Bryssels stora klimatdilemma
Svårt förena höga klimatambitioner med bibehållen konkurrenskraft.
Förra veckan föreslog EU-kommissionen reviderade regler för hur koldioxidutsläppen ska minska framöver. Bryssel står fast vid målet att minska nettoutsläppen med 90 procent till 2040 och nå klimatneutralitet tio år senare. Däremot förändras vägen dit.
Kommissionen vill bromsa minskningen av utsläppsrätter efter 2030, låta fler utsläppsrätter finnas kvar på marknaden, förlänga den fria tilldelningen under en övergångsperiod samt öppna för större inslag av negativa utsläpp och mer internationella klimatkrediter.
Samtidigt vill kommissionen mobilisera runt100 miljarder euro till industrins klimat investeringar genom att tillrätta en en Industrial Decarbonisation Bank, finansierad bland annat med medel kopplade till EU:s utsläppshandel.klimatinvesteringar genom att inrätta en Industrial Decarbonisation Bank, finansierad bland annat med medel kopplade till EU:s utsläppshandel.
Ekonomiprofessorn John Hassler, regeringens tidigare klimatutredare, ser inte kommissionens nya förslag som en reträtt från klimatmålen.
– Den viktigaste förändringen är att vi nu för första gången får en tydlig bana för hur utsläppsrätterna ska fasas ut mellan 2030 och 2040. Det är helt i linje med EU:s klimatlag och innebär inte att klimatambitionerna sänks. Tvärtom skapar det den långsiktighet som hittills har saknats, säger han.
Att kommissionen ändå vill lätta något på regelverket är ingen slump. Sedan Parisavtalet 2015 har EU minskat sina utsläpp betydligt snabbare än andra stora ekonomier – omkring 17 procent. Under samma period har USA minskat betydligt långsammare, medan Kinas utsläpp fortsatt att öka.
Skillnaderna blir ännu tydligare om man tittar på dagens utsläpp. EU står för omkring 6 procent av världens växthusgasutsläpp, medan Kina svarar för omkring 30 procent, USA för 12 procent och Indien för cirka 8.
Europa har samtidigt världens högsta pris på koldioxidutsläpp med 84 dollar per ton under 2025 i EU:s system för utsläppshandel, ETS. Som jämförelse låg priset i Kinas utsläppshandel kring 10 dollar, i Sydkorea omkring 7 dollar och i Kalifornien–Québec runt 29 dollar. Att en relativt liten del av världens utsläpp möter världens högsta klimatkostnader är det som ligger bakom det växande missnöjet med Bryssels klimatmål. Samtidigt är EU långt ifrån enigt i frågan. Medan Sverige och de övriga nordiska länderna, tillsammans med bland annat Nederländerna, Spanien och Portugal vill hålla fast vid en stram och långsiktigt förutsägbar utsläppshandel, har flera medlemsländer krävt lättnader och i våras begärde ledarna för tio länder med Italien och Polen i spetsen en översyn av utsläppshandeln. De beskrev den nuvarande utsläppsbanan som alltför brant och efterlyste en långsammare utfasning av fria utsläppsrätter, lägre energikostnader och större hänsyn till industrins konkurrenskraft.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har varnat för att europeisk industri inte kan bära betydligt högre klimatkostnader än sina globala konkurrenter. Även EU:s tillväxtutredare Mario Draghi pekar i sin konkurrenskraftsrapport ut Europas höga energi- och klimatkostnader som ett växande hot mot industrin. Charlie Weimers (SD), ledamot i Europaparlamentet, menar att kommissionens förslag är ett erkännande av att den tidigare politiken blivit svår att förena med industrins konkurrenskraft.
– Utsläppen är ett globalt problem och Europa kan inte ensamt bära världens högsta kostnader medan resten av världen fortsätter industrialisera. Klimatpolitiken bör fokusera på att minska de globala utsläppen – inte slå sönder den europeiska industrin.
Både den europeiska kemiindustrins branschorganisation Cefic och stålindustrins Eurofer välkomnade att minskningen av utsläppsrätter bromsas och att vissa lättnader införs. Men de menar att grundproblemet består – klimatpolitiken har skärpts betydligt snabbare än de ekonomiska och tekniska förutsättningarna för omställningen.
När Fit for 55 beslutades accepterade industrin ett stigande pris på koldioxid och en snabbare utfasning av gratis utsläppsrätter. Men det byggde, enligt branschen, på ett underförstått kontrakt. Europa skulle samtidigt leverera billig fossilfri el, grön vätgas till rimliga priser, utbyggda el- och vätgasnät, fungerande infrastruktur för koldioxidinfångning, snabbare tillståndsprocesser och en marknad för klimatsmarta produkter. Den delen av kontraktet har inte infriats, menar industrin.
”Kommissionens förslag är fortfarande frånkopplat den verklighet som industrin möter – det saknas fortfarande affärsmässiga förutsättningar och de grundläggande villkor som krävs för omställningen”, skriver Cefic. Enligt Eurofer krävs bland annat lägre elpriser, utbyggda elnät, tillgång till fossilfri vätgas och snabbare tillståndsprocesser för att investeringarna ska bli lönsamma.
Stefan Kvarfordt, chef för klimat och energi på Svenskt Näringsliv, delar industrins problembeskrivning.
– Om avsaknaden av industriinvesteringar i Europa beror på bristande elförsörjning är det den typen av möjliggörande faktorer som måste komma på plats – inte nya krav och villkor för att industrin ska få del av den fria tilldelningen.
Han välkomnar samtidigt flera delar av kommissionens förslag, bland annat en tydligare färdplan mot 2040 och att mer av ETS-intäkterna ska återföras till industrins investeringar.
Han menar samtidigt att utsläppshandeln ofta får bära skulden för problem som egentligen har andra orsaker.
Italien är ett exempel. Där uppskattar han att utsläppsrätterna i dagsläget bidrar med omkring 30 euro per MWh till kostnaden för gasbaserad elproduktion, medan själva kostanden för naturgas står för omkring 100 euro.
– Att beskriva ETS som huvudorsaken till Europas konkurrenskraftsproblem blir därför i bästa fall missvisande och i värsta fall snarast vilseledande.
Men ingen fråga återkommer oftare än elpriset. Trots en rekordstor utbyggnad av vind- och solkraft ligger Europas elpriser fortfarande betydligt högre än före energikrisen 2022. Bortfallet av billig rysk naturgas är en viktig förklaring. Samtidigt innebär den väderberoende elproduktionen att gas- och kolkraft ofta sätter marginalpriset på el – även när vind- och solkraft står för en stor del av produktionen.
Diagrammet intill visar skillnaden tydligt. Medan industrins elpriser i USA och Kina legat relativt stabilt kring 50–70 euro per MWh har de europeiska priserna under flera år varit både betydligt högre och mer volatila.
Den europeiska kemiindustrins organisation Cefic pekar ut just detta som den enskilt viktigaste flaskhalsen.
”Att nå ett elpris på 50 euro per megawattimme är avgörande. Först på den nivån kan Europa konkurrera och elektrifieringen kan bara skalas upp om elen är prisvärd och förutsägbar”, konstaterar energichefen Nicola Rega.
Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner delar bilden av att Europa behöver billigare el och snabbare tillstånd. Men hon varnar för att ändra de grundläggande spelreglerna.
– Forskningen är tydlig. Att sätta ett pris på utsläpp är det mest kostnadseffektiva sättet att minska dem. Att nu ändra de grundläggande spelreglerna skulle slå mot de företag som redan investerat miljardbelopp i omställningen.
Enligt Wiesner är lösningen inte att Europa backar, utan att fler länder inför koldioxidprissättning.
För företag som SSAB och Stegra innebär kommissionens förslaget både möjligheter och nya frågetecken. En långsammare utfasning av gratis utsläppsrätter gynnar konkurrenter som fortfarande producerar stål med kol, samtidigt som de offentliga stöden till ny teknik ökar. I ett mejl till Fokus uppger SSAB att regelverken framöver ”utvecklas i riktning mot minskade utsläpp och rättvis konkurrens. För företag som investerar stort i fossilfri produktion är det viktigt med långsiktiga och förutsägbara spelregler.”
Om utsläppshandeln blir mindre stram försvinner inte kravet på att EU ska nå sitt klimatmål om 90 procents utsläppsminskning till 2040. I stället flyttas en större del av bördan till andra delar av klimatpolitiken som ansvarsfördelningen mellan medlemsländerna för utsläpp utanför utsläppsrättssystemet, ESR, samt reglerna för upptag och utsläpp från skog och mark, LULUCF.
Kommissionen väntas presentera sina förslag på de båda senare under årets sista kvartal. Samtidigt är ambitionen att förhandlingarna om den reviderade utsläppshandeln ska vara klara redan under första kvartalet 2027.
***
