”S har lagt grunden för ett valfiasko”

Efter Socialdemokraternas kongress i månadsskiftet maj/juni var i stort sett alla partiaktiva överens. Eventet i Göteborg hade varit framgångsrikt. Det som förr utgjorde en ständigt överkörd vänsterfalang såg rent av ”ett helt annat parti” födas i lokalerna. Alla hade ju varit så eniga i kritiken mot marknadsekonomin. Om behoven av återregleringar sektor för sektor. Om den nya statliga investeringsbanken som successivt ska kunna ta ägande i näringslivet, om arbetslinjens försvagning genom avskaffad karensdag, höjd a-kassa och arbetstidsförkortning. Och om en ny slags skatt på förmögna liksom en totalförsvarsfond som till cirka hälften ska gå till annat än kärnan i ett militärt svenskt försvar.

Knappt hade ombuden hunnit resa hem förrän SCB:s maj-mätning visade att Socialdemokraterna i opinionen är större än Moderaterna och Sverigedemokraterna tillsammans. Men låt mig trots det utmana den goda stämningen i partiet. För dess vänstersida kan mycket väl ha förlorat nästa års val där i Gothia Towers.

Hela kongressen var en oskyld uppvisning av den kollektivistiska demokratisyn som dröjer sig kvar hos de allt färre medlemmarna i Socialdemokraterna. Politik för att ställa till rätta. Allokera resurserna centralt. Bestämma vad som är det gemensamma bästa. Det S-kongressens politiker egentligen sa var att de på mängder av områden vill göra sig till väljarnas chefer. ”Det ska vara mer som på åttiotalet igen. Eller fungera mer som under pandemin”.

Men i en demokrati är det i själva verket tvärtom: väljarna – medborgarna – är politikernas chefer och uppdragsgivare. I de flesta delar av livet är vi som individer sedan länge medskapare till samhällsutvecklingen, inte längre bara passiva mottagare. Och flertalet väljare känner sig fullt kapabla att utforma sin egen vardag. Fria samhällen och marknader kräver alltid fria människor. Historiskt har den svenska väljarkåren visserligen varit ett tåligt släkte när det kommit till politiska regleringar ovanifrån, men den här gången tror jag att Socialdemokraternas sociala ingenjörer med bred marginal passerade den röda linjen.

Det var mot slutet av S-kongressen det hände. Det handlar om den typ av inskränkning i människors vardag som kringskär strävan efter att göra det bättre för sig själv och sina närmaste och i det här fallet hindrar den svenska drömmen om boendemiljöer bestående av småhus i trygga områden. Alltså ett grovt intrång i den lilla men livsavgörande sfär som hittills varit föremål för beslut på individ- och familjenivå. För på en generation – alltså omkring 25 år – ska Sveriges befolkning ”blandas”. Detta ska ske medelst ”politikens fulla kraft”. 

I korthet ska det i stor skala byggas billiga hyresrätter för socioekonomiskt svaga, migranter eller andra grupper med försörjningsstöd, i landets välfungerande villa- och radhushusområden. Storstädernas välbärgade stadskärnor ska förtätas med exempelvis nya hyreshus på innergårdar.

Och om det finns begränsade grönytor, eller icke planlagda områden för bostäder, mellan ett utsatt miljonprogramsområde och ett välmående villaområde ska dessa två bostadsområden byggas ihop. Med start nästa mandatperiod ska byggnationen av bostäder för ekonomiskt utsatta ske med förtur, snabbare bygglov och statliga kreditgarantier. Där ska hyresvärdar inte längre tillåtas ställa höga krav på inkomster eller försörjningsgrad. Det kommunala självstyret över dessa plan- och byggbeslut ska minska.

Parallellt ska många skattemiljarder slussas till landets utsatta områden som polisen pekat ut som riskzoner. Socialdemokraternas analys slår fast att det är ”det materiella”, alltså den fysiska och ekonomiska standarden, som skapar kriminalitet och andra problem. Inte exempelvis värderingar eller attityder. 

Man kan förenklat säga att medan Tidö-partierna vill stänga landets gränser för ytterligare migration, utvisa ledande gängkriminella och ta deras medborgarskap – så går Socialdemokraterna till val på att i stället stänga de utsatta områdena för mer migration och socioekonomiskt svaga grupper. Om dessa av S-kongressen utpekade inte längre ska tillåtas fylla på miljonprogramsområdena så måste de helt enkelt beredas plats i stadsdelar där de tidigare inte kunnat etablera sig.

”Jag vill bygga ihop Sverige” slog partiledaren Magdalena Andersson fast i sitt linjetal på kongressen. Inget annat kan ”med full kraft bryta segregationen för att rycka upp gängkriminaliteten med rötterna”. Hon beskrev dagens Sverige som ”ett monumentalt svek mot de hundratusentals som bor utsatta områden”. ”Människor utan det svenska språket hamnar i dag utanför grannskapet”. 

De två föredragande S-politikerna, Jonas Attenius och Lawen Redar, bad under kongressen flera gånger väljarna i utsatta områden om förlåtelse. ”Vissa grupper måste nu få komma först. Hur har vi kunnat låta en halv miljon människor inte vara i närheten av det vi vill uppnå?”. 

I en video efter besluten slog de bägge politikerna fast: ”Migrationen ska vi fördela solidariskt i EU och solidariskt över Sverige. Nu kan vi med den här nya modellen fördela ut i områden som är socioekonomiskt starkare”. 

Med över två miljoner utrikes födda, 20 procent av befolkningen, är det nu ingen hemlighet att Socialdemokraterna har sina starkaste väljarfästen bland de 1,2 miljoner väljare som är födda i ett annat land. Bland väljare med härkomst utanför Europa är Socialdemokraterna ett 40-procentsparti. Arbetarklassbegreppet har därför internt inom S i mångt och mycket etnifierats.

Konflikten i Gaza mobiliserade både Vänsterpartiets och Socialdemokraternas väljare i det senaste EU-valet. Den strategiska S-kalkylen bygger på att polariseringen som följer av ”folkomflyttningspolitiken” mobiliserar motsvarande väljargrupper. 

I partiprogrammet utlovade kongressen därtill ”en poliskår som återspeglar hela befolkningen”. Det beslutet får bokföras på samma konto. Människors ”exit och voice”, alltså möjligheten att söka sig bort från stökiga skolor eller överfulla vårdinrättningar, ska därtill inte längre få störa den politiska planeringen och blandningen av befolkningen. Socialdemokraternas största tidning Aftonbladet välkomnade omedelbart på ledarplats folkblandningslinjens polariserande kraft: ”Vi står inför ett politiskt krig. Det vore uppfriskande.” 

Men S-kongressens beslut riskerar att skapa en farlig splittring i väljarkåren som mycket väl kan komma att bita det egna partiet i svansen. Sedan 1970-talet och framåt placerar sig flest svenska väljare något till höger om mitten. Få önskar radikala politiska förändringar.

Om nu ”majoritetssamhället” i sin närmiljö ska tvingas ta ansvar för politikernas misslyckande med en alltför omfattande migration – hur omvälvande kommer det ingripandet då bli för väljarna? Frågeställningarna är enkla att diskutera runt Sveriges middagsbord. 

Kommer flest människor i valet nästa år tänka att S-politiken minskar kriminaliteten i utsatta områden? Eller kommer majoriteten av svenska folket bli rädda att kriminaliteten snarare flyttar in i småhusområde efter småhusområde som fram tills idag varit relativt förskonade från rån, skjutningar och bombdåd?

Någonstans därinne i Gothia Towers lade S-kongressen därmed förmodligen grunden för sin egen valförlust.

Fotnot: Stefan Stern är investerare, styrelseproffs och rådgivare. Han är före detta statssekreterare och biträdande partisekreterare (S). 

***

Läs även: Universiteten tänker varken fritt eller rätt längre

Läs även: ”Dags att städa upp ditt hus, Nooshi”