Det hade inte behövt bli såhär illa

För 20 år sedan lanserade Folkpartiet förslaget om språkkrav, tillsammans med andra integrationsreformer. Hade de fått genomslag då hade Sveriges problem varit mindre i dag.

En intervjuförfrågan från Västerviks-Tidningen påminde om att det i dagarna är tjugo år sedan jag lanserade förslaget om språkkrav för medborgarskap. Det var den 3 augusti 2002 i just Västervik som vi kom med det integrationsprogram som totalt skulle skaka om det årets valrörelse. Folkpartiet tredubblades och jag blev ”Leijonkung”. Och förslaget lever än i dag, både i många människors medvetande och i den politiska debatten.

Det är inte så ofta ett politiskt initiativ får sådant genomslag. Tro mig, jag talar av erfarenhet. En hel del av de debattartiklar, motioner och ”utspel” jag varit inblandad i genom åren hade lika gärna kunnat vara skrivna i sanden på en strand. Visdomsorden har snart blivit bortspolade och glömda.

Den här gången fick budskapet vingar. Men finns det något att fira?

På ett personligt plan finns det naturligtvis det. Det är trevligt när folk kommer fram och säger uppskattande ord om det vi gjorde. Och visst känns det bra hemma i TV-fåtöljen när det fortfarande dyker upp inslag om saken till exempel när justitieminister Morgan Johansson nyligen pressades i SVT:s ”30 minuter” med frågor på temat ”om språkkrav är så rätt nu, varför var det så fel när Leijonborg föreslog det?”

Men på ett samhälleligt plan är det bedrövligt att förslaget fick det bemötande det fick och att det än i denna dag inte är förverkligat.

Motståndarna gick hårt åt det. Göran Persson klassade det som främlingsfientligt, ”värdigt Dansk Folkeparti”. Och så lät det sedan från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De borgerliga partierna var mer återhållsamma i sina kommentarer, men när jag efter Alliansens seger fyra år senare krävde att förslaget skulle genomföras var motståndet stenhårt också där.

Nu är alla för det, men det dröjer ändå.

Och när man betänker att språkkravet sakligt sett kanske var det minst viktiga i det där programmet, blir avsaknaden av reformkraft på det här området än mer bedrövlig. Jag läser programmet igen i dag och kan konstatera att vi faktiskt tog upp de flesta av de integrationsproblem som fortfarande diskuteras: den icke-fungerande lönebildningen som stänger ute nyanlända från arbetsmarknaden, bidragsfällorna, skatterna som gör att Sverige har lägre andel ”enkla jobb” än något jämförbart land, behovet av större tydlighet i kampen mot hederskulturen och bristerna i många skolor i utsatta områden.

Visst har det gjorts några seriösa försök att ändra svensk integrationspolitik, till exempel av Nyamko Sabuni under hennes tid som ansvarig minister. Men den stora bilden är ändå att det varit mycket svårt att få uppslutning kring de grepp som skulle behövas.

Vi vet alla resultatet. Arbetslösheten har bitit sig fast i de utsatta områdena, liksom de dåliga skolresultaten. Hederskulturen lever stark på sina håll. Kriminaliteten är hög.

Det hade inte behövt gå så illa.

Men det ska sägas att för en av punkterna i programmet från Västervik har utvecklingen varit en helt annan än den jag nu beskrivit.

Det var också ett djärvt, nydanande krav och det uppmärksammades även det en hel del den första tiden. Det handlade om en i princip fri arbetskraftsinvandring. Motiveringarna var att integrationen brukar fungera bra för invandrare som omedelbart kommer i jobb och att vissa branscher hade stort behov av arbetskraft.

Inget annat parti hade sagt det tidigare, men inom borgerligheten var idén uppenbarligen mogen. Svenskt Näringsliv hejade på. Så snart Alliansen hade vunnit valet 2006 inleddes arbetet med en reform.

LO, däremot, var starkt emot och affischerade på arbetsplatser med bild på mig och varnade för massarbetslöshet. LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin tog en debatt med mig på Norra Latin i Stockholm. Jag argumenterade för vårt grundkrav men påpekade att vi också hade villkor. De handlade till exempel om att förslaget gällde branscher med brist på arbetskraft och att lönen åtminstone skulle nå upp till miniminivån i sektorn.

När reformen lades fram, efter min avgång, blev den liberalare än jag tänkt mig. Någon prövning mot arbetsmarknadsläget i branschen ansågs inte behövas.

Sambandet mellan den höga arbetslösheten i utsatta områden och arbetskraftsinvandringen ska verkligen inte överdrivas. Men jag kan ärligt säga att det var inte diskare och cykelbud jag såg framför mig när vi lanserade reformidén.

Nu är beskedet från politikerna att reglerna för arbetskraftsinvandring ska skärpas. Och att språkkrav ska införas snarast. Vi får väl tro på det.

Så jag firar nog lite ändå.

***

Lars Leijonborg var partiledare för Folkpartiet Liberalerna 1997–2007.

Text:

Toppbild: TT