Anonyma myndighetsbeslut väcker ingen uppmärksamhet 

Att offentliga beslut fattas anonymt är inte bara oaktsamhet – det strider mot lag och får inte förekomma inom offentlig förvaltning, och kan anses utgöra ett rättsstatligt haveri. När ansvar suddas ut ur beslutsfattandet och det inte längre går att kontrollera vem som står bakom beslutet, förlorar lagarna sin mening och medborgarens rättssäkerhet undanröjs.

Anonyma myndighetsbeslut bör därför svårligen få ta plats i ett land som vill kalla sig en rättsstat.

Trots det fortsätter anonymitet i beslutsfattande att förekomma varje dag – i både kommunala och statliga myndigheter i Sverige, och till och med inom rättsväsendet och domstolarna – faktiskt även Högsta domstolen.

Jag har sökt företrädare och myndighetschefer för flera av dessa myndigheter för att få en kommentar, eller ännu hellre boka en intervju om de rättsstridiga anonyma besluten. Chefer vet att detta är förekommande inom myndigheten, och att myndigheten inte ens besvarar, eller låter överklagas. Ingen har återkommit.

Enligt 21 § myndighetsförordningen (2007:515) ska varje beslut inom en statlig myndighet dokumenteras så att det framgår vem som har fattat det. Motsvarande krav finns i 6 kap. 35 § och 5 kap. 67 § kommunallagen (2017:725) och i 31 § förvaltningslagen (2017:900). Lagarnas syften är tydliga: offentlig makt ska alltid kunna härledas till en ansvarig person, och är rättsstatens krav på insyn och ansvar vid beslutsfattande. 

Den som är föremål för ett beslut måste kunna kontrollera att beslutsfattaren haft behörighet, befogenhet och inte varit jävig när denne fattade beslutet. Att dölja beslutsfattarens identitet är därför inte en bagatell, utan ett direkt hot mot den enskildes rättssäkerhet.

Förekomsten av anonyma myndighetsbeslut är välkänd för både Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). JO har för många år sedan riktat kritik mot anonyma myndighetsbeslut, men frågan tycks numera inte väcka något större intresse hos tillsynsmyndigheterna. Detta är anmärkningsvärt – särskilt eftersom just dessa tillsynsmyndigheters syften är att värna rättssäkerheten. 

Att påminna en enda myndighet om rättsregler och sedan sitta och hålla tummarna för att alla andra myndigheter skulle vilja följa samma rekommendation, räcker självklart inte. Särskilt inte när förekomsten ökar i omfattning, spritt över alla myndigheter, till och med de rättsvårdande och rättskipande. 

När beslutsfattare tillåts vara anonyma undergrävs förtroendet för hela den offentliga förvaltningen. Det skapas en förvaltningskultur där ingen behöver stå till svars och där fel kan döljas bakom myndighetens namn. En sådan utveckling är oförenlig med demokratiska och rättsstatliga principer, och en enda rekommendation kan tydligt inte avhjälpa alla andra förekomster. 

Anonym makt- och myndighetsutövning är inte oaktsamhet utan ett rättsstatligt övergrepp gentemot den enskilde. Många inom offentlig förvaltning borde veta att förekomsten bryter mot lag. Därför är det hög tid att JO, JK, regering och riksdag markerar tydligare mot det som i Sverige sker varje dag och hela tiden. Lagar mot anonymitet vid myndighetsutövning finns redan. Det som saknas är en konsekvent tillämpning. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.