Det är Jon Henke, en av republikanernas hetaste nya medier-snubbar som till slut tröttnar på sitt panelsällskaps ständigt återkommande mantra. ”Kan vi inte blicka framåt i stället, snälla?” Bredvid honom vid podiet i den lilla seminariesalen sitter sex republikaner av olika valör, alla under 40 och samtliga sju ger en uppgiven bild av svårigheterna att mobilisera partivännerna på nätet.
Det kanske inte är så konstigt att republikanerna känns på defensiven, trots tepartyn och twitterkramande. Jag befinner mig på en konferens om internet och politik i Washington, och salarna svämmar över av triumfatoriska demokrater och nätrotsaktivister. Inga vallöften har hunnit svikas, drömmen lever ännu om en ny slags politik, en ny transparens, en ny tid.
Här är alla de nya hjältarna. Det är hela gänget från webbstrategerna Blue State Digital, byrån som startades av några ur Howard Deans kampanjstab och som jobbade med Obama i valet (och ja, den som Sahlin & co ska anlita i riksdagsvalet 2010 – mer om det senare i veckan). Joe Rospars, som var Obamas nya medier-chef under kampanjen. Minst halva tankesmedjan Center for American Progress, som Obama hämtade en stor del av såväl stab som politik ifrån. Den twittrande senatorn Claire McCaskill, Andrew Rasiej och Micah Sifry som startade techpresident.com och Personal Democracy Forum, en jäkla massa bloggare. Det är deras tid nu.
Riktigt dålig stämning blir det bara i debatten mellan Joe Rospars och McCains nätkampanjgeneral, Michael Palmer, som hävdar att Obama hade vunnit utan alla smarta webbstrategier. ”Ni hade en kändis som kandidat, det var därför ni vann, och för att folk var så jäkla trötta på Bush. Det är inte svårare än så.”
Han har fel, för Obama hade inte klarat sig utan de 500 miljoner dollar, två tredjedelar av kampanjkassan, som samlades in på nätet. Men han har ändå en poäng, tänker jag. Det är lätt att dras med av löftet Obama, av känslan att en helt ny tid är här. Demokraterna gör sitt bästa för att behålla entusiasmen, nu ska alla anhängare aktiveras i den nya paraplyorganisationen Organizing for America. Men, försöker jag, när jag pratar med Micah Sifry, går det verkligen att hålla igång en proteströrelsen för någon som sitter på makten?
”Ja, ja, det går, säger han, bara man gör det på rätt sätt!” Jag vill inte starta ett gräl, så jag säger inget mer. Men i mitt stilla sinne undrar jag om inte McCains närmast utbuade kampanjgeneral kommer skratta sist, i alla fall när det gäller just det här:
”Vi försökte samma sak med Bush 2005 och 2006. Vi gjorde allt, men det gick ändå inte. Ni kommer misslyckas, jag lovar.”
