FN-forskare skrotar värsta klimatscenariot

Inför nästa stora FN-rapport om klimatet, som är tänkt att släppas 2029, har en grupp forskare nu tagit fram nya scenarier, det vill säga olika tänkta framtider där utsläppen av koldioxid är olika stora. En intressant förändring är att det allra värsta scenariot har skruvats ner och i dag ligger ungefär i nivå med det medelhöga scenariot i tidigare rapporter.

Det som hänt är något ganska anmärkningsvärt: man har övergivit de scenarier som varit underlag för i princip samtliga alarmistiska rubriker och uttalanden de senaste åren om vart klimatet är på väg. Det mest ökända av de scenarier som nu slopas kallades RCP 8,5. Förändringen har gjorts utan pukor och trumpeter, men betydelsen för klimatforskningen och i förlängningen klimatpolitiken kan knappast överskattas.

Varför har RCP 8,5 dödförklarats? Är det tack vare en framgångsrik klimatpolitik det nu är möjligt att lämna skräckprognoserna bakom oss? Forskargruppen, med nederländaren Detlef Van Vuuren i spetsen, skriver: ”I den övre delen av intervallet har CMIP6:s höga utsläppsnivåer /…/ blivit osannolika, baserat på trender i kostnaderna för förnybar energi, framväxten av klimatpolitik och de senaste utsläppstrenderna”.

Vind- och solkraft har förvisso byggts ut snabbt på senare år, men Van Vuurens beskrivning ger ändå ett intryck av efterhandskonstruktion – kanske förståeligt med tanke på hur mycket prestige och pengar som investerats i klimatpolitiken. För övrigt flaggade redan FN:s klimatrapport 2021 om det osannolika med RCP 8,5, så han säger egentligen ingenting vågat.

Den sista punkten i det Van Vurren skriver – ”de senaste utsläppstrenderna” – är den mest relevanta. I realiteten började dock trenden mot lägre koldioxidintensitet, alltså utsläpp i förhållande till BNP, långt före Parisavtalet, och den har haft ungefär samma lutning hela tiden. Sedan 1990 har koldioxidintensiteten globalt gått ner med nära 50 procent.

I Sverige har vattenkraft, kärnkraft, biobränsle och sopor i energiproduktionen länge varit betydligt viktigare än olja och kol. Den stora förklaringen till USA:s minskade utsläpp är övergången från kol till naturgas, som inleddes redan på 1990-talet. Energiproduktionen har gradvis effektiviserats över hela världen. Det lyfts ofta fram att förnybart vinner mark på elsidan, men kol, olja och gas utgör fortfarande 76 procent av de totala energiproduktionen i världen. År 1990 var andelen 78 procent. En minskning om två procentenheter på 35 år kan knappast förklara FN:s dramatiskt förbättrade klimatutsikter.

Nej, sanningen är att RCP 8,5 inte var realistiskt ens när det togs fram för drygt 20 år sedan. Scenariot byggde på fantasiprognoser om en sexfaldigad kolförbrukning och en två–tre miljarder större global folkmängd än vad trovärdiga projektioner har angivit. Året då skräckscenariot lanserades räknade det internationella energiorganet IEA i själva verket med att efterfrågan på kol skulle öka med 20 procent fram till 2035 – inte 600 – och därefter plana ut. Ingen seriös bedömare skulle ha använt RCP 8,5 för att göra trovärdiga prognoser. Scenariot var tänkt som en teoretisk referens. Det finns ett visst vetenskapligt värde i att lägga en extrem variant till en uppsättning scenarier man matar in i klimatmodeller.

Men det var inte så det kom att användas. RCP 8,5 kom i stället att betraktas som ”business as usual”, alltså den väg vi skulle vandra om vi inte skar ner våra utsläpp drastiskt. Denna misstolkning bidrog till att professorer för tio år sedan kunde säga sådant som ”med business as usual är mänskligheten i stort sett dömd”. Eller, som Guy McPherson, som spådde människans utdöende till innevarande år – 2026.

Olyckligtvis, men inte förvånade, har RCP 8,5 utgjort bas för tusentals vetenskapliga studier om allt från drunknande önationer till minskade skördar och kollapsande ekosystem, vilka alla i praktiken är oanvändbara. Många av dem har refererats i FN:s stora klimatrapporter. Studiernas ofta dramatiska slutsatser har i sin tur varit oemotståndliga källor till braskande rubriker för nyhetsredaktörer världen över. Det betyder att lejonparten av det du läst och hört av politiker och journalister om uppvärmningens konsekvenser har varit fel hela tiden, även med utgångspunkten att det är koldioxiden och inte så mycket annat som styr klimatet.

Detta är ingen liten sak. Det finns en liten grupp klimatforskare som tidigt såg vad överanvändningen av värstascenarierna skulle leda till och varnade för detta. Namn som Justin Ritchie, Roger Pielke Jr och Zeke Hausfather kan nämnas. Den senare konstaterade 2020 att ”vi har missbrukat det värsta klimatscenariot”. Nu skriver han diplomatiskt att ”scenariernas båge är lång, men den böjer sig oundvikligen mot mer realistiska utsläpp”.

Jordens medeltemperatur anses i dag ha ökat med 1,4 grader sedan förindustriell tid. I den nya uppsättningen scenarier tros alternativet med de största utsläppen ge en ökning med 3 grader från förindustriell tid till år 2100 (alltså ytterligare 1,6 grader från i dag), medan medelscenariet landar på 2,5 grader och det låga scenariot på 1,7 grader. Om man extrapolerar de senaste årens utsläppstrend in i framtiden hamnar den i stort sett på det nya medelscenariet. Om man är lite generös och utgår från att världens länder gör vad de utfäst sig att göra i sina klimatplaner hamnar trendlinjen ganska nära det låga scenariot.

Alltså: utan särskilt mycket mer klimatpolitik än den vi har tycks uppvärmningen till 2100 bli någonstans mellan knappt 2 och 3 grader, förutsatt att den FN-stödda forskningen har rätt om hur mycket mer värme koldioxid ger. Det är en helt annan värld än de (minst) 4–5 graders uppvärmning politiker och aktivister regelmässigt varnade för bara några år tillbaka i tiden.

Att ett orealistiskt skräckscenario kom att användas som underlag för mängder av studier som tagits på allvar av politiker och medier utan att knappt någon anade oråd kanske inte bara är ett olycksfall i klimatarbetet. En ny internationell studie – fortfarande en så kallad preprint, vilket innebär att den ännu inte granskats av forskarkolleger – visar hur både FN-apparaten och medierna konsekvent vinklar slutsatserna i FN:s klimatrapporter åt ett mer alarmistiskt och dramatiskt håll än det finns belägg för.

Att medierna gör det är inte överraskande. Det anmärkningsvärda är att det finns en bias redan i den sammanfattning för policyskapare som tas fram utifrån den fullständiga rapporten. Eftersom helheten är så omfattande att strängt taget inga journalister eller politiker tar sig igenom den, är det i praktiken denna sammanfattning som används som underlag för de artiklar som skrivs och de politiska förslag som läggs fram.

RCP 8,5 har begravts, men vi har knappast hört de sista slagen på larmtrumman.

***

Läs även: Batterirevolutionen kräver resurser som inte finns

Läs även: Stockholm köper minusutsläpp som ännu inte finns