”Skolan gör kunskap till en byråkratisk illusion”
Att tala om en ”kunskapsskola” utan att säga vad det innebär, är ett sätt att tömma ordet på innehåll. I praktiken lär sig de flesta elever inte för livet – utan för skolan.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För några veckor sedan förklarade regeringen att den numera vill ”genomföra de största reformerna för skolan på 30 år”. Äntligen skulle det finnas ”en trygg och stark kunskapsskola med tydliga förväntningar och fokus på grundläggande kunskaper och färdigheter”. Det märkliga med sådana paroller är att de kräver vad som borde vara självklart: vad vore en skola utan kunskaper? Och vad menas egentligen med kunskap?
I Sverige finns det, liksom i Tyskland och andra västländer, ett stort antal elever som lämnar nionde klassen utan att egentligen kunna läsa, skriva eller räkna. Deras andel per årskull uppskattas till 20 eller till och med 25 procent. De är i grunden analfabeter. De har suttit där, under hela sin barndom, och knappt lärt sig någonting – förutom kanske en del överlevnadstekniker för livet på gatan, kunskaper som säkerligen är värdefulla att äga, men som brukar vara ett problem för resten av samhället. Därutöver äger de inte sina egna liv, de är hjälplösa på arbetsmarknaden, gentemot den statliga byråkratin, framför kassan i varje snabbköp. De, det är fem elever i en klass på 20 ungdomar. Med andra ord: de är en katastrof för samhället.
Räknat över hela Sverige, satsas det i genomsnitt 135 000 kronor per år på en elev i grundskolan, medan en gymnasielev kostar 148 000 kronor. Men om nu många elever inte inte förmår att läsa en längre, någorlunda utarbetad text, om de inte kan skriva ett enkelt budskap utan ett större antal ortografiska fel, om de är oförmögna att räkna i huvudet åtminstone med tvåsiffriga tal – vore det inte läge att ändra fördelningen av resurserna, så att man får mindre klasser med fler lärare under skolans första sex år, alltså under tiden man skall förvärva de basala kulturteknikerna?
”Kunskap” kan vara allt, från de grundläggande kulturteknikerna – att kunna läsa, skriva och räkna – fram till avancerade färdigheter i knyppling eller djupa insikter i kvantmekaniken. Att tala om ”kunskap” utan att förlora ett ord om vilka kunskaper man menar, utan att redogöra för kunskapernas respektive innehåll, utan att nämna ett element som skall ingå i denna kunskap, är därför ett sätt av bli av med all kunskap.
För då är ”kunskap” bara en byråkratisk fiktion, en illusion om någonting som fungerar som färdigpackade paket, redo för att överlämnas till en budtjänst för att sedan levereras till landets alla hörn. Men ”kunskap” är inte detsamma som ”kunskap”, och de första som borde känna till skillnaderna är de som är ansvariga för skolan: lärare brukar veta det, men hur är det med Skolverkets funktionärer eller politikerna?
För att komma åt vad ”kunskap” är, i skolans sammanhang, borde man göra en grundläggande distinktion, förklarar den tyske kulturjournalisten Jürgen Kaube i boken Ist die Schule zu blöd für unsere Kinder? (”Är vår skola för dum för våra barn?”, Berlin 2019). Det ska skiljas mellan ämnen som måste läras ut på ett systematiskt sätt, och ämnen där man får – eller till och med: måste – arbeta på ett exemplariskt sätt.
De tre grundläggande kulturteknikerna tillhör de systematiska ämnena: det är meningslöst att tala om konjunktiven, om eleverna inte vet vad konjugation är, och man förstår inte vad en potens handlar om, om man inte har lärt sig hur multiplikationen fungerar. Historia eller biologi kan däremot förmedlas med hjälp av exempel. För att lära sig någonting om den franska revolutionen kan man visserligen gå tillbaka till den romerska antiken. Men man måste inte, alla lagerkransar till trots. Och så vidare.
En undervisning som får använda sig av exempel brukar vara roligare än en systematisk inlärning av fakta. För att lära sig de basala kulturteknikerna måste det upprepas och upprepas och upprepas, så mycket, att kunskaperna blir näst intill fysiologiska, att de blir liksom en del av kroppen – vad som, förresten, är ett argument för att fortsätta skriva per hand.
Visst finns det en glädje även i att lära sig någonting utantill, visst finns det möjligheter att få liv i det förment tråkiga, och en bra lärare känner till dem: man kan leka med bokstäverna och orden, man kan pröva dem, man kan sätta dem i främmande sammanhang: när använder man ordet ”eftersom”, vad kan man säga i stället, hur förhåller sig ”eftersom” till ”trots att”? Varför heter det ”fladdermus”, varför ”torsdag”?
”Skolan skall rusta barnet för livet”, hävdar regeringen. Denna paroll lägger grunden för den största av alla överbelastningar som skolan utsätts för. Non scholae sed vitae discimus heter programmet hos den romerska filosofen Seneca, som först kommit på denna idé, några decennier efter Kristi död, ”vi lär oss inte för skolan, utan för livet”. Det ligger en viss sanning i formeln – ty varför skall man över huvud taget gå till skolan? Men i praktiken leder den vilse. Sanningen är: de allra flesta elever, under största delen av sin skoltid, lär sig inte för livet, utan för skolan. Och denna inställning är inte så fel, som man gärna vill tro.
”I dag vet ni mer om världen än ni kommer att göra någon gång i framtiden”, påstod rektorn på min gymnasieskola under avskedsceremonin. Förmodligen misstog han sig. Kunskaperna hade bara försvunnit, i samma stund när de skriftliga proven hade samlats in. Var och en får pröva sig själv: hur dividerar man potenser? Hur skiljer sig bläckfiskens ögonstruktur från människans? Hur påverkade slaget vid Mühlberg år 1547 den svenska historien?
Jag ska nu inte argumentera för att slopa undervisningen i dessa ämnen och på denna nivå. Tvärtom. Men jag skulle vilja påstå att en bra undervisning inte slutar där. Den har ett högre syfte. Den skall lära eleverna att tänka, den skall inöva en analytisk hållning även gentemot komplicerade sakförhållanden, under skiftande förutsättningar.
Ofta sägs det att våra kunskaper åldras snabbt, mycket snabbare än förr. Men är det verkligen så? Infinitesimalkalkylen går tillbaka till det tidiga 1700-talet, svenska språket har i det väsentliga inte ändrats sedan deklinationen förenklades för drygt hundra år sedan, grammatiken är flera tusen år gammal, de yngsta upptäckterna som ingår i undervisningen i biologi, är cirka 60 år gamla.
Dessutom är det oklart hur man ska kunna mäta hastigheten, med vilken ett samhälle förändras. Tittar man på Frankrike, från år 1789 till Napoleons yttersta nederlag år 1815, och jämför man de samhälleliga förändringarnas hastighet och effekter med Sveriges utveckling mellan år 2000 och i dag, skulle man kunna tro att dagens Sverige är ett underland av stabilitet, fred och ro.
”Skolan skall rusta barnet för livet” – en paroll som leder till många missförstånd, till exempel till kravet att skolan skall förmedla kunskaper, som i dag verkar vara brinnande aktuella: kunskaper om ekologi eller om finansväsendet till exempel, om näringslära eller programmering. De flesta av dessa kunskaper kommer att vara föråldrade när barnet slutar skolan.
Vem kommer ihåg språklabbet? Mängdläran? Ett programspråk som hette ”Basic” och som under 80-talet var förutsättningen för att över huvud taget få igång en dator? Projektarbete? Självstyre? Entreprenörskap i grundskolan? Så mycket tid, så mycket kraft, så mycket pengar – förlorat, bortspillt, glömt.
”Regeringen genomför de största reformerna för skolan på 30 år.” Men innan man sätter igång: vore det inte en idé att fundera på vad som var fel på de dussintals reformer som föregick den allra nyaste reformen? Vad var det som gick snett? Varför misstog man sig? Och – är inte ”reform” den största av alla villfarelser?
***
