Rävsaxen

Text: Lotta Engzell Larsson

När jag växte upp hette det televerket och inte Telia Sonera. Det var innan man internationaliserade och professionaliserade och konkurrensutsatte svenska statliga företag. Ingen som hade gått på Handels ville jobba i ett statligt bolag. »Effektivitet« var ett okänt ord i de bolagskulturerna, och det var helt naturligt att televerksarbetarna i sina orangea overaller tog med sig bolagets toapapper hem – som en slags självutnämnd löneförmån. Sedan dess har en revolution skett.

Men man måste förstå att en förutsättning för den revolutionen var att inte bara bolagen, utan även chefslönerna, marknadsanpassades. Det är också vad LO-ordföranden lite vagt hänvisat till. De kände sig pressade att betala hög lön. Man bytte kultur på mer än ett sätt. De statliga ägarna satt – och sitter – i en rävsax. De ska stå till svars inför ägarna, i förlängningen svenska folket, det vill säga de ska maxa effektiviteten – men utan att ta för stora risker.

Och det är väl där problemet ligger. Statsägda bolag ska kunna drivas på marknadsmässiga villkor, men de ska inte vara marknadsledande, framförallt inte när det gäller lönesättning. För är de det, så tar de för stora risker, det är exakt samma princip som när det gäller aktier. Hög avkastning=hög risk för fall.

Ps. Man ska inte glömma att även en gammal räv som [[Peter Wallenberg]] har svårt att läsa och förstå vad han skriver på. Det visade sig när Percy Barnevik, dåvarande ordförande i wallenbergbolaget Investor, plötsligt ville kvittera ut sin pension på 900 mkr. PW blev jätteförvånad. Men det var inte PW som förlorade sin heder, utan Percy.