Moderaterna blir förlorarna efter liberalernas kaosmöte 

Just nu känns det som om Simona Mohamsson är den partiledare som bäst personifierar boxaren Rocky Balboa:

“It ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward – that’s how winning is done!”

Den här kvällen kändes som en evighetslång förlossning. Eller som att Big Brother återupplivats.

Ett urspårat digitalt landsmöte, ett fiasko helt enkelt, med politiker som inte hörde varandra och som blev utkastade ur mötet hela tiden. Tanken var ju att Mohamssons kramkalas med Åkesson för tio dagar sedan skulle krönas med en promenadseger. I stället blev det kaos och ett svagare resultat för Mohamsson än väntat – enbart 95 ombud röstade ja.

Men det började så här:

”Hör ni mig nu?”
”Jag blir utkastad!”
”Jag är inte röstberättigad just nu!”
”Hör ni mig?”
”Nu funkar inte min kamera!”
”Vi måste kunna ha en kamera på!”
”Ser ni mig?”
”Tekniken funkar inte!”

Och så ovanpå det en annan livefeed från riksdagen med journalister som satt och tittade på det första fiaskomötet på en skärm och skrattade internt åt alltihop och pratade om ”kuk” och ”rakade pungar”, utan att tänka på att även deras ljud låg ute.

Det var nu som Sveriges framtid skulle avgöras: i ett kaosmöte som liknade de första zoomförsöken pandemivåren 2020 och med evighetslånga yrkanden, stadgetolkningar och reservationer.

Det hela höll på i över fyra timmar. De som imponerade mest var de två herrarna i presidiet som inte tappade humöret eller skärpan en enda gång trots rader av avbrott och invändningar från de ombud som deltog digitalt.

Nytt namn kanske: Ajourneringspartiet Liberalerna?

Till slut, 21.08, kom valberedningens ordförande och föreslog att Simona Mohamsson återvaldes som partiordförande. Några minuter senare kom resultatet. 95 ombud höll med, 80 lade ned sina röster, varpå Simona Mohamsson passade på att hålla ett inrepeterat tal.

Men det är nu det stora arbetet egentligen börjar.

Tidösidan kan nu visa en enad front, men Socialdemokraterna kommer att trappa upp sina attacker och ytterligare försöka sätta bilden av att de borgerliga satt sig i knät på Jimmie Åkesson.

Många har dividerat den senaste veckan huruvida det är Liberalerna eller Sverigedemokraterna som är vinnare och förlorare i den här uppgörelsen som Liberalernas landsmöte sagt ja till.

Men då missar man att den stora förloraren på detta troligen är Moderaterna.

Dagens besked leder till att Sverigedemokraterna ytterligare normaliseras, och det gör att partiet kan bli det klart dominerande partiet till höger. Kanske blir SD till och med större än de tre övriga Tidöpartierna tillsammans. Och i takt med detta kommer pressen att ge SD de stora, viktiga ministerposterna att öka.

Eftersom det parlamentariska läget gör att Ulf Kristersson blir statsminister vid en högerseger, kommer SD kunna ställa tuffa krav på att få andra viktiga ministerposter i stället.

Här finns justitieminister-, migrationsminister-, utrikesminister- och kulturministerposterna som kan hägra för Sverigedemokraterna. Att fortsätta att skärpa straffen, att minska invandringen, att driva en mer Israelvänlig linje men också att föra landet i en mer kulturkonservativ riktning. Även socialministerposten kan vara intressant för SD, eftersom partiet vill profilera sig som ett parti som vill stärka vissa välfärdsreformer, som tandvårdsreformen är ett exempel på. Målet för SD är trots allt att bli Sveriges största parti, och för att lyckas med det krävs ännu fler LO-röster.

Den nuvarande mandatperioden 2022–2026 kan alltså vara den sista i svensk politisk historia som Moderaterna har ett dominerande grepp om politiken.

Om Magdalena Andersson i stället blir regeringsbildare kan hon komma att trappa upp pressen på Moderaterna att byta sida. Helt plötsligt kanske Moderaterna kan få fler av de viktiga ministerposterna med henne som statsminister än om Ulf Kristersson blir statsminister. Bakvända världen alltså.

Framtidens historiker kan komma att betrakta början på slutet för Moderaternas 40-åriga maktdominans i högerpolitiken som den 22 mars 2026. Eller så blir det slutet för den traditionella blockpolitiken.

Det kan också bli så att den 22 mars blir betraktad som det misslyckade försöket för Liberalerna att vända skutan, innan detta 124-åriga parti försvann ur svensk rikspolitik för gott.

Men det är som Hedlund sa: man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, och det ska ju faktiskt hållas ett val först.

Spännande blir det. För oavsett hur det går – om det blir ett maktskifte, om Liberalerna tvingas lämna, eller om det blir en ny Tidöregering med SD-medverkan i höst – så var denna dag viktig, inte minst för att det här var dagen då Liberalerna kom med i matchen igen.

I kväll kan Simona Mohamsson andas ut.

Johan Romin