Anderssons talande tystnad om L och SD

För liberaler som vill ge partiet en chans att överleva i riksdagen och sitta kvar i regeringen var beskedet om uppgörelsen med SD naturligtvis glädjande. Nu har man sex månader på sig att hamra in att det finns ett regeringsdugligt alternativ till höger och försöka vinna väljare på det.

Att vänsterfalangen i partiet, som ägnat sina politiska liv åt att stigmatisera SD, uppfattar Sverigelöftet – med Jimmie Åkesson-kram och allt – som en svårartad provokation, är lika begripligt. Där upphör likheterna mellan de stridande parterna.

Vad man än tycker om innehållet i sak har Simona Mohamsson och övriga L-statsråd vinnlagt sig om att uppträda korrekt. Ingen har idiotförklarat sina meningsmotståndare. Att det dröjde till ett halvår före valet innan man kom till skott kan dock visa sig ödesdigert. Det är kort om tid. Man har sig själva att skylla.

När det väl var dags hade processen gått över styr om avtalet med SD trumpetats ut i förväg, innan det var klubbat och klart i partistyrelsen. På en millisekund hade hätska påtryckningar inletts mot enskilda ledamöter som tänkte gå på ledningens linje, ackompanjerade av vänsterlojala stödtrupper i media.

I motståndarlägret är tonläget desto mer uppskruvat. Anti-SD-fraktionen anklagar partiledningen för ett bedrägligt beteende i sak och för att ha brutit mot stadgar, oklart exakt i vilket avseende. 

Av dem som anser sig ha den rätten på sin sida utmålas Mohamsson & co som generellt moraliskt lågtstående varelser. Sammanfattningsvis tyckts det vara helt i sin ordning att ösa hur mycket skit som helst över partikamrater som råkar ha en annan uppfattning. 

En klassisk liberal ståndpunkt borde annars vara att försvara allas rätt att tycka som man gör, mäta sina krafter med blanka vapen när ombuden möts på landsmötet på söndag, acceptera utslaget och göra sitt bästa för sitt parti i valrörelsen.

För liberaler vars enda politiska intresse är att ta avstånd från SD saknar det synsättet relevans, likaså att visa respekt för motståndarna. Att få stryk med tretton mot åtta i partistyrelsen räknas liksom inte. Omröstningar gäller bara när man själv vinner. Regeringsåren och ett fungerande Tidösamarbete saknar betydelse.

En notering i sammanhanget är att ett antal av de liberaler som nu fäktar mest i media själva med liv och lust har deltagit i SD-samarbetet i riksdagen. Alla Tidöförslag har diskuterats i sak i utskotten under nästan fyra års tid av representanter från samtliga partier – även L:s ledamöter.

En del av dem sitter med tunga uppdrag i partiet – på Mohamssons uppdrag och mandat. Ingen har tackat för sig i protest mot samarbetet med SD. Man kunde ju ha rest sig och gått man ur huse om man velat.

Statsminister Ulf Kristersson har fått ett nytt regeringsunderlag till skänks av Simona Mohamsson och är förstås nöjd över sakernas tillstånd: ”Ju färre röda linjer man sätter upp desto bättre. Vi håller ihop och är också överens om att fortsätta efter nästa val”.

På vänstersidan möts man plötsligt av ett hårdare motstånd och ser konturerna av en given valseger gå upp i rök. L kan lyckas med det omöjliga och hänga kvar, vilket är en svår missräkning.

Det finns inget regeringsalternativ på den rödgröna sidan. Extremborgerliga C måste enas om en politisk plattform med socialistiska V och förklara hur det ska genomföras. Utöver det kräver både V och MP att få ingå i regeringen.

C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist kallar sitt parti ”Sveriges enda liberala frihetsrörelse” och hoppas på ett strömhopp av förbittrade anti-SD-liberaler. Med tiden kommer politiska realiteter att hinna ifatt C.

Den som inte har haft något att säga om uppgörelsen mellan L och SD är Magdalena Andersson. Hon är förstås väl medveten om bristen på ett trovärdigt regeringsalternativ och inser att frågan kommer att förfölja henne dygnet runt fram till valdagen.

S-ledaren låter ofta sina underhuggare ta smällen när det bränner till politiskt. Så även den här gången. Partisekreteraren Tobias Baudin skickades fram med ett lamt uttalande om att det är ”Jimmie Åkesson som leder regeringsförhandlingarna”. Från Magdalena Anderssons sida är tystnaden talande.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och numera fri skribent