”Bisarr rapport om diskriminering i staten”

I en färsk rapport från Riksrevisionen hävdas att svenska myndigheter gör för lite för att motverka diskriminering av etniska minoriteter. Rapporten har titeln Etnisk diskriminering – statens arbete för att motverka risker vid myndigheters beslut och gör gällande att det finns ”indikationer” på att sådan diskriminering ”förekommer vid flera statliga myndigheters beslut om olika typer av stöd, kontroller eller ingripanden som rör enskilda”.

Rapportförfattarna har samtidigt ”svårt att säga hur många individer som drabbas”, men de återkommer till att det finns ”indikatorer” inte bara på diskriminering utan också på ”ett betydande mörkertal utöver de fall som anmäls”.

En läsare av en rapport från RRV om etnisk diskriminering hos myndigheterna kanske väntar sig hårda belägg och siffror som visar på förekomsten av sådan. Men de enda siffror som faktiskt nämns pekar snarast på att etnisk diskriminering i samband med myndighetsutövning är ett obetydligt problem. Rapporten refererar en undersökning från 2024 där 3 procent av befolkningen säger sig ha upplevt diskriminering i myndighetskontakter under det senaste året. Av de tillfrågade har 97 procent alltså inte upplevt någon diskriminering. Ändå insisterar författarna – på samma sida där undersökningsdatan refereras – att ”etnisk diskriminering är ett utbrett problem i samhället”.

Till RRV:s ”indikatorer” på att diskriminering förekommer hör förekomsten av skillnader i utfall på gruppnivå mellan majoritetsbefolkning och etniska minoriteter. För medlemmar i minoritetsgrupper gäller att de ”i oproportionerligt hög utsträckning får avslag på ansökningar om stöd, ersättningar och förmåner samt utsätts för kontroller och ingripanden på felaktiga grunder, jämfört med personer som tillhör majoritetsbefolkningen”.

Men olikhet i utfall är inte alltid detsamma som orättvisa. Ta till exempel det ”oproportionerliga” antalet avslagna ansökningar som RRV talar om. Skulle inte det kunna handla om att ansökningarna faktiskt var dåligt gjorda? Att så är fallet skulle visserligen kunna förklaras med bristande kunskaper i språk och om de krav som ställs, men mängden avslag säger då fortfarande ingenting om förekomsten av diskriminering – alltså oskälig negativ särbehandling.

Och hur är det med ”kontroller och ingripanden på felaktiga grunder”? Det låter ju som ett uttryck för en illvillig övervakning. RRV:s rapport nämner, att ”ungefär 30 procent av ärendena vid misstankar om narkotikabrott läggs ned med bedömningen att inget brott begåtts, för personer vars mödrar är födda i Afrika eller Sydvästasien, jämfört med omkring 15 procent av ärendena för personer vars mödrar är födda i Norden”. Rapportförfattarna tänker sig att detta är ett mått på att etniska minoriteter oftare blir föremål för felaktiga ingripanden än majoritetsbefolkningen. Men bilden är inte så enkel.

RRV:s uppgifter kommer från en rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, Polisens arbete med profilering och likabehandling (2023). Där finner man mycket riktigt att när det gäller misstankar om innehav av narkotika, så avskrivs dessa dubbelt så ofta för personer vars mödrar är födda i Afrika eller Sydvästasien, jämfört med vad som är fallet för personer vars mödrar är födda i Norden.

Men när det gäller misstankar som rör överlåtelse eller eget bruk av narkotika noterar Brå-rapporten att avskrivandet av dessa ”inte skiljer sig nämnvärt åt mellan personer med olika nationell bakgrund”. Här verkar det alltså inte förekomma någon negativ särbehandling av etniska minoriteter. Men om diskriminering skulle förklara misstankar om innehav, varför påverkar den då inte också andra narkotikarelaterade misstankar?

Att en misstanke visar sig felaktig behöver inte heller handla om diskriminering. Att personer med viss etnisk bakgrund är överrepresenterade i kategorin ”felaktigt misstänkta för innehav av narkotika” betyder ju inte att de är överrepresenterade därför att de har en viss etnisk bakgrund. Som en polischef påpekar i Brå-rapporten: ”Jag skulle säga att våra kollegor är väldigt duktiga på profilering. Men just när man pratar om etnisk profilering blir det ju nästan tragikomiskt i vårt område eftersom det är 98 procent som har utländsk bakgrund. Så jag skulle säga att de inte profilerar utifrån den etniska bakgrunden, utan de profilerar utifrån beteende och umgänge.”

Brå:s egen fältstudie ger heller inget stöd för att diskriminering skulle vara ett framträdande motiv i samband med polisens narkotikakontroller. I tre fjärdedelar av de observerade fallen genomfördes kontrollerna respektfullt och på relevant underlag, i en femtedel av fallen antingen respektfullt eller på relevant underlag. Återstår så 5 procent där det brast i såväl respekt som relevant underlag för kontroll. Inte bra, men knappast grund för att tala om ett utbrett problem med diskriminering.

Brå:s slutsats är att ”det går inte att utesluta” att polisen ägnar sig åt ”diskriminerande etnisk profilering”. Men det är mycket i världen som inte går att utesluta. I miljöer där brottsligheten kontrolleras av nätverk, inte sällan baserade på etnicitet och släktskap, kan man heller inte utesluta att tonårspojkar som uppträder i sällskap med kända kriminella själva är inblandade i brottslighet. Många av dem kan visa sig oskyldiga, men det innebär inte att det var orimligt eller oskäligt att de blev föremål för misstanke och kontroll.

Tullverket, en annan av de myndigheter som granskats av RRV, hade tolv ärenden under 2024 som handlade om upplevd etnisk diskriminering. Det året genomförde verket närmare 100 000 fysiska kontroller. Inte heller här får man alltså en bild av en myndighet genomsyrad av diskriminerande praktiker. Men RRV:s rapportförfattare ger inte upp. Det kan ju ”finnas klagomål och kritik som myndigheterna inte fångar upp”.

De granskade myndigheterna nämner för RRV att de fått mycket få klagomål eller anmälningar som rör diskriminering. Det lugnar inte emellertid inte revisorerna, som invänder att den typen av signaler ”utgör en begränsad källa för att identifiera risker”. RRV vill också att myndigheter ”med viss regelbundenhet” ska ägna sig åt att ”undersöka risker för etnisk diskriminering”.

Talet om risker verkar vara avsett att kompensera för att man inte kunnat identifiera något mer påtagligt problem med diskriminering. Risker – i betydelsen ”möjliga oönskade händelser” – omger oss ju hela tiden och så länge man inte behöver ange sannolikhetsvärden så kan varje tänkbar risk lyftas fram som förtjänt av uppmärksamhet och utredning.

RRV:s rapport tvingas medge att inte heller Diskrimineringsombudsmannen (DO), statens egen spårhund med uppdrag att sniffa fram negativ särbehandling av minoriteter, verkar ha funnit någon grund för att klandra myndigheters beslut eller bemötande. RRV noterar att DO har funnit att ”antalet anmälningar med gott bevisläge är litet”. Fast detta tolkas av rapportförfattarna bara som att DO och myndigheterna jobbat på fel sätt. Om diskriminering inte har blivit föremål för faktiska klagomål, så måste man leta efter den på annat sätt. Att den finns och är ett omfattande problem är ju själva utgångspunkten för RRV:s rapport.

Här kan man erinra sig den famösa statliga utredningen Bortom Vi och Dom (SOU 2005:41), som leddes av Mona Sahlins handplockade utredare Masoud Kamali. Utredningen utgick, liksom RRV nu verkar göra, från att Sverige och resten av Europa var genomsyrat av en ”strukturell” diskriminering. En sådan diskriminering antas komma till uttryck i ”diskursen” om invandring, integration, och kriminalitet. Tal om hedersvåld var enligt Kamali uttryck för rasism, liksom forskning om skillnader i värderingar mellan etniska minoriteter och majoritetsbefolkning, för att inte tala om integrationspolitik.

Kamalis utredning togs aldrig på riktigt allvar, men den bidrog till ett debattklimat där journalister, akademiker, politiker och myndighetsutövare blev mer ängsliga för att stämplas som rasister. Kamali hävdade att själva ifrågasättandet av förekomsten och utbredningen av strukturell diskriminering utgör exempel på just denna diskriminering. Möjligheten till saklig kritik utesluts alltså per definition. Det här är en repressiv logik som påminner om häxprocessernas 1600-tal eller Stalins Sovjet: förnekar du en påstådd ondska (djävulen, häxfärder, kraften i ond magi, alternativt klassfienderna, kontrarevolutionen, sabotörerna) så är du en del av denna ondska och ska behandlas därefter.  

Talet om utbredd diskriminering blir därmed ett självspelande piano. Antingen går du med på att etnisk diskriminering genomsyrar hela samhället, eller så avvisar du detta påstående – men då blir själva ditt avvisande ett bevis för att det du avvisar existerar. Tesen om den utbredda diskrimineringen är inte falsifierbar – det vill säga oberoende av bevisläget, så är slutsatsen densamma. Men i så fall handlar det inte om vetenskap, utan om övertygelse.

RRV:s rapport uppvisar en liknande tendens när man låter tesen om utbredd etnisk diskriminering i myndighetsbeslut bli både utgångspunkt och slutsats. Frånvaron av stödjande underlag tolkas med denna utgångspunkt inte som att tesen felaktig och som en grund för självkritik, utan i stället som bevis för att de berörda myndigheterna inte har varit tillräckligt idoga i arbetet med att avslöja diskriminering.

Oskälig negativ särbehandling ska givetvis motverkas. Men då måste man ha belägg för att sådan särbehandling faktiskt förekommit. Det räcker inte med att peka på negativa utfall på gruppnivå. Det är skillnad mellan att drunkna och att bli dränkt, även om det i båda fallen resulterar i en död kropp med vatten i lungorna. Samma noggrannhet och förutsättningslöshet måste råda i utredningen av diskriminering som i samband med andra brottsutredningar. Annars blir RRV:s kampanj en spökjakt som bara kan bidra till att göra enskilda myndighetsutövare mer osäkra i sitt beslutsfattande. Se där en risk för riksrevisorerna att begrunda.

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

***

Läs även: Sakine Madon: Nej, judoklubbens bugning är inte diskriminering

Läs även: Hård forskarkritik mot Brå efter rapport om ungdomsbrottslighet