Svensk journalistik är ibland rätt genant

Text:

Häromveckan besökte ett norskt tv-team en av Stockholms förorter. De följde med polisen och redan första kvällen fick de sina farhågor uppfyllda. Ett gäng försökte skrämma bort journalisterna och polisen fick åtminstone en bilruta krossad.

Vi har hört historien förut.

I nyheterna på Sveriges Television blev händelsen ett inslag. Det intressanta var på vilket sätt saken behandlades. Det blev en diskussion mellan en vänsterdebattör och en högerdebattör. De hade uppenbarligen kallats dit för att diskutera huruvida det som just hade hänt faktiskt hade hänt, eller om det bara var ännu ett fördomsfullt angrepp på förorten.

Det finns ibland något djupt tröstlöst över svensk journalistik, när ämnena är känsliga. En första reaktion är ofta att titta åt ett annat håll. En andra att ersätta rapportering med debatt. När någon redaktion ändå gör ett försök att låta skötsamma förortsbor berätta om vad de upplever, misstänkliggörs ofta de som vittnar.

Det är rätt genant.

Bland socialdemokrater har det talats i flera månader om att Stefan Löfven borde våga sig på en regeringsombildning. Till slut fick statsministern en ombildning i present av miljöpartiet. Men vilken nytta gör egentligen regeringsombildningar? Lotta Dinkelspiel finner olika motiv bakom ombildningarna, men inga klara effekter.

Daesh, eller IS, är hårt pressade av amerikanska bomber och markstyrkor, som till stor del tillhör kurdiska peshmerga, där kvinnorna har givits en framskjuten roll. Johanne Hildebrandt har besökt den kvinnliga bataljonen utanför Sulaymaniyya och fronten väster om Kirkuk, där vissa skyttevärn hålls av kvinnliga veteraner. De följer i spåren av andra kvinnliga krigare genom århundradena, även som propagandaverktyg.

Hur skildrar man ett liv som Lars-Inge Svartenbrandts? Ska man försöka hitta de förmildrande omständigheterna och skildra de mänskliga, sympatiska sidor han hade? Eller kräver ärligheten att man inte väjer för all den smärta och sorg som följde i hans spår? Olof Brundin skriver minnesord över en person som förstörde sitt eget liv, vid sidan av många andras.