Bildt har rätt om underrättelsetjänsten

Den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten Must missade, som vi vet, den ryska invasionen av Ukraina för snart fyra år sedan. Amerikanska och brittiska underrättelsetjänster var på tårna och flaggade tidigt för vad som var på väg att hända. Must slog dövörat till och hävdade envist ända in på mållinjen att Vladimir Putin inte skulle våga sig på en militär aktion.

Antingen berodde det på ren och skär inkompetens att Must inte såg det som en genomsnittlig nyhetskonsument kunde läsa och lyssna sig till. Eller så viskade man i regeringens öra det man trodde att regeringen ville höra. Och på den tiden var det Magdalena Anderssons S-regering som med en massiv rysk uppladdning vid ukrainska gränser framför ögonen bet sig fast som en drucken vid den militära alliansfriheten, innan man tvingades byta spår och några månader senare sökte medlemskap i Nato.

En konsekvens av Must-sjabblet blev att Carl Bildt fick den borgerliga regeringens uppdrag att utreda en ny civil underrättelsetjänst. När betänkandet presenterades i juni 2025 vred Bildt om kniven ett varv till.

”I varningar som förmedlades av andra regeringar var det de rent politiska motiven som målades upp när man ansåg att en större rysk intervention i Ukraina var mycket sannolik. Den militära styrkeuppbyggnad som sedan skedde bekräftade den politiska bilden. Den svenska bedömningen av den politiska motivbilden fallerade dock. Man kan mot denna bakgrund tala om ett systemfel.”

I nästa andetag konstaterade Bildt att ”i det svenska systemet är det Must som har uppgiften att göra den sammanlagda underrättelsebedömningen”. Uppenbarligen misslyckades man med det.

Det som brast var den politiska analysen av vad som försiggick i Kremls korridorer, kanske inte en militär specialitet om man säger så. Konsekvensen av Musts ”löpande” med felaktiga bedömningar blev att S-regeringen också hamnade snett.

Av det skälet vill Bildt se en civil underrättelsemyndighet med bredare och bättre analysförmåga direkt under regeringen. Must får ägna sig åt militära frågor i försvarets regi, där man hör hemma.

Den springande punkten stavas KSI, Kontoret för särskild inhämtning, alltså Sverige hemliga utrikesspionage, som bedrivs av individer med täckbefattningar och skyddade identiteter. Uppdraget är att skaffa fram underrättelsematerial med ”särskilda metoder”. I klartext kan det betyda att rekrytera och odla agenter.

KSI har sitt ursprung i organisationer som T-kontoret och IB och är av hävd och gammal vana en del av Must. Bildt vill ändra på det och vill att KSI ”ska ingå i den nya myndigheten”.

Den förre stats- och utrikesministern tänker alltså norpa försvarets prestigefyllda spjutspetskompetens mitt framför näsan på ÖB, och det har rört upp känslorna i Högkvarteret. Försvarsmaktens remissvar innehåller långa haranger av militärbyråkratiskt formulerade invändningar:

”Om förmågor skulle överföras i enlighet med utredningens förslag, behöver Försvarsmakten återskapa motsvarande förmågor. Personaltillgången utgör en utmaning. Detta gäller i synnerhet kopplat till specifika kompetensområden av stor vikt för att upprätthålla underrättelsesystemets funktionalitet”.

Bakom revirpinkandet står en samlad försvarsledning. En speciell omständighet i sammanhanget är att Must-chefen anmält delvis avvikande mening. I likhet med Bildt hävdar generallöjtnant Thomas Nilsson att ”vi behöver bredda underrättelsetjänsten”.

S tar gärna strid med regeringen på försvarets sida inför valrörelsen, och har värvat SD för sin sak på temat att det är fel tidpunkt att genomföra förändringar av underrättelseväsendet – på grund av det osäkra omvärldsläget. Frågan blir om det är bättre att Must gör ”löpande” felbedömningar nästa gång kriget står för dörren.

Regeringen vill genomföra omorganisationen vid nästa årsskifte och behöver stöd i riksdagen för att lyckas. Det enklaste och bästa argumentet är att Sverige behöver vässa både inhämtning och analys utan att dra saken i långbänk. Det är klart som korvspad att Carl Bildt har rätt om underrättelsetjänsten.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent