Avgifter för överklagande stärker myndighetsfördelen

Förslaget att införa en avgift för överklagande av beslut enligt plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) och miljöbalken (1998:808) sägs handla om effektivitet. I verkligheten får det anses handla om att på förhand ge myndigheter ytterligare fördelar gentemot enskilda.

Avgiften blir också en symbol för ett inledande angrepp på rättssäkerheten – i ett system där den redan är kraftigt försvagad. Avgiften riskerar att bli ytterligare ett hinder för enskilda i en process där kommunerna har makten, resurserna och, i många fall, även tolkningsföreträdet.

Detta sker i ett sammanhang där kommunernas bygglovshantering får anses vara oförutsägbar, godtycklig och ibland direkt rättsstridig.

Majoriteter av fritidspolitiker i byggnadsnämnder har, genom ändringar i PBL år 2011, redan tilldelats en oproportionerligt stor makt att kunna fatta fällande avgörande i beslut som enbart bygger på politiska visioner, som i vissa fall överspelar den enskildes grundlagsskyddade egendomsskydd, enligt 2 kap. 15 § regeringsformen (1974:152).

I moderatstyrda Vellinge kommun i Skåne finns ett tydligt exempel, där kommunen – vilket konstaterats av domstol – har ägnat sig åt rättsstridigt tvång gentemot ett trettiotal fastighetsägare. Den av justitieministern bildade insamlingsstiftelsen Centrum för rättvisa fick då kliva in och hjälpa dessa fastighetsägare i domstolsprocessen.

Domstolarna får redan betalt – avgiften fyller ingen legitim funktion

Länsstyrelserna, mark- och miljödomstolarna samt Mark- och miljööverdomstolen finansieras fullt ut genom skatteanslag. Deras uppdrag är att pröva överklaganden. Dessa rättsprövningar kan inte betraktas som någon tilläggstjänst, utan utgör en av kärnorna i deras verksamhet.

Att då ta ut en extra avgift på 1000 kronor från den enskilde bidrar varken till bättre kvalitet, snabbare handläggning eller ökad rättssäkerhet. Avgiften tillför i praktiken inga nya resurser. Den fungerar enbart som ett tröskelhinder för den enskilde, som dessutom redan måste bekosta sitt eget juridiska ombud i dessa mål, och i vissa fall även stå för myndighetens ombudskostnader vid förlorat mål, se 15 kap. 7-10 §§ PBL.

Om problemet vore resursbrist – vilket först måste underbyggas på ett tillräckligt sätt – borde lösningen vara ökade anslag, inte att lägga ytterligare ekonomisk börda på den som redan befinner sig i ett underläge.

Det är redan inte vem som helst som får överklaga

Argumentet att avgiften ska stoppa så kallade okynnesöverklaganden bygger på en felaktig bild av verkligheten. Redan i dag är rätten att överklaga strikt begränsad. Det är endast saklegitimerade som får överklaga, det vill säga den som direkt berörs av beslutet och har ett rättsligt intresse i saken.

Detta innebär att systemet redan är filtrerat. Det handlar inte om allmänna tyckanden eller löst motiverade invändningar. De som överklagar gör det därför att beslutet påverkar deras egendom, rättigheter eller ekonomiska situation.

Att ytterligare belägga denna rätt med avgifter är inte att rensa bort eventuellt missbruk utan blir därför i stället att försvåra ytterligare för enskilda i legitima rättsprocesser.

Att behöva betala en avgift för att skydda sin egendom, blir synnerligen anmärkningsvärt.

Kommunerna – beslutsfattare, tillsynsmyndighet och motpart
Kommunerna fattar beslut enligt PBL, utövar tillsyn över sin egen verksamhet och försvarar därefter sina beslut när de överklagas, vilket i andra sammanhang skulle kunna anses utgöra jäv.

Samtidigt anlitar kommunerna regelmässigt juridiska ombud, finansierade med skattemedel, för att driva processer mot sina egna kommunmedlemmar.

Bristerna inom de kommunala byggnadsnämnderna måste granskas innan det ens bör komma på tal att införa en överklagandeavgift. Kommunerna begränsar redan i dag överklagandemöjligheterna kraftigt, exempelvis genom att inte begära in grannyttranden, genom att fatta beslut via delegation samt genom delgivning av bygglovsbeslut via Post- och Inrikes Tidningar – ett förfarande som många enskilda inte ens känner till.

Eftersom kommunerna uppträder med skattefinansierade ombud, samtidigt som den enskilde själv måste bekosta sitt juridiska biträde, är den enskilde ofta chanslös utan ombud i en komplex process som kräver god kännedom om lagstiftning, praxis och processrätt.

Det är därför djupt missvisande att låtsas som att en överklagandeavgift är den problemlösande faktorn. I verkligheten är avgiften bara ytterligare ett lager i en redan hög ekonomisk mur – i en rättsprocess där myndigheterna redan på förhand har betydande fördelar.

Vellinge kommun – ett varnande exempel

Moderatstyrda Vellinge kommun illustrerar tydligt vad som står på spel. Domstol har funnit att kommunen ställt rättsstridiga krav på enskilda – vilket i praktiken är ett tvång riktat mot enskilda.

Detta är inte ett teoretiskt problem, utan ett konkret exempel på hur kommuner kan missbruka sin ställning när tillsynen är svag och konsekvenserna få. I sådana situationer är möjligheten att överklaga inte ett irritationsmoment, utan ett nödvändigt skydd mot maktmissbruk.

Att då göra överklagande dyrare är att skydda systemet – inte rättsstaten.

När högre instans inte ens motiverar sina beslut

Allvarligast är kanske att Mark- och miljööverdomstolen har utvecklat en praxis där överklaganden avslås, på löpande band, utan motivering, trots tydliga lagkrav på att beslut som går den klagande emot ska motiveras, enligt 28-29 §§ i lag (1996:242) om domstolsärenden. 

För den enskilde innebär detta att ett ärende kan avslutas med ett kortfattat avslag utan svar på sakinvändningarna. Efter att ha betalat avgift, bekostat eventuella ombudskostnader och investerat betydande tid lämnas personen utan en begriplig förklaring när det gäller beslut ifrån högsta rättsinstans.

Enligt utredningens förslag, ges det också vid handen att prövningen hos länsstyrelserna ska tas bort. Detta medför att den klagande i praktiken får en beslutsmotivering i sådana mål, vilket inte får anses vara till fördel för den enskilde, jfr praxis i förvaltningsdomstolarna.

Att i sådana fall behöva betala 2000 kronor och ytterligare kostnader för eget ombud, med risk att dessutom behöva betala motpartens ombudskostnader, får förslaget att framstå som helt ogenomtänkt.

Att ta betalt för tillträde till en prövning som i slutändan inte ens motiveras, är ett fundamentalt rättssäkerhetsproblem.

Rätten att överklaga måste vara reell

I en rättsstat räcker det inte att rätten att överklaga existerar i teorin. Den måste vara praktiskt möjlig att använda. När:

En överklagandeavgift är inte en teknikalitet. Den blir i förekommande fall ett aktivt steg bort från rättssäkerheten.

Rätten att överklaga får inte reduceras till att vara till salu. Våra rättsinstanser uppbär skatteanslag med kärnuppgiften att pröva överklaganden som redan är filtrerade, genom att rätt person kan överklaga beslut.

Överklagandemöjligheten är ett grundläggande skydd mot godtycke och ett centralt kontrollinstitut – särskilt i ett system där makten redan lutar kraftigt åt ena hållet.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent