”Gängkriminella tar över välfärden”

Gemensamma och generella ekonomiska samhällsinsatser som barnbidrag, pension och sjukförsäkring bygger på att majoriteten av befolkningen sluter upp bakom dem. Och är beredda att betala för dem. Det fungerar normalt sett väl i samhällen där människor litar på att andra gör sin beskärda del och att offentliga institutioner förvaltar skattemedel okorrumperat och opartiskt.

Däremot fungerar det mycket dåligt i samhällen som karaktäriseras av utbredd misstro mellan människor och gentemot staten/samhället. Skälet är enkelt: i samhällen med låg tillit vågar människor inte anförtro andra – vare sig individer eller myndigheter – att hantera deras pengar, även om de personligen anser att gemensamma insatser vore till fördel för landets befolkning (Holmberg & Rothstein, 2020).

Okej, så då har vi inget problem i Sverige? De nordiska länderna har ju världens högsta tillit till andra människor och samhället i stort, enligt alla World Values Surveys mätningar, 1981 till 2022. Nja, inte riktigt. Sedan omkring 2010 finns ett växande problem som på sikt riskerar både viljan att finansiera välfärden och välfärdens kvalitet i sig. Det handlar om de alltmer välpolerade kriminella som lämnat skjutvapen, sprängmedel och 13-åriga gärningspersoner bakom sig – för att i stället gå in på välfärdsbrottslighetens område.

Genom komplexa bolagsstrukturer, målvakter och bulvanupplägg har de hittat sätt att dölja sin “brokiga bakgrund” och vinna offentliga upphandlingar i Sverige. Resultatet är en ström av skattepengar som rinner rakt ner i deras fickor. En ström på i storleksordningen 120 till 150 miljarder kronor årligen (EBM Lägesbild 2025).

I dag driver kriminella HVB‑hem, avfallsbolag, byggfirmor och assistansverksamheter som blivit en del av vardagen. De gör minsta möjliga ansträngningar för att behålla sina kontrakt och sedan kunna plocka så stor vinst som möjligt. De ger sina kompisar uppdrag att dumpa avfall illegalt, till en bråkdel av vad det skulle kosta att göra det ordentligt.

De avtalar med underentreprenörer – och underentreprenörernas underentreprenörer – för att bygga billigt med svart arbetskraft. Och de anställer vänner, somliga dömda för misshandel och narkotikabrott, i sina vårdhem för minimilön, ofta med det huvudsakliga syftet att dessa vänner ska slippa nolltaxera och sedan ostört fortsätta sin kriminella verksamhet.

Inga seriösa företag kan konkurrera med sådana verksamheter. Och om det får fortsätta – om dessa aktörer tillåts ta över funktioner inom rättsväsendet, sjukvården, skolan, alltså själva kärnan av vårt samhälle – så riskerar vi att förlora det. Vi kan hamna i en situation där de enda privata aktörer som finns kvar och kan lägga anbud i offentliga upphandlingar för grundläggande samhällstjänster är kriminella. Och de som drabbas hårdast är givetvis barnen, de äldre, de sjuka och de fattiga.

En rad myndigheter såsom Ekobrottsmyndigheten, Polisen och Brå, har i rapporter visat hur den organiserade brottslighetens blodiga våld (utfört av allt yngre gärningsmän) och den ekonomiska brottslighetens kalla kalkylerande hotfullhet alltmer flätas samman. En sammanblandning som ökar risken för systempåverkan, även om våldet sällan behöver användas i praktiken, utan bara antydas.

Det är lätt att föreställa sig en mellanchef inom upphandlingsverksamheten i en svensk kommun. En dag blir hon uppringd av en någon som undrar lite allmänt hur det går med en aktuell upphandling. Samtalen blir fler, uppringarna visar sig veta mer om mellanchefens familj och barn, vilken skola de går i och att det ryktas att den inte har bra säkerhetsrutiner.

Det vore ju förskräckligt om något skulle hända! Inga hot uttalas. Det behövs inte. Syftet är inte konflikt – utan kontroll. Sådan skapas genom att kartlägga, antyda, kanske smutskasta på nätet och sprida en atmosfär av otrygghet.

Effekten blir inga spektakulärt felaktiga beslut. Det vinnande anbudet kommer inte innehålla några formfel eller uppenbara problem. Det man är ute efter är att ge beslutsfattaren ett extra incitament att välja just deras anbud före någon annans, när alla formella krav är uppfyllda.

För att motverka denna dystra utveckling menar vi att kommuner, myndigheter och andra upphandlande offentliga verksamheter måste börja använda de möjligheter som står till buds och bli mer offensiva. Man måste göra fler oanmälda platsbesök i upphandlade verksamheter i samverkan med andra myndigheter.

Man måste också göra djupgående analyser av anbudsgivares bakgrund och att söka brett och djupt i öppet källmaterial – men också på Darknet och hos myndigheter i andra länder. Detta för att hitta konkreta brister, avvikelser och varningsklockor, men lika mycket för att sända tydliga signaler att uppdraget att värna innehållet i välfärden tas på allvar.

Vi är medvetna om att smidighet och snabbhet i upphandlingar är viktiga för att anbudsgivarna ska kunna planera och dimensionera sin verksamhet. Men priset för snabba processer får inte bli att de kriminella nätverken äter sig in i samhällssystemen och att skattemedel försvinner in i organiserad brottslighet, att seriösa företag konkurreras ut eller att kvalitén på de tjänster som ska utföras blir undermålig (om de ens utförs alls).

Lika viktigt som rigorösa upphandlingar är att de aktörer som arbetar med barn och unga får tillräckliga resurser och utbildning för att uppmärksamma och agera när barn visar tecken på normöverskridande beteende (uppförandestörning eller conduct disorder på engelska). Sådant beteende pekar på förhöjd risk för att rekryteras in i kriminalitet (Jalling & Kristiansson, 2025). Detta bör göras för att strypa den organiserade brottslighetens föryngring och nyrekrytering på sikt.

Som nämndes inledningsvis är det tilliten som gör att människor är beredda att betala för välfärdens finansiering. Om den eroderas kan vårt välfärdssamhälle inte fortsätta att fungera som vi är vana vid. Kostnaderna för att anställa fler utredare och ge myndigheter rimliga resurser är obetydliga jämfört med vad det kostar att låta de kriminella nätverken äta sig in i välfärdssystemen.

Marianne Kristiansson är professor emerita i rättspsykiatri och Johanna Svensson är jur kand.

***

Läs även: Vad är det som tar sådan tid?

Läs även: Drygt 300 folkvalda kopplas till gängbrottslighet