Arga forskare har fått demokratin om bakfoten
Uppropen haglar. Men politiker måste inte springa på alla bollar från universiteten, skriver Sten Widmalm.
Toppbild: Magnus Lejhall/TT
Flera inlägg i den offentliga debatten just nu handlar om hur den akademiska friheten och till och med demokratin är på väg att gå förlorad i Sverige.
Universitetets neutralitet förvaras bäst genom att bojkotta Israel, hävdar 90 akademiker i Unt. I Aftonbladet träder 105 personer fram, de flesta forskare vid universitet och högskolor. De menar att västvärldens upprustning mot Putin hotar demokratin. Vidare att ”Europas ekonomiska problem löses bäst genom investeringar i grön teknik, välfärd och hållbar infrastruktur, inte genom ytterligare militarisering.”
Och så det tyngsta inlägget av alla: Över tusen forskare anser på DN-debatt att Sverige går samma väg som Trumps USA – i och för sig med en brasklapp i slutet av texten som säger att ”Men Sverige är inte USA”.
Sverige tycks ändå vara på väg att bli som USA, enligt forskarna som hävdar att det inte bara är den akademiska friheten som hotas, utan även demokratin.
Kritiken i DN-artikeln går ut på att politiker inte lyssnar på vetenskapliga slutsatser om hur problem med miljö, kriminalitet, och energiförsörjningen bör lösas. Ämnesområdena är utan tvekan oerhört viktiga i dag. Men tror forskarna ens själva på lösningen de förespråkar? För det tycks vara expertstyre som förespråkas.
Detta är en lösning som utan tvekan är mycket populär idag, och utan viss grad av expertstyre klarar sig ingen demokrati. Men som universallösning står den i motsats till demokrati.
Under senare tid har det blivit allt vanligare för populistiska ledare att förespråka teknokratiska lösningar på samhällets problem. Men det underminerar på sikt demokratin påpekar forskare som kallar detta för just "teknopopulism". Dessutom, som Karin Pihl i Expressen argumenterar, så fungerar inte en demokrati så enkelt som att en enhällig forskarkår serverar en lösning för varje politiskt problem som dyker upp på agendan.
Forskare kan vara överens om vilka problem som är viktiga, men är sällan eniga om lösningarna. Det är där de folkvalda politikernas ansvar tar vid – i en demokrati.
Pihls slutsats om DN-uppropet är lika deprimerande som träffande. Det handlar om att ”forskarna är missnöjda med den politiska inriktningen.” Man kan lägga till ytterligare en slutsats – de hävdar ett egenintresse. För forskarna menar ju att det är bara vissa forskare politikerna ska lyssna på.
Det är förstås frustrerande för en forskare att säga något och sedan konstatera att politikerna slår dövörat till. Men det kan vara så i demokratier. Politiker som väljer en annan lösning är inte automatiskt auktoritära.
Sannolikt känner de flesta forskarna i uppropen till detta. Det är ledsamt att se hur begreppen akademisk frihet och demokrati används så tanklöst i rent egenintresse.
Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala Universitet
Flera inlägg i den offentliga debatten just nu handlar om hur den akademiska friheten och till och med demokratin är på väg att gå förlorad i Sverige.
Universitetets neutralitet förvaras bäst genom att bojkotta Israel, hävdar 90 akademiker i Unt. I Aftonbladet träder 105 personer fram, de flesta forskare vid universitet och högskolor. De menar att västvärldens upprustning mot Putin hotar demokratin. Vidare att ”Europas ekonomiska problem löses bäst genom investeringar i grön teknik, välfärd och hållbar infrastruktur, inte genom ytterligare militarisering.”
Och så det tyngsta inlägget av alla: Över tusen forskare anser på DN-debatt att Sverige går samma väg som Trumps USA – i och för sig med en brasklapp i slutet av texten som säger att ”Men Sverige är inte USA”.
Sverige tycks ändå vara på väg att bli som USA, enligt forskarna som hävdar att det inte bara är den akademiska friheten som hotas, utan även demokratin.
Kritiken i DN-artikeln går ut på att politiker inte lyssnar på vetenskapliga slutsatser om hur problem med miljö, kriminalitet, och energiförsörjningen bör lösas. Ämnesområdena är utan tvekan oerhört viktiga i dag. Men tror forskarna ens själva på lösningen de förespråkar? För det tycks vara expertstyre som förespråkas.
Detta är en lösning som utan tvekan är mycket populär idag, och utan viss grad av expertstyre klarar sig ingen demokrati. Men som universallösning står den i motsats till demokrati.
Under senare tid har det blivit allt vanligare för populistiska ledare att förespråka teknokratiska lösningar på samhällets problem. Men det underminerar på sikt demokratin påpekar forskare som kallar detta för just ”teknopopulism”. Dessutom, som Karin Pihl i Expressen argumenterar, så fungerar inte en demokrati så enkelt som att en enhällig forskarkår serverar en lösning för varje politiskt problem som dyker upp på agendan.
Forskare kan vara överens om vilka problem som är viktiga, men är sällan eniga om lösningarna. Det är där de folkvalda politikernas ansvar tar vid – i en demokrati.
Pihls slutsats om DN-uppropet är lika deprimerande som träffande. Det handlar om att ”forskarna är missnöjda med den politiska inriktningen.” Man kan lägga till ytterligare en slutsats – de hävdar ett egenintresse. För forskarna menar ju att det är bara vissa forskare politikerna ska lyssna på.
Det är förstås frustrerande för en forskare att säga något och sedan konstatera att politikerna slår dövörat till. Men det kan vara så i demokratier. Politiker som väljer en annan lösning är inte automatiskt auktoritära.
Sannolikt känner de flesta forskarna i uppropen till detta. Det är ledsamt att se hur begreppen akademisk frihet och demokrati används så tanklöst i rent egenintresse.
Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala Universitet