Christian Ekström: Sänk skatten för de rika!
Bästa sättet att få mer pengar till välfärden är lägre skatter – inte högre, skriver Christian Ekström, vd för organisationen Skattebetalarna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Avundsjuka och missunnsamhet har aldrig gjort ett land rikt. Men med ett drygt halvår kvar till valet kommer vi få höra mantrat att ”de rika måste bidra mer” allt oftare. Socialdemokraterna drog igång melodin redan vid sin kongress i maj förra året. Och Vänsterledaren Nooshi Dadgostar var tydlig i sitt jultal: de superrika ska få en egen skatt vid ett regeringsskifte i höst. Det kan tyckas vara en attraktiv idé: en liten grupp mycket förmögna ska betala för något alla behöver. Därför är det värt att påminna om att detta inte fungerar. De ”rika” är en synnerligen skiftande grupp när de väl ska definieras. Ofta pekas mycket förmögna familjer eller individer ut, i allmänhet påersoner som har byggt företag som sysselsätter tiotusentals människor. Låt mig återkomma till dem. För inte sällan är det högre inkomstskatter som de ”rika” ska betala.
I dag beskattas inkomster över 53 600 kronor i månaden först med sedvanlig kommunalskatt och därefter med ytterligare 20 procent, genom den statliga inkomstskatten. Nästan 54 000 kronor är förvisso en bra lön, men den omfattar även en hel del lärare, programmerare och mellanchefer. Under en livstid betalar ungefär hälften av alla svenskar statlig inkomstskatt någon gång. I en genomsnittlig kommun innebär det en marginalskatt på knappt 53 procentenheter.
För varje hundralapp du tjänar extra får du behålla drygt 47 kronor. Eller, inte riktigt, eftersom du måste betala en del osynlig skatt också, så kallade arbetsgivaravgifter. De uppgår till strax över 31 procent på hela din inkomst. Då hamnar marginalskatten på 64 procent. Vilket innebär att du får behålla 36 kronor av varje hundralapp i högre lön som du kostar din arbetsgivare. Vad blir effekten? Jo, den med en lön på 75 000 kronor i månaden tjänar tre gånger mer än den med 25 000 kronor i månaden, men betalar fem gånger mer bara i direkt inkomstskatt.
Detta höga skatteuttag, som alltså tas ut även på tämligen normala inkomster, har lett till att de 20 procent av svenskarna med de högsta inkomsterna i dag betalar ungefär hälften av alla inkomstskatter. De som tjänar över 800 000 kronor om året – motsvarande knappt 67 000 i månaden – står för 24 procent av alla skatteinbetalningar, men utgör bara 4 procent av befolkningen.
”De rika” betalar alltså redan i dag en betydligt större andel av sin inkomst i skatt. Men de får också tillbaka mindre. Detta då arbetsgivaravgifter beräknas på hela lönen oavsett vad du tjänar, medan ersättningarna i socialförsäkringssystemen har ett tak. I föräldraförsäkringen är maxbeloppet för vad du kan få ut 49 000 kronor per månad och i pensionssystemet upphör intjäningen av pensionsrätter vid 56 000 kronor.
Arbetsgivaravgifter som betalas in på inkomster utöver denna lön är 100 procent skatt. Det innebär också att många med lite högre inkomster tecknar privata försäkringar, för redanskattade pengar, för att få det skydd vid till exempel sjukdom som de redan har betalat för. Detta kan man tycka är rättvist. Men det skapar en rad problem. Ett är att den som har ojämna inkomster över tid missgynnas.
Ett exempel: Lisa bygger ett företag och tar under tio år bara ut en blygsam lön. När företaget sedan går bra tar hon under tio år ut en hög lön. Hon betalar då väsentligt mer i skatt än Kalle som tjänar lika mycket totalt som Lisa under de tjugo åren, men har samma lön varje år under hela perioden. Därtill har Kalle ett bättre offentligt finansierat skydd under hela perioden i relation till sin lön. Samma sak drabbar många med en lång utbildning, som läkare, som under studier och praktik har små inkomster för att senare tjäna väsentligt mer.
Men värre än denna orättvisa är att den statliga inkomstskatten inte ger några intäkter. Forskarna Daniel Waldenström och Jacob Lundberg presenterade i slutet av förra året en rapport där de räknat på vilka dynamiska effekter en avskaffad statlig inkomstskatt skulle ge. På pappret ger denna idag intäkter på drygt 60 miljarder per år. Men de höga marginalskatterna gör bland annat att de med högre inkomster är mindre benägna att byta till ett mer krävande jobb eller att flytta för att få ett mer produktivt och högbetalt jobb. Det lönar sig för dåligt.
Effekterna är så stora att ett avskaffande av den statliga inkomstskatten är självfinansierat till 102 procent. De offentliga intäkterna skulle alltså öka med över en miljard kronor varje år om den statliga inkomstskatten avskaffades. Den som anför att vi ska ha kvar de höga marginalskatterna på arbete måste alltså försvara skatter som gör såväl löntagare som offentlig sektor fattigare.
Men borde man inte beskatta kapital mer då? Har vi inte många som är onödigt rika? De mer fantasifulla förslagen är att ha en förmögenhetsskatt som överstiger den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen. I Sverige har vi haft en tillväxt på i snitt 2 procent per år sedan 1970-talet. En högre skatt än så innebär att den som äger en verksamhet sakta måste sälja av sitt innehav för att ha råd att betala sin skatt. Det är alltså en finansieringskälla som sinar efter hand. Ännu mer så om man betänker att den som är en framgångsrik entreprenör i regel har stora delar av sin förmögenhet uppknuten i det bolag som han eller hon har byggt.
Det innebär att entreprenören sakta men säkert måste skiljas från sitt verk. Det var denna effekt som drev ut många entreprenörer och företagsägare som Ingvar Kamprad, Fredrik Lundberg med flera ur Sverige under 70- och 80-talen då Sverige hade förmögenhetsskatt. Med fattigare miljardärer följer också att deras möjligheter att investera i sina befintliga eller nya företag minskar. Vilket leder till färre företag och arbetstillfällen än vad som annars skulle vara fallet.
De få, men bländande, framgångar vi har sett de senaste åren med företag som Klarna och Spotify har skapat stora förmögenheter för dem som byggt företagen och investerat i dem. De har samtidigt bidragit till stora skatteintäkter för Sverige. Dagens industri rapporterade nyligen att tre av landets sex största skattebetalare arbetar i Spotify. Trion bidrog med 785 miljoner till statskassan bara under 2024. Men de flesta företag når inte sådana höjder. Många försök misslyckas och resulterar i stället i skulder och oavlönat – eller i alla fall lågt betalt – arbete. Inget konstigt på en fri marknad, men för att människor ska vilja ta risken att starta en verksamhet krävs möjligheten att tjäna pengar om de lyckas. Om staten lägger beslag på en stor del av uppsidan kommer mycket få att vilja satsa på företagande eller investeringar.
Norge höjde förmögenhetsskatten häromåret och samtidigt minskades möjligheten att reducera skatteunderlaget. Detta resulterade inte oväntat i att många förmögna valde att lämna Norge. Statens intäkter har minskat med uppskattningsvis 5 miljarder kronor per år när kapital på uppskattningsvis 500 miljarder flytt landet. En liknande utveckling ser vi i Storbritannien, som också höjt kapitalskatterna, vilket har lett till att förmögna lämnar landet.
Förutom att höjda kapitalskatter minskar skatteintäkterna snarare än ökar dem, så innebär de också att nya investeringar i större utsträckning kommer att göras på andra ställen. Den som flyttat från Norge till Schweiz eller, förhoppningsvis, Sverige kommer att träffa andra investerare och entreprenörer i sitt nya hemland och i större utsträckning investera där i stället.
Fast då återstår väl ändå möjligheten att beskatta bostäder med en ordentlig fastighetsskatt? Hus kan ju inte flytta! Även detta är en dålig idé. En stor del av befolkningen ser fastighetsskatten som omoralisk. Något S-regeringen under Göran Persson fick erfara 2006, där Persson senare kom att förklara valförlusten med framförallt fastighetsskatten. De flesta har svårt att förstå varför boende ska beskattas löpande när det inte ger några inkomster som kan användas till att betala skatten.
Den gamla fastighetsskatten tvingade ibland änkor att flytta för att de köpt hus i ett område, inte sällan decennier tidigare, som hade blivit populärt så att priserna hade stigit. För att lindra sådana effekter försökte förespråkare för fastighetsskatten i senare förslag att koppla skatten till annan inkomst. Men det skulle i princip innebära att fastighetsskatten blir en ny marginalskatt på inkomster, med samma effekter som beskrivits ovan.
Och även om det är riktigt att hus inte flyttar, så kan ägarna göra det. Risken är stor att de intäkter man tror sig kunna komma åt genom en fastighetsskatt skulle bli väsentligt mindre än väntat eftersom priserna på villor och bostadsrätter skulle sjunka. Det är ju faktiskt inte huset som beskattas, utan värdet på det (och det blir lägre när skatten är högre). Forskaren Daniel Waldenström visade i sin bok Superrika och jämlika att bostadsägande är en viktig faktor till att Sverige i dag är ett rikare, men också väsentligt jämlikare, land än tidigare. Fastighetsskatten skulle på lite sikt alltså göra oss fattigare och troligen mindre jämlika.
Avundsjuka och missunnsamhet har aldrig gjort ett land rikt. Tvärtom skapar människorna välstånd genom utbildning, hårt arbete, investeringar, risktagande och företagsbyggande. För sig själva men också för alla oss andra. Det vore bättre om vi i Sverige lärde oss leva med – och ännu hellre uppskatta – de människor som skapar basen för välfärdsbygget, snarare än att beskatta iväg dem som Norge gör.
Skattetrycket i Sverige har visserligen sjunkit något, men vi har fortfarande bland världens högsta skatter. Skatter som är så höga att de skadar ekonomin. Vi behöver sänka skatterna. Och kanske allra mest för ”de rika”.
Christian Ekström är vd för organisationen Skattebetalarna.
***
