tisdag 26 augusti
När politisk makt och ekonomiska intressen smälter samman skapas ett samhällssystem som ser ut att gynna alla, men i praktiken främst stärker en liten elit, skriver nationalekonomen Mats A Nilsson.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Professorn i nationalekonomi Randall Holcombe definierar i sin bok Political capitalism: How economic and political power is made and maintained (Cambridge Universityg Press 2018) politisk kapitalism som ett system där politiska och ekonomiska eliter samverkar för ömsesidig nytta. Det låter faktiskt nästan som om han beskriver samtidens Sverige. I Holcombes analys handlar det varken om klassisk marknadskapitalism eller om socialism. Företagen är privatägda men deras vinster beror ofta på tillgången till offentliga resurser, regleringar och politiska beslut. Politikerna å sin sida får makt, prestige och ofta lukrativa karriärvägar när de lämnar den formella politiken. En perfekt symbios för alla inblandade, utom för medborgarna.
I kulturjournalisten Johannes Klenells bok Bananrepubliken Sverige (Natur & Kultur 2025) blir detta mönster påtagligt genom berättelser om den svenska politiska adeln. Personer växlar mellan ministerposter, PR-byråer, statliga uppdrag och näringslivets lobbykontor. Göran Persson var som statsminister en hård kritiker av lobbyism, men blev några månader efter avgången själv konsult åt en av landets mest inflytelserika PR-firmor. Den offentliga retoriken och det privata agerandet går skilda vägar. Här finns ingen öppen marknadskonkurrens om inflytande. Det är en medlemsklubb där tillträde kräver rätt kontakter.
Klenell skildrar också hur tillsättningar av höga befattningar ofta sker genom personliga nätverk och inte genom meritokratiska processer. Anna Kinberg Batras tid som landshövding i Stockholm illustrerar detta. Nära vänner rekryterades till nyckelposter på löner långt över genomsnittet utan att tjänsterna annonserades ut brett. Det handlde här inte om små förseelser, utan om att det offentliga uppdraget användes för att gynna personer i den egna kretsen. Randall Holcombe hade kallat det ett typexempel på hur den politiska eliten använder institutionerna för att befästa sin ställning och hur förtroendet för det offentliga eroderas.
Forskaren och ekonomiskribenten Christian Sandström tar i Northvoltkraschen (Timbro 2025) upp samma fenomen fast i en annan skepnad. Här handlar det om gröna industriprojekt där politisk prestige och miljardstöd från staten skapat ett skyddsnät som avskaffar marknadens granskning. Batteritillverkaren Northvolt hyllades som framtidens industrisatsning men byggde på vad Sandström beskriver som en perfekt storm av mediala hyllningskörer och politiska bandklippningar och fototillfällen. Lägg till detta stora mängder offentligt riskkapital. Resultatet blev i slutändan Sveriges största konkurs hittills med tusentals arbetslösa, men på vägen dit också uteblivna leveranser, kvarstående miljöproblem och arbetsplatsolyckor. Vinsterna, ekonomiska och symboliska, realiserades tidigt av dem som hade inflytande, medan kostnaderna spreds ut på investerare, pensionssparare och skattebetalare i olika europeiska länder.
Både Klenell och Sandström visar hur Holcombes politiska kapitalism kan se ut i praktiken. I det ena fallet rör det sig om personliga karriärvägar och nätverk inom politik, PR och lobbying. I det andra om stora industriella satsningar som överlever genom politiska beslut snarare än på ekonomisk bärkraft. Gemensamt är att det skapas en miljö där kritisk granskning är svår och ibland närmast tabu fram till dess misslyckandet är ett faktum.
Men politisk kapitalism är inte alltid lätt att känna igen i stunden. Sandström skriver om den gröna åsiktskorridoren där enighet om målet, klimatomställning, gjorde det svårt att ifrågasätta medlen även när dessa var uppenbart riskfyllda. Klenell beskriver hur närheten mellan politik och näringsliv ofta framställs som en tillgång; erfarenhet från båda sidor och rätt person på rätt plats. Frågan om tillsättningen är rätt för medborgarna eller för nätverket runt makten hamnar i skymundan.
Sammantaget ger Holcombes teori Klenells granskning av lobbykretsarna och Sandströms analys av Northvolt en obekväm men nödvändig insikt. Politisk kapitalism är inte en exotisk avvikelse som bara drabbar andra länder. Den är en del av vårt eget system, ibland förklädd till modernisering och ibland till en grön framtidsvision.
Holcombe poängterar att dessa avarter inte är slumpmässiga utan systemegenskaper. I politisk kapitalism formas regler och resurstilldelning av dem som har mest att vinna på att bibehålla status quo. Det är därför reformer som enbart fokuserar på att städa upp i enskilda skandaler sällan fungerar. Incitamenten förblir desamma. I stället behövs institutionella förändringar som gör det svårare att kombinera politisk makt och ekonomiska intressen på ett sätt som gynnar en liten elit.
Ett första steg är att skärpa transparensen så att alla avtal, stöd och åtaganden mellan staten och enskilda företag publiceras i sin helhet. Därefter behövs oberoende förhandsutvärderingar av större industrisatsningar utförda av instanser som står fria från regeringskansliet, inblandade myndigheter och näringslivet. För att hindra den eviga svängdörren mellan makt och pengar krävs striktare karensregler och jävskontroller för politiker och tjänstemän som byter sida. Dessutom bör större industripolitiska beslut underställas riksdagen så att de inte smygs igenom via myndigheter eller statliga bolag.
Industripolitiken behöver också minska beroendet av enskilda företag. Stöd bör i första hand gå till breda satsningar som gynnar flera aktörer och inte till att utse vinnare som får nästan obegränsad tillgång till statens resurser. Alla löften från företag som tar emot offentligt stöd bör följas upp i en offentlig databas så att både media och medborgare kan se vad som faktiskt levererats.
Slutligen kan politisk kapitalism motverkas genom att minska statens ekonomiska utrymme för riktade utdelningar. Ju mindre medel som kan delas ut till specifika företag och projekt, desto mindre värde har det att ägna sig åt politiskt påverkansarbete. Stefan Fölster och Nima Sanandaji visar i sin bok Reformer för politiker som vill bli återvalda (Timbro 2023), som handlar om framgångsrika lågskatteländer, att det går att kombinera lägre skatter med hög kvalitet i välfärden och att mindre offentliga resurser till utdelningar kan bidra till både starkare ekonomi och minskade incitament för politisk kapitalism.
Det mest oroande är kanske att den politiska kapitalismen ofta fungerar bäst för de inblandade just när den fungerar sämst för samhället. Den är som mest stabil när miljardrullningen pågår, nätverken är intakta och kritiska röster trängs undan. Först vid en kollaps, när skandaler avslöjas och konkursrubriker fyller tidningarna, öppnas ett fönster för förändring. Det bästa botemedlet är därför institutioner som gör det möjligt och lönsamt att ifrågasätta även de mest omhuldade projekten innan kostnaderna skenar. Om Sverige menar allvar med att stå emot dessa avarter är det här ett bra tillfälle att börja.
Fotnot: Skribenten är docent och lektor i samhällsvetenskap vid Södertörns högskola.
***
Läs även: "Krisen i skolan hotar välfärden"
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Professorn i nationalekonomi Randall Holcombe definierar i sin bok Political capitalism: How economic and political power is made and maintained (Cambridge Universityg Press 2018) politisk kapitalism som ett system där politiska och ekonomiska eliter samverkar för ömsesidig nytta. Det låter faktiskt nästan som om han beskriver samtidens Sverige. I Holcombes analys handlar det varken om klassisk marknadskapitalism eller om socialism. Företagen är privatägda men deras vinster beror ofta på tillgången till offentliga resurser, regleringar och politiska beslut. Politikerna å sin sida får makt, prestige och ofta lukrativa karriärvägar när de lämnar den formella politiken. En perfekt symbios för alla inblandade, utom för medborgarna.
I kulturjournalisten Johannes Klenells bok Bananrepubliken Sverige (Natur & Kultur 2025) blir detta mönster påtagligt genom berättelser om den svenska politiska adeln. Personer växlar mellan ministerposter, PR-byråer, statliga uppdrag och näringslivets lobbykontor. Göran Persson var som statsminister en hård kritiker av lobbyism, men blev några månader efter avgången själv konsult åt en av landets mest inflytelserika PR-firmor. Den offentliga retoriken och det privata agerandet går skilda vägar. Här finns ingen öppen marknadskonkurrens om inflytande. Det är en medlemsklubb där tillträde kräver rätt kontakter.
Klenell skildrar också hur tillsättningar av höga befattningar ofta sker genom personliga nätverk och inte genom meritokratiska processer. Anna Kinberg Batras tid som landshövding i Stockholm illustrerar detta. Nära vänner rekryterades till nyckelposter på löner långt över genomsnittet utan att tjänsterna annonserades ut brett. Det handlde här inte om små förseelser, utan om att det offentliga uppdraget användes för att gynna personer i den egna kretsen. Randall Holcombe hade kallat det ett typexempel på hur den politiska eliten använder institutionerna för att befästa sin ställning och hur förtroendet för det offentliga eroderas.
Forskaren och ekonomiskribenten Christian Sandström tar i Northvoltkraschen (Timbro 2025) upp samma fenomen fast i en annan skepnad. Här handlar det om gröna industriprojekt där politisk prestige och miljardstöd från staten skapat ett skyddsnät som avskaffar marknadens granskning. Batteritillverkaren Northvolt hyllades som framtidens industrisatsning men byggde på vad Sandström beskriver som en perfekt storm av mediala hyllningskörer och politiska bandklippningar och fototillfällen. Lägg till detta stora mängder offentligt riskkapital. Resultatet blev i slutändan Sveriges största konkurs hittills med tusentals arbetslösa, men på vägen dit också uteblivna leveranser, kvarstående miljöproblem och arbetsplatsolyckor. Vinsterna, ekonomiska och symboliska, realiserades tidigt av dem som hade inflytande, medan kostnaderna spreds ut på investerare, pensionssparare och skattebetalare i olika europeiska länder.
Både Klenell och Sandström visar hur Holcombes politiska kapitalism kan se ut i praktiken. I det ena fallet rör det sig om personliga karriärvägar och nätverk inom politik, PR och lobbying. I det andra om stora industriella satsningar som överlever genom politiska beslut snarare än på ekonomisk bärkraft. Gemensamt är att det skapas en miljö där kritisk granskning är svår och ibland närmast tabu fram till dess misslyckandet är ett faktum.
Men politisk kapitalism är inte alltid lätt att känna igen i stunden. Sandström skriver om den gröna åsiktskorridoren där enighet om målet, klimatomställning, gjorde det svårt att ifrågasätta medlen även när dessa var uppenbart riskfyllda. Klenell beskriver hur närheten mellan politik och näringsliv ofta framställs som en tillgång; erfarenhet från båda sidor och rätt person på rätt plats. Frågan om tillsättningen är rätt för medborgarna eller för nätverket runt makten hamnar i skymundan.
Sammantaget ger Holcombes teori Klenells granskning av lobbykretsarna och Sandströms analys av Northvolt en obekväm men nödvändig insikt. Politisk kapitalism är inte en exotisk avvikelse som bara drabbar andra länder. Den är en del av vårt eget system, ibland förklädd till modernisering och ibland till en grön framtidsvision.
Holcombe poängterar att dessa avarter inte är slumpmässiga utan systemegenskaper. I politisk kapitalism formas regler och resurstilldelning av dem som har mest att vinna på att bibehålla status quo. Det är därför reformer som enbart fokuserar på att städa upp i enskilda skandaler sällan fungerar. Incitamenten förblir desamma. I stället behövs institutionella förändringar som gör det svårare att kombinera politisk makt och ekonomiska intressen på ett sätt som gynnar en liten elit.
Ett första steg är att skärpa transparensen så att alla avtal, stöd och åtaganden mellan staten och enskilda företag publiceras i sin helhet. Därefter behövs oberoende förhandsutvärderingar av större industrisatsningar utförda av instanser som står fria från regeringskansliet, inblandade myndigheter och näringslivet. För att hindra den eviga svängdörren mellan makt och pengar krävs striktare karensregler och jävskontroller för politiker och tjänstemän som byter sida. Dessutom bör större industripolitiska beslut underställas riksdagen så att de inte smygs igenom via myndigheter eller statliga bolag.
Industripolitiken behöver också minska beroendet av enskilda företag. Stöd bör i första hand gå till breda satsningar som gynnar flera aktörer och inte till att utse vinnare som får nästan obegränsad tillgång till statens resurser. Alla löften från företag som tar emot offentligt stöd bör följas upp i en offentlig databas så att både media och medborgare kan se vad som faktiskt levererats.
Slutligen kan politisk kapitalism motverkas genom att minska statens ekonomiska utrymme för riktade utdelningar. Ju mindre medel som kan delas ut till specifika företag och projekt, desto mindre värde har det att ägna sig åt politiskt påverkansarbete. Stefan Fölster och Nima Sanandaji visar i sin bok Reformer för politiker som vill bli återvalda (Timbro 2023), som handlar om framgångsrika lågskatteländer, att det går att kombinera lägre skatter med hög kvalitet i välfärden och att mindre offentliga resurser till utdelningar kan bidra till både starkare ekonomi och minskade incitament för politisk kapitalism.
Det mest oroande är kanske att den politiska kapitalismen ofta fungerar bäst för de inblandade just när den fungerar sämst för samhället. Den är som mest stabil när miljardrullningen pågår, nätverken är intakta och kritiska röster trängs undan. Först vid en kollaps, när skandaler avslöjas och konkursrubriker fyller tidningarna, öppnas ett fönster för förändring. Det bästa botemedlet är därför institutioner som gör det möjligt och lönsamt att ifrågasätta även de mest omhuldade projekten innan kostnaderna skenar. Om Sverige menar allvar med att stå emot dessa avarter är det här ett bra tillfälle att börja.
Fotnot: Skribenten är docent och lektor i samhällsvetenskap vid Södertörns högskola.
***
Läs även: ”Krisen i skolan hotar välfärden”
