Nu kommer nya tider på nya Söderstadion

Text:

Tillgivenhet ligger bakom nio tiondelar av all lycka som finns i våra liv. Det hävdade Narniaförfattaren CS Lewis.  Det sinnes- och kroppstillstånd han syftar på brukar beskrivas som kärlek fri från sensuella element, och för på våra breddgrader en tillvaro i skuggorna; här intar oberoende, ekonomiskt och känslomässigt, tätpositionen i värderingsenkäterna.

Här brukar hyllade fotbollsspelare som tar av sig pjucken efter sin sista match tackas med ett rejält handslag, ett »vi ses och hörs«. Sedan varken hörs eller ses man. När vi hör att en gammal fotbollslegend hittats död, ensam i sitt ensamhushåll, brukar vi skämmas över att vi lurat i varandra att det där kärva i sin enkla uppriktighet är det välgörande.  Men nästa fotbollsspelare avtackas med ännu ett rejält handslag.

31 810 Hammarbyanhängare tog sig till Tele2 arena i Stockholm i söndags kväll.  För att se en allsvensk match. Men ännu mer för att tacka av Kennedy Bakircioglu. En spelare som älskats mer än någon annan i sin klubbs sekellånga historia. Läktarna glittrade i grönt och vitt. Spelarens, inte lagets namn vajade i stora tygbokstäver över en av sektionerna. Fans grät, rös, log. Tv-kommentatorer sa att de aldrig sett något liknande. På ceremonin efteråt dök gamla lagkamrater upp på en stor bildskärm. Zlatan Ibrahimovic sa: »Kennedy, du ska vara stolt över din karriär.« Erik Israelsson sa att han skulle kunna prata om Kennedys mål, passningar och skott i evigheter. »Jag har bara stått och gapat ibland på träningar och matcher och kollat.« Men viktigare var något annat: »Du har alltid tagit hand om dina lagkamrater, spridit glädje, jag tvivlar inte en sekund på att alla hammarbyare kommer att ta hand om dig nu efter karriären.« 

Det var tillgivenhetens stora kollektiva ögonblick i den kalla nordiska höstkvällen.

Läs mer Fokuserat:

Vänster, höger om, bakåt, halt! (#44)

Sno inte våra Mumintroll! (#43)

När omöjlig teknik verkligen funkar (#42)