Alla var överens – allt slutade i kaos

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har hållit sensommartal – i september. Sverige är bäst när vi når breda koalitioner över blocken, menade Andersson. Som exempel nämnde hon Nato-inträdet, coronabekämpningen och sparkampanjerna på nittiotalet, eller ”saneringen” som hon kallar det. Saltsjöbadsavtalet fick också tjäna som exempel på att vi borde hålla ihop mer, även om det är snart 90 år sedan.  

Tanken på nationell enighet över blockgränserna har en stark lockelse. Att ena land och folk för en god sak. Lägga undan småskuret partikäbbel och samlas kring de stora dragen. Alla partiledare har numera en blågul flagga fäst på kavajslaget. Till syvende och sist är vi ju alla svenskar! En annan fördel med breda koalitioner är att om något skulle gå åt pipan kan ingen efteråt komma och säga: Vad var det jag sa?

Magdalena Andersson tog upp ”saneringen” av ekonomin under nittiotalet och det misslyckade kronförsvaret – som ett positivt exempel på enighet över blockgränserna. Hon var själv med. Sanering är annars ett begrepp som mest av allt förknippas med bekämpning av ohyra. Så kände även Handelsbankens chefsekonom Rudolf Jalakas på den tiden när han skulle förhålla sig till finansminister Göran Perssons sparprogram. Jalakas ansåg att det var ”brottsligt” att som Persson möta massarbetslöshet på 10 procent och utslagna industrier med nedskärningar inom vård, skola, omsorg kombinerat med skattehöjningar.

Rätt eller fel? Brottsligt – eller Sverige när det är som bäst? Poängen var att väljarna aldrig fick en chans att välja. Den breda koalitionens konsensus rådde bland makthavarna.

Carl Bildt, den statsminister som skapade behovet av sanering, var också noga med att socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson skulle vara med i båten och sitta på samma podium inför smattrande kameror när hans första stora saneringsprogram – Krispaketet – presenterades. Och Bildt hade inte bara med Carlsson. Koalitionen var större än så. Bildt menade att han hade Historien på sin sida. För tydlighets skull döpte han därför sin chockterapi till ”Den enda vägens politik”. Han deklarerade att även om hans politiska motståndare, Carlsson, mot all förmodan skulle vinna nästa val, skulle denne föra exakt samma politik som han själv.

Tidens pil pekade entydigt i Bildts riktning.

Sen blev det som det blev. Trots den breda koalitionen slutade färden i diket, den enda vägen var vattenskadad och under den tunna ytan av asfalterat självförtroende, öppnade sig den ekonomiska avgrunden. Hur kunde det bli så fruktansvärt fel när vi var så överens?, skulle den breda koalitionen uppe på podiet kunnat fråga sig. Kanske just därför.

Vad händer när den nationella koalitionen som känns så rätt, trots det har fel? För inte så länge sedan tog alla partier i riksdagen öppet avstånd från Sverigedemokraterna. Illviljan mot Jimmie Åkessons parti var en svetslåga av avsky (tills några av dem blev beroende av SD för att få sitta i en regering).

Problemet – dilemmat – för makthavarna som sökte och nådde enighet över blockgränsen var att utan den breda koalitionen de eftersträvade, hade SD aldrig blivit landets näst största parti, faktiskt inte något riksdagsparti över huvud taget. Under tre decennier kunde SD i lugn och ro exploatera de sociala problemen som följde i invandringens spår. Konsensus inom den breda koalitionen gällde: var och en som påstår att invandring leder till sociala problem, fattigdom, utslagning och lägger grunden för kriminella gäng, är i själva verket rasist. Alltså kunde problemen fördjupas och förvärras utan att någon i de gamla partierna sa ett knyst. Vad skulle sansade människor (som varken var nazister eller rasister) rösta på när alla etablerade partier var överens?

Den breda koalitionen höll linjen. Ju starkare Jimmies parti blev, desto tydligare bekräftades koalitionens grundpremiss. Bara rasister och nynazister ifrågasätter en politik som visserligen inte fungerar särskilt bra i verkligheten, men som ideologiskt är korrekt. Till slut var en fjärdedel av befolkningen rasister. Vad var det vi sa?, utbrast den breda koalitionen. Vi hade rätt!

Ändå lever Magdalena Anderssons dröm om en stor blocköverskridande enighet stark, även i andra partier. Att enas, att lägga undan alla motsättningar och split. Att bli ett enda stort ”vi”. Men denna önskan bygger på en myt. Faktum är att nästan alla stora politiska beslut de senaste tjugofem åren – paradigmskiften som det numera heter bland beslutsfattarna – är resultat av blocköverskridande konsensus. Den nationella enighet som Andersson och de andra så ofta efterlyser är inte det avvikande, utan det typiskt svenska. De politiska makthavarna är flockdjur. För att skydda sig mot konsekvenserna av sina misstag begår de samma misstag om och om igen. En dysfunktionell beslutsloop.

Staten abdikerade från skolan, alla var överens. Den ekonomisk politiken las om vid sämsta tänkbara tillfälle, mitt i en finanskris, alla var överens. Försvaret las ner, alla var överens. Västvärldens mest omfattande invandring pågick år efter år – utan fungerande integration. Alla var överens. Den breda koalitionens konsensus gällde.

”Vårt land är starkast när vi håller ihop!”, sa Magdalena Andersson.

Allt slutade i kaos.

Carl Hamilton är ekonom, författare och aktuell med boken Sanningen om Sverige – hur hamnade vi här? Även ordförande i Rinkeby Folkets Hus som driver Rinkeby Bokfestival, det största publika bokevenemanget i Stockholm.

***

Läs även: Har riksrevisorerna inte fattat någonting?

Läs även: Tidöpartiernas listiga bidragsreform