Är Javier Milei verkligen populist?
Begreppet ”populism” har särskilt inom vänstern blivit ett slagord för sådan politik man ogillar. Det är dags att återge ordet en djupare innebörd.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I ungefär ett decennium har det talats om att demokratin befinner sig i kris och att det är resultatet av en populistisk våg. Framför allt har det talats om högerpopulism i olika former. Men frågan är hur väl begreppet står sig i dag för att förstå vad som mest hotar världens demokratier. Om populismbegreppet politiseras eller om det används slentrianmässigt både av forskare och offentliga debattörer så kan det innebära att än viktigare hot mot demokratin förbises.
Studier av populism har varit viktiga för att förstå hur auktoritära politiska krafter inom länder har bidragit till att försvaga deras demokrati. En av de viktigaste komponenterna i gängse definitioner av politisk populism är att den definierar ”folket” mycket snävt. Oönskade grupper i samhället exkluderas. Just denna komponent sätter fingret på ett auktoritärt drag – medborgarna anses ha olika värde i relation till demokratiska fri– och rättigheter.
En annan del av definitionen handlar om hur populisterna vänder sig mot ”etablissemanget” och ”eliterna”. Den delen är dock inte lika tydligt formulerad. Det är oklart var gränsen sätts mellan legitim kritik och vad som kan anses vara politiskt motiverade retoriska manövrar.
Politik handlar ju om att påverka maktrelationer. Här finns det utrymme för att kalla det slags politik man själv ogillar för populism – utan att det uppenbart är kritik mot auktoritära rörelser. Mer av det ser man i bruket av termen högerpopulism.
Ordet används ofta för att beskriva politiker som är motståndare till ”progressiv” politik. Sådan politik beskrivs vanligen som att den handlar om politiska reformer för en omfattande fördelnings– och utjämningspolitik, men det kan även handla om radikala åtgärder inom exempelvis klimat– eller identitetspolitik. Även om de till höger anser att dessa frågor är viktiga, så finns en tendens att kategorisera stora delar av högerns politik som antiprogressiv och därmed högerpopulistisk.
Vänsterpopulism förbises ofta
Med det följer en risk att mycket av det som finns på högerskalan i politiken betecknas som illegitimt. Även beskyllningarna om populism kan alltså bli populistiska. Du är populist och därför tillhör du inte vårt demos. Problematiken återspeglas i hur GAL/TAN-skalan kom att användas av samhällsvetare, politiker och journalister. GAL står för Grön, Alternativ och Libertariansk. TAN står för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk.
Som av en händelse mäter skalan attityder på ett sätt som vanligtvis sammanfaller med höger-vänsterskalan i politiken. Och vips så kan den som står till höger och vill värna lag och ordning i samhället betecknas som auktoritär – vilket ju kan vara en orättvis beskrivning av någon som exempelvis vill ha upprättelse efter att ha utsatts för ett grovt brott.
Grön politik hamnar per definition aldrig på den auktoritära sidan – precis på samma sätt som miljöpolitiska åtgärder som inskränker friheter sällan får etiketten vänsterpopulism. Problemet är med andra ord att – liksom i fallet med för GAL/TAN-skalan – begreppen höger- och vänsterpopulism ofta förvandlas till slagträn i debatter snarare än att de blir analytiska instrument för att få oss att förstå demokratins utveckling och vad som hotar den.
Begreppen som här diskuteras är inte värdelösa eller helt missvisande. Donald Trump är en populist. Hans politik syftar till att nedmontera demokratiska institutioner. Han har långt kvar innan han lyckas helt med det, men farorna ska inte underskattas. Men det blir problematiskt när populism används slentrianmässigt för att beskriva ogillade politiska förändringar.
Och om populism mestadels antas syfta på högerpopulism, och att associationskedjan slutar med att kalla nästan vad som helst för Trumpism eller fascism. Analyserna slår slint och får politisk slagsida.
Det ser vi i exempelvis Mexiko som under flera år har undsluppit beteckningen vänsterpopulistiskt. Men landet tar sig inte över ribban för att kunna kallas demokrati, enligt Freedom House. Det gör däremot Argentina trots att Javier Milei valdes till president och inför valet beskrevs främst som högerpopulist.
Det fanns skäl att oroa sig för vad som skulle hända när han tog makten. Och ingen kan såklart garantera vad som kommer att hända framgent. Men hittills har de reformer Milei har genomfört stoppat en galopperande inflation, skapat hög tillväxt och fler medborgare har lyfts ur fattigdom än under tidigare vänsterregimer.
I Europa utgör Italien ett lika intressant exempel. Partiet Italiens bröder har fascistiska rötter – men förutsägelserna om att Giorgia Meloni skulle avskaffa demokratin har kommit på skam. Hon har dessutom blivit en viktig medlare i de politiska konflikterna mellan EU och USA.
Auktoritär eller demokratisk?
Det finns ett mönster här. I vissa fall – som med Donald Trump och Viktor Orbán – är det inte konstigt att termen populism används. De sägs även vara högerpopulistister. Men de är egentligen främst auktoritära – för vad blir det kvar av höger-vänsterskalan när sådana fall synas?
Högerpopulist är väl ingen lämplig beteckning på den som för en protektionistisk handelspolitik? Mest handlar det väl om det uppenbara föraktet för demokratiska principer som går hand i hand med en exkluderande nationalism. Men vilken auktoritär ledare är inte nationalistisk – oavsett om vederbörande kan beskrivas som höger eller vänster?
Jag menar därför att det vore bättre att i första hand skilja mellan auktoritärt och demokratiskt orienterade ledare och ideologier, än att åberopa populism i tid och otid. Alltför mycket energi har ägnats åt att via populistbegreppet förenkla uppdelningar i politiken mellan de goda krafterna och de – potentiellt eller aktivt – onda, och det har inte alltid gått bra.
Man kan säga att några riktigt stora kameler har svalts på vägen. De främsta exemplen gäller Kina och Ryssland vilkas auktoritära expansionspolitik inte alls enkelt kan fogas in i en mall för det som kallas höger- eller vänsterpopulism.
Kina väntar på första bästa tillfälle för att ta kontroll över Taiwan. När det sker, om man ska tro Natos generalsekreterare Mark Rutte och andra bedömare, så kommer Ryssland, på order från Kina, att agera militärt i Europa. Detta för att Nato då ska tvingas att använda sina resurser på hemmaplan och inte mot Kina.
I ett sådant scenario skulle Vladimir Putin kunna inleda en militär konflikt med Polen eller Baltikum. En annat scenario är att Ryssland utnyttjar en växande politisk kris i Bosnien-Hercegovina. Bosnien-serben Milorad Dodik är som president för Republika Srpska (den ena av två konstituerande entiteter enligt Dayton-avtalet) på väg att förstöra vad som är kvar och fungerar av Daytonavtalet.
Och Dodik, liksom Orbán, förstärker sina band med Ryssland. Men är det högerpopulism det handlar om? När Dodik reser till Moskva för att vara med när Putin firar Sovjetunionens seger mot nazismen? Och hur ska man se på Kinas expansion? Är den kommunistisk? På ytan möjligtvis, eftersom landet styrs av kommunistpartiet. Men under den handlar det mest om statsstyrd kapitalism.
Höger-vänsterdimensionen är således inte lätt att få rätsida på här. Finns den ens?
Vad som däremot är uppenbart är att Taiwan hotas allt mer av att läggas under Kinas kontroll. Och hoten mot de bosniska muslimerna är tillbaka – trettio år efter minnesdagen över massakern i Srebrenica. Där har Vladmir Putin en chans att med stöd från både Dodik och Viktor Orbán fylla ett maktvakuum genom att omvandla Republika Srpska till något som politiskt skulle likna Transnistrien – en enklav inte bara under rysk kontroll, utan även en geostrategiskt viktig kil mot EU.
Varför? För att begränsa det demokratiska Europas inflytande. För att åstadkomma det ryska långsiktiga målet att återupprätta det gamla imperiet från Sovjettiden. Och för att ge Kina vad som önskas: en avledande manöver.
I denna röra av expansionism, revanschism och etnonationalism så finns det gott om populistisk retorik som kan studeras. Men i grunden handlar det om större förändringar av den geopolitiska världsordningen där auktoritära eller totalitära stater per automatik betraktar liberala statsskick som fiender.
Putin är främst en diktator som vill ha tillbaka ”sitt” imperium. Xi Jinping vill utvidga sitt.
Samtidigt tappar USA sin kompass som ledare för den fria världen. I den uppkomna situationen krävs det mer än att studera politisk retorik genom glasögon som i förväg försetts med politiskt slipade facetter.
Skribenten är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
***
Läs även: Milei fortsätter att överraska
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I ungefär ett decennium har det talats om att demokratin befinner sig i kris och att det är resultatet av en populistisk våg. Framför allt har det talats om högerpopulism i olika former. Men frågan är hur väl begreppet står sig i dag för att förstå vad som mest hotar världens demokratier. Om populismbegreppet politiseras eller om det används slentrianmässigt både av forskare och offentliga debattörer så kan det innebära att än viktigare hot mot demokratin förbises.
Studier av populism har varit viktiga för att förstå hur auktoritära politiska krafter inom länder har bidragit till att försvaga deras demokrati. En av de viktigaste komponenterna i gängse definitioner av politisk populism är att den definierar ”folket” mycket snävt. Oönskade grupper i samhället exkluderas. Just denna komponent sätter fingret på ett auktoritärt drag – medborgarna anses ha olika värde i relation till demokratiska fri– och rättigheter.
En annan del av definitionen handlar om hur populisterna vänder sig mot ”etablissemanget” och ”eliterna”. Den delen är dock inte lika tydligt formulerad. Det är oklart var gränsen sätts mellan legitim kritik och vad som kan anses vara politiskt motiverade retoriska manövrar.
Politik handlar ju om att påverka maktrelationer. Här finns det utrymme för att kalla det slags politik man själv ogillar för populism – utan att det uppenbart är kritik mot auktoritära rörelser. Mer av det ser man i bruket av termen högerpopulism.
Ordet används ofta för att beskriva politiker som är motståndare till ”progressiv” politik. Sådan politik beskrivs vanligen som att den handlar om politiska reformer för en omfattande fördelnings– och utjämningspolitik, men det kan även handla om radikala åtgärder inom exempelvis klimat– eller identitetspolitik. Även om de till höger anser att dessa frågor är viktiga, så finns en tendens att kategorisera stora delar av högerns politik som antiprogressiv och därmed högerpopulistisk.
Vänsterpopulism förbises ofta
Med det följer en risk att mycket av det som finns på högerskalan i politiken betecknas som illegitimt. Även beskyllningarna om populism kan alltså bli populistiska. Du är populist och därför tillhör du inte vårt demos. Problematiken återspeglas i hur GAL/TAN-skalan kom att användas av samhällsvetare, politiker och journalister. GAL står för Grön, Alternativ och Libertariansk. TAN står för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk.
Som av en händelse mäter skalan attityder på ett sätt som vanligtvis sammanfaller med höger-vänsterskalan i politiken. Och vips så kan den som står till höger och vill värna lag och ordning i samhället betecknas som auktoritär – vilket ju kan vara en orättvis beskrivning av någon som exempelvis vill ha upprättelse efter att ha utsatts för ett grovt brott.
Grön politik hamnar per definition aldrig på den auktoritära sidan – precis på samma sätt som miljöpolitiska åtgärder som inskränker friheter sällan får etiketten vänsterpopulism. Problemet är med andra ord att – liksom i fallet med för GAL/TAN-skalan – begreppen höger- och vänsterpopulism ofta förvandlas till slagträn i debatter snarare än att de blir analytiska instrument för att få oss att förstå demokratins utveckling och vad som hotar den.
Begreppen som här diskuteras är inte värdelösa eller helt missvisande. Donald Trump är en populist. Hans politik syftar till att nedmontera demokratiska institutioner. Han har långt kvar innan han lyckas helt med det, men farorna ska inte underskattas. Men det blir problematiskt när populism används slentrianmässigt för att beskriva ogillade politiska förändringar.
Och om populism mestadels antas syfta på högerpopulism, och att associationskedjan slutar med att kalla nästan vad som helst för Trumpism eller fascism. Analyserna slår slint och får politisk slagsida.
Det ser vi i exempelvis Mexiko som under flera år har undsluppit beteckningen vänsterpopulistiskt. Men landet tar sig inte över ribban för att kunna kallas demokrati, enligt Freedom House. Det gör däremot Argentina trots att Javier Milei valdes till president och inför valet beskrevs främst som högerpopulist.
Det fanns skäl att oroa sig för vad som skulle hända när han tog makten. Och ingen kan såklart garantera vad som kommer att hända framgent. Men hittills har de reformer Milei har genomfört stoppat en galopperande inflation, skapat hög tillväxt och fler medborgare har lyfts ur fattigdom än under tidigare vänsterregimer.
I Europa utgör Italien ett lika intressant exempel. Partiet Italiens bröder har fascistiska rötter – men förutsägelserna om att Giorgia Meloni skulle avskaffa demokratin har kommit på skam. Hon har dessutom blivit en viktig medlare i de politiska konflikterna mellan EU och USA.
Auktoritär eller demokratisk?
Det finns ett mönster här. I vissa fall – som med Donald Trump och Viktor Orbán – är det inte konstigt att termen populism används. De sägs även vara högerpopulistister. Men de är egentligen främst auktoritära – för vad blir det kvar av höger-vänsterskalan när sådana fall synas?
Högerpopulist är väl ingen lämplig beteckning på den som för en protektionistisk handelspolitik? Mest handlar det väl om det uppenbara föraktet för demokratiska principer som går hand i hand med en exkluderande nationalism. Men vilken auktoritär ledare är inte nationalistisk – oavsett om vederbörande kan beskrivas som höger eller vänster?
Jag menar därför att det vore bättre att i första hand skilja mellan auktoritärt och demokratiskt orienterade ledare och ideologier, än att åberopa populism i tid och otid. Alltför mycket energi har ägnats åt att via populistbegreppet förenkla uppdelningar i politiken mellan de goda krafterna och de – potentiellt eller aktivt – onda, och det har inte alltid gått bra.
Man kan säga att några riktigt stora kameler har svalts på vägen. De främsta exemplen gäller Kina och Ryssland vilkas auktoritära expansionspolitik inte alls enkelt kan fogas in i en mall för det som kallas höger- eller vänsterpopulism.
Kina väntar på första bästa tillfälle för att ta kontroll över Taiwan. När det sker, om man ska tro Natos generalsekreterare Mark Rutte och andra bedömare, så kommer Ryssland, på order från Kina, att agera militärt i Europa. Detta för att Nato då ska tvingas att använda sina resurser på hemmaplan och inte mot Kina.
I ett sådant scenario skulle Vladimir Putin kunna inleda en militär konflikt med Polen eller Baltikum. En annat scenario är att Ryssland utnyttjar en växande politisk kris i Bosnien-Hercegovina. Bosnien-serben Milorad Dodik är som president för Republika Srpska (den ena av två konstituerande entiteter enligt Dayton-avtalet) på väg att förstöra vad som är kvar och fungerar av Daytonavtalet.
Och Dodik, liksom Orbán, förstärker sina band med Ryssland. Men är det högerpopulism det handlar om? När Dodik reser till Moskva för att vara med när Putin firar Sovjetunionens seger mot nazismen? Och hur ska man se på Kinas expansion? Är den kommunistisk? På ytan möjligtvis, eftersom landet styrs av kommunistpartiet. Men under den handlar det mest om statsstyrd kapitalism.
Höger-vänsterdimensionen är således inte lätt att få rätsida på här. Finns den ens?
Vad som däremot är uppenbart är att Taiwan hotas allt mer av att läggas under Kinas kontroll. Och hoten mot de bosniska muslimerna är tillbaka – trettio år efter minnesdagen över massakern i Srebrenica. Där har Vladmir Putin en chans att med stöd från både Dodik och Viktor Orbán fylla ett maktvakuum genom att omvandla Republika Srpska till något som politiskt skulle likna Transnistrien – en enklav inte bara under rysk kontroll, utan även en geostrategiskt viktig kil mot EU.
Varför? För att begränsa det demokratiska Europas inflytande. För att åstadkomma det ryska långsiktiga målet att återupprätta det gamla imperiet från Sovjettiden. Och för att ge Kina vad som önskas: en avledande manöver.
I denna röra av expansionism, revanschism och etnonationalism så finns det gott om populistisk retorik som kan studeras. Men i grunden handlar det om större förändringar av den geopolitiska världsordningen där auktoritära eller totalitära stater per automatik betraktar liberala statsskick som fiender.
Putin är främst en diktator som vill ha tillbaka ”sitt” imperium. Xi Jinping vill utvidga sitt.
Samtidigt tappar USA sin kompass som ledare för den fria världen. I den uppkomna situationen krävs det mer än att studera politisk retorik genom glasögon som i förväg försetts med politiskt slipade facetter.
Skribenten är professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
***
Läs även: Milei fortsätter att överraska
