”Bonniers har gjort lokalpressen usel”

Vad fan får vi för journalistik för pengarna, undrade Erik Jersenius i Fokus spalter för en tid sedan. Samma fråga ställs just nu av granskare på Mediemyndigheten. På uppdrag av regeringen ska de utvärdera hur mediestödets egentligen används. För 2026 handlar det om nästan 900 miljoner. Genomlysningen ska vara klar kommande juni. Som trogen lokaltidningsläsare vill jag, precis som Erik Jersenius, oroligt viska i granskarens öra: Läs noga! För något är på väg att hända med överenskommelsen mellan de lokala tidningarna och deras läsare.

Själv bor jag i Bonnierland och ögnar dagligen en handfull av de cirka 60 lokala tidningar som Bonnierkoncernen heläger. 2025 gick närmare hälften av mediestödets till tidningar som helt eller delvis ägs av Bonniers News. Den politiska grunden för stödet är att en allsidig nyhetsförmedling gagnar demokratiskt deltagande. Och att seriösa medier bidrar till att göra medborgarna myndiga och skapar bättre grund för övervägda beslut, på såväl individuell som politisk nivå. Lagen använder stora ord och slår fast att stödet ska ge ”ett brett utbud av ämnen och perspektiv samt granskning av för demokratin grundläggande skeenden”. Nyhetsförmedlingen ska vara ”oberoende” och ”av hög kvalitet”.

Är det då ett brett utbud av ämnen och perspektiv vi lokaltidningsläsare serveras idag? Knappast, är mitt svar.

På några håll i landet har mediestödet förvisso bidragit till nya lokala bevakningsområden, men på många platser har stödreglerna drivit fram en ny sorts hyperlokal journalistik. Hos de medier jag läser, med hemorter i södra och mellersta Norrland, växer hinnan mot världen oroande snabbt.  Ett av kraven för att få statligt mediestöd är att minst 45 procent av den redaktionella leveransen består av unikt, egenproducerat material.  En övervägande del av detta ska vara nyhetsförmedling och granskning. Det är en tuff uppgift för småtidningar där en handfull journalister ska mata de ständigt hungriga sajterna. Omständigheterna har drivit fram en ny sorts journalistik, som på branschlingo kallas ”nära”. Detta ”nära” har fått ett drabbande genomslag. I sammanfattning ser det ut som följer: 

Brott har absolut högsta status. Blåljus hamnar inte längre i särskilda notisblock utan är tyngdpunkten i sajternas utbud. Texterna är ofta hämtade direkt från polisens knapphändiga händelsenotiser och till och med en plånbok, stulen på den lokala krogen, kan få toppa under en helg. Bonnier News lanserade nyligen en egen AI-lösning som gör att blåljuslarm kan gå direkt ut på sajterna med ännu mindre handpåläggning.

När uppmärksammade skjutningar, mord eller bränder masseras till ”nära”-journalistik uppstår långa serier där känslan och framför allt medkänslan trumfar andra vinklar. En tuff verklighet i känsloförpackning,

Eftersom fokus ligger på uppdateringar är nyhetsbevakningen hårt händelsefokuserad och förses sällan med bakgrund eller annan slags kontext. Mycket levereras med en tydlig desk-känsla.

Robotar gör täta automatiska hämtningar från offentliga register. Vem har köpt dyraste huset? Vilken hundras är mest populär på din hemort? Vilken bil är vanligast?

Det som inte slår åt kallt blått går åt gyllengult. Ett varmt och ombonat ljus flödar ur artiklar om unga par som flyttat ut på landet, renoverat ödehus eller gamla skolor med takhöjd. Närsamhällets kändisar bemöts med familjär förtrolighet och tilltalas med förnamn.

Hyllande reportage om nystartade företag, jubileer, företagsfester som för bara några år sedan betraktades som etiskt tveksamt material, är i dag självklara uttolkningar av det ”nära”.

Reflektionsjournalistiken har tynat bort. Kvalificerad kulturkritik är frånvarande i många titlar. Utrikesbevakning förekommer inte, och inte heller inrikesbevakning. Till mina lokalsajter når varken Trump eller Kristersson. Över huvud taget är kopplingar mellan lokalt, regionalt och nationellt sällsynta.

Ledarskribenternas perspektiv är gräsrotens. Texterna signalerar gällt att skribenten står på ”vanligt folks” sida och behandlar samhället, och framför allt den lokala politiken, med argument som är igenkännbara i varje fikarum. Texterna avslutas gärna med ett imperativ i syfte att sträcka upp lokala politiker. De regionala eller lokala erfarenheterna används nästan aldrig som utgångspunkt för att kommentera rikspolitiken.

Läsarna har fått en ny roll. Inte för att diskutera samhällsfrågor – kommentarsfälten är för länge sedan stängda – utan som gratismedarbetare. Så kallade ”läsartexter” är en växande del av det redaktionella lokala materialet. Mestadels är det sammanfattningar av evenemang och möten där skribenten är densamma som arrangören. För inte alltför länge sedan klassades det här materialet som returinformation och packades in på föreningssidorna. I dag serveras det med samma gest och dignitet som professionella journalisters alster. Läsarna syns också flitigt i de otaliga lokala omröstningarna och tävlingarna. Årets Lussekatt, en klassiker i lokalpressen sedan 1990-talet, har klonat sig i oändliga varianter; roligaste påskägget, finaste huset, fulaste julgranen, fulaste gatan, sämsta presenten.

Ett i branschen förskönande uttryck för förändringen är att lokaltidningarna nu har ”återlokaliserats”. Det ett ordval som andas en kritisk syn på de samordningar som ägde rum i de ekonomiskt pressade koncernerna för snart ett decennium sedan. I ett försök att behålla kompetenser inom specialområden som ekonomi, miljö, kultur, näringsliv etcetera, och i ambitionen att lyfta gemensamma landsortsspecifika frågor, samarbetade redaktioner över spridningsgränserna. Det kunde handla om att granska Riksteaterns utbud i regionerna, klimatförändringarnas påverkan på lantbruket eller ekonomin bakom flyktingförläggningarna. I dag är dessa gemensamma specialresurser bortrationaliserade. De passar inte i mediestödets krav på lokal hängivenhet.

För att hitta samma villkorslösa kärlek till lokalsamhället måste man gå minst 50 år tillbaka i tiden, till eran före journalisthögskolorna. En av anledningarna till att de statliga medieutbildningarna infördes och utvecklades på 1960-och 1970-talen var just landsortspressens förhållningssätt och ovilja till kritisk granskning av makten. Mannen bakom den då nya journalistrollen, Lars Furhoff, var svårt provocerad av denna blida blick på lokalsamhället. Han fick i princip fria händer att rigga lärosäten med uppdrag att i grunden omskapa journalisternas självbilder och yrkeskänsla. Furhoffs idéer kom att dominera branschen i nästan ett halvt sekel. I dag är det omöjligt att använda ordet ”journalist” om en samlad kategori. Yrket är uppspjälkat i en rad sinsemellan mycket olika förhållningssätt. I en zon finns det som en gång i tiden kallades ”intelligensblad”, där Fokus, Kvartal, Arena, Axess, med flera kan sägas ingå… I en annan finns de lokaltidningar som lever med hårt nischade uppdrag.

Den som lever i Bonnierland och vill andas utanför lokalbubblan kan i dag, än så länge utan merkostnad, logga in på jätten Dagens Nyheter. DN har drygt en miljon läsare och koncernens halvmiljon lokaltidningsabonnenter bidrar förstås rejält till räckvidden. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har nyligen, i linje med den strategin, fött ökad makt över koncernens totala redaktionella leverans. Sedan en tid går det att hitta artiklar från DN och Expressen på lokaltidningssajterna, sannolikt på prov.

Signalen är glasklar: Lokaltidningarnas redaktioner göre sig icke besvär med något utanför det ”nära”. Sverige och världen tar Dagens Nyheter hand om. En smart idé kan man i förstone tycka, kanske rent av win-win? Draken får ju större räckvidd och landsbygdsläsarna får ta del av världen? Själv är jag måttligt intresserad av att ta del av politik, kultur, klimatfrågor via den huvudstadsfixerade och allt mer säreget slipade lins som blivit Dagens Nyheters. Och den som tror på vikten av mångfald (till exempel en politiker med mediepolitiskt ansvar) har skäl att oroa sig.

Att man högst upp i koncernen ser landet utanför storstan som något ”annat”, blev tydligt i en mediepodd för en tid sedan. Ämnet var (än en gång) Joakim Lundell-fenomenet. Frågan löd: Behövdes verkligen mer journalistik om denna trasiga familj? En av deltagarna, en högre mediechef inom Bonniers, var snabb att svara ja. Via Lundells traumaberättelse, redan kokad av miljoner följare på sociala medier, fanns en chans, sa hon, att ”nå dom med lägre utbildning, på landsbygden”. Nu skulle dessa äntligen kunna ”mobiliseras”. Sa hon.

Och jag tänkte, med en blinkning till Gunnar Ekelöf, att jag bor i en annan värld, men de som sitter i studion ju bor i samma.

Gunilla Kindstrand är journalist med fem decennier i yrket på bland annat lokaltidningar och SVT. Har även varit chefredaktör och kulturchef i Mittmedia-koncernen som numera ingår i Bonnier News.

***

Gunilla Kindstrand, tidigare chefredaktör för lokaltidningarna i Hälsingland och kulturchef på Mittmedia, tvekar inte när hon beskriver vad som hänt sedan Bonnier köpte Mittmedias konkursmässiga verksamhet. Allt har blivit sämre, kan man sammanfatta hennes debattinlägg. Men är det verkligen så illa? Fakta är att den samordning och centralisering av lokaljournalistiken som ekonomiskt pressade Mittmedia drev på 2010-talet inte föll väl ut.

Redaktionerna krympte, läsarna och annonsörerna flydde. Problemet var att överenskommelsen med läsarna inte byggde på den här omvända synen på lokal journalistik, alltså att börja uppifrån och arbeta sig neråt, och (i bästa fall) landa i lokala case. Fakta är också att Bonniers rakt motsatta idé hittills har fungerat mycket bättre.

I stället för fortsatt centralisering och ett allt svagare lokalt mandat, så flyttades alla beslut om lokal journalistik tillbaka till varje titel – som känner sina läsare, sin marknad och sina förutsättningar. Det har ökat engagemanget bland journalister, läsare och annonsörer.

Nu är vi i ett läge där vi återigen kan leverera lokalt förankrad journalistik som berör, granskar, ifrågasätter, informerar, roar och underhåller. Och vår publik gillar det vi gör, prenumerationerna blir fler och den digitala tillväxten är stark.

Det står givetvis var och en fritt att tycka att journalistiken trots det har blivit ”usel”, att vår publik som välkomnar fler lokala perspektiv och lokala ansikten i sin tidning har fel. Men då måste man också svara på hur den journalistiska kvalitén hade kunnat bevarats om vi fortsatt att göra produkter som engagerade allt färre läsare. Att fokus på kriminalitet och trygghetsfrågor har ökat är knappast något som drivits fram av Bonniers lokaltidningar. Däremot har vi idag förutsättningar att hantera de här frågorna på lokal nivå, med lokalt förankrade journalister som lyfter både myndighets- och medborgarperspektiv. En tuff verklighet i känsloförpackning, raljerar Kindstrand. Eller att ta lokal oro och lokala stämningar på allvar.

Robotarnas intåg på redaktionerna har för somliga blivit en symbol för att tiden är ur led och att rutinerade redaktörer fått ge vika för algoritmer. Men fry automatiserade innehållet (alltid redaktörsstyrt för övrigt) är en bisats i vår redaktionella vardag, som i bästa fall skapar mervärde i form av läsvärda listor eller redovisningar. AI-verktyg frigör tid från rutiner till journalistik. Sedan är det direkt felaktigt att påstå att det läsargenererade materialet ökar i omfattning. Tvärtom minskar det kraftigt och har så gjort under många år. Ingen avgörande fråga, men det bra om man håller sig till fakta.

Kindstrand lyfter snabba uppdateringar vid händelsenyheter som ett problem eller möjligen ett fattigdombevis. Det tycker inte våra läsare, tvärtom har våra sajter blir ett självklart nav i våra lokalsamhällen i samband med större nyhetshändelser. Det står förstås Gunilla Kindstrand fritt att tycka att vi ibland kommer för nära och att journalistiken blir futtig. Men den som i slutänden äger rätten till den analysen är faktiskt våra läsare, och de har en annan uppfattning. Den nära journalistiken hör till den mest uppskattade, tillsammans med gräv och granskningar med lokal utgångspunkt, alltså inte regional eller nationell.

Man kan förstås önska att en annan journalistik skulle vara mer efterfrågad. Men om den inte är det? Om läsarna vill läsa och betala för annat än redaktörerna levererar – vem vinner den dragkampen? Historiskt vann redaktörerna för den enda mätpunkten över journalistikens träffbild var de årliga TS-siffrorna. Men nu vet vi så oändligt mycket mer om vad vår publik verkligen tar till sig. Man kan givetvis bortse från all denna kunskap och fortsätta att hävda att vi på redaktionerna vet bäst, take it of leave it. Men vem gagnas av en sån inställning, mer än redaktörer som vill köra vidare i gamla hjulspår?

Jag är övertygad om att ett nyfiket och lite mer ödmjukt förhållningssätt till våra läsare och deras behov kommer att skapa ännu bättre journalistik och ännu bättre förutsättningar att slå vakt om det fria ordet i tider då just det betyder mer än på många år. Om dessutom mediestödets regelverk blir lite mindre fyrkantigt och möjliggör mer samarbete och utbyte mellan titlar så gynnas både journalistiken och publiken.

Mattias Guander är chefredaktör och ansvarig utgivare för Hudiksvalls tidning.

***

Läs även: Elensky visar att språket aldrig är oskyldigt