och nickade.

Han talade också om de osynliga band som en mamma knyter till barnet som hon burit i magen. Fenomenet kallas för mikrochimerism.

Det kände Olivia inte till tidigare och hon blev imponerad av hans kunskaper i ämnet.

Påve Franciskus lärde henne om hur minnet av ett foster blir fysiskt kvar i mammans kropp efter förlossningen.


– Det innebär att en ytterst liten del av barnets celler lever kvar i mammans kropp i årtionden och även det omvända. Fenomenet tros påverka hälsa och kanske till och beteende.

I boken skriver hon bland annat att människan inte föds på grund av ett kontrakt.

– Varje barn föds från en kropp med band till en unik historia. När detta band bryts, kvarstår ett tomrum ingen vill möta. Åter igen har påven rätt och han lärde mig mycket om mikrochimerism.

Efter boksläppet har många läsare anförtrott sig till Olivia Maurel på sociala medier. Hon berättar att många känner liknande sår.

De många litterära komplimangerna har dock inte varit viktigast.
Den allra bästa komplimangen gav en kvinnlig läsare som skrev:

‘’Efter att ha läst din bok insåg jag. Jag var tidigare för surrogatmödraskap, nu går det inte att vara det längre’’.

– När hon insett att barn inte är en kommersiell varan så känns det som om att boken fyllt sin funktion, säger Olivia.

 Nu står dörren öppen för andra böcker i framtiden.

– Kanske kommer nästa bok att handla om ett annat barn som upplevt samma gråzoner som jag.

Den värsta komplimangen kom från en litteraturkritiker som skrev : ’Boken är berörande, men författaren bör inte generalisera så mycket.’

– Raderna är visserligen artigt skrivna, men de förminskar kritiken av surrogathandeln och som om min erfarenhet var ett isolerat fall.

Flera motståndare till organisationen Casablancadeklarationen påstår att deras argument är lögn, när det påstås att man inte kan må bra som surrogatbarn.
Många andra anser att värdmödraskap är en fantastisk chans för ofrivilligt barnlösa.

Även från hbtq-håll är många upprörda.

Olivia kan förstå kritikerna. Men ….

– Jag hoppas att det finns lyckliga surrogatbarn. I boken förklarar jag också att jag absolut inte vill någon illa.

***

Läs även: Ludwig Göransson: ”All musik kommer från bluesen”

Läs även: Thomas Allgén: ”Jag skulle gärna träffa min dotter”