Är hedern värd ett liv? – när våldet migrerar men medvetandet stannar

Sverige har skakats ännu en gång. En kvinna i femtioårsåldern dödades av sina släktingar – kallat en ”hedersmord”. Men bakom rubriken döljer sig en större tragedi: hur kan ett värderingsbaserat mord ske i ett av världens mest jämställda länder? Våld mot kvinnor, oavsett om det kallas våld i nära relationer, svartsjukebrott eller hedersmord, handlar i grunden om samma sak – en man som vill behålla kontrollen. Namnet förändras, men resultatet är detsamma.

Enligt FN:s rapport 2024 dödades cirka 51 100 kvinnor och flickor världen över av sina partners eller familjemedlemmar – det motsvarar 140 liv varje dag.
I Europa mördas 4,1 kvinnor per miljon invånare varje år enligt Eurostat.
I Sverige sker omkring 16 sådana mord årligen, i Finland 17 – trots deras rykte som världens mest jämställda samhällen.

Brottet har varken religion eller nationalitet. Det handlar om rädslan att förlora kontrollen, kamouflerad som heder. För många migranter börjar en ny konflikt så fort de når Europa. Efter krig, fattigdom eller förtryck väntar ett samhälle med andra regler, språk och värderingar. Allt – från sophantering till tidsbokning på vårdcentralen – blir ett test på identitet.

Barnen lär sig snabbare. De integreras, medan föräldrarna fastnar i språklig och kulturell isolering. Många upplever att auktoriteten i familjen glider dem ur händerna, samtidigt som de möts av varningar om ”ett moraliskt uppluckrat väst”. Så uppstår kulturkrocken under samma tak: föräldrar i en värld, barnen i en annan.

I jakten på trygghet söker många migranter sig till kvarter där landsmännen bor. Men dessa områden blir ibland parallella samhällen där rykten och grupptryck styr vardagen. I kaféer och trapphus viskas det:
”Hon tog av sig slöjan.”
”Han går på nattklubb.”
”Hon pratar med en svensk.”

Kvarteret blir ett socialt ekokammare, med ett grupptryck som förvandlar värderingar till domslut. När en kvinna försöker leva fritt exploderar ofta den tystnad som byggts upp inom familjen.

Mitt i denna spänning kommer nu ett politiskt budskap: Sverige vill minska invandringen och erbjuder upp till 600 000 kronor för frivillig återvändo.
För många migranter låter det som ett kallt konstaterande: ”Du är inte längre välkommen”.

Känslan av avvisande stannar inte i politiken – den flyttar in i hemmen. När kvinnan vill stanna för barnens framtid men mannen ser en ekonomisk chans i att lämna landet, uppstår ett existentiellt krig inom familjen. Beslut som fattas i riksdagen kan bli tändstickor i redan explosiv relationer.

Politiken dödar inte direkt – men den planterar rädsla. Och rädslan, när den får fäste i familjen, söker alltid en syndabock. I de flesta fall är det kvinnan. Studier visar att majoriteten av förövarna saknar tidigare brottsregister. De delar dock ett mönster: oförmågan att hantera förändring.

Bristen på sexuell och emotionell kunskap gör kvinnans kropp till symbol för skam och heder. Friheten dödas två gånger – först av rädsla, sedan i hederns namn.

Våldet mot kvinnor har ingen religion. Men det frodas i rädsla, isolering och politikens kalla retorik. Så länge migration behandlas som ett problem snarare än en möjlighet kommer frustrationen i många hem att växa.

Migrationen förändrar inte människan – den avslöjar henne. Den som inte reflekterar över sina värderingar före resan bär med sig sitt våld liksom sitt pass. Sann heder mäts inte i blod, utan i medvetenhet – i mannens förmåga att respektera kvinnan, inte äga henne.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.