Biståndets helvetiska baksida
Med bistånd kan människor klara livhanken. Biståndet kan också kapas av kleptomaner, diktatorer och andra som vill både omvärlden och sitt eget folk illa.
Ett problem med bistånd är att det är så svårt att ta reda på vilken nytta det gör. I sämsta fall blir det beroendeframkallande.
Att biståndspolitiken i stor utsträckning handlar om symbolik underströks när Sverige som första nation antog enprocentsmålet, det vill säga att en procent av bruttonationalinkomsten skulle reserveras för bistånd till utvecklingsländer. Insatserna knöts till matematiken, inte till behoven. När den utbetalda summan något år inte uppgick till en procent fick man skynda på att producera några extra projekt för att få statistiken att stämma.
Jag gick för många år sedan biståndsutbildningen på Sandöskolan utanför Kramfors, då ett alternativ till den vanliga lumpen. En lärare berättade om den enskilde biståndsarbetarens moraliska dilemma: trots sina goda föresatser att leva ungefär som lokalbefolkningen pressades han att anställa inte bara en städerska i det staketomgärdade huset utan också, efter underförstådda hot om vandalism, flera av hennes släktingar. Han blev en i raden av vita, rika främlingar, en antikolonialist som fortsatte att representera ett vittrande system.
Efter året på Sandö var jag mindre idealistisk och mer biståndsskeptisk. När jag långt senare fick anledning att skriva om korruptionen inom Rädda Barnens biståndsverksamhet – som skolan som bara fanns på pappret, som de privata hästarna som för biståndspengar skulle transporteras till nytt land, som männen på kontoret i Jemen som berikade sig själva och sina släktingar och blev uppbragta när en kvinnlig chef från Sverige dök upp och understod sig att begära pappren på bordet – ekade många vackra ord väldigt tomt.
Det har funnits en stark koppling mellan det socialdemokratiska projektet och biståndsindustrin, och därför är det naturligt med protester från de berörda när en borgerlig regering börjar prata om effektivitet. Sverker Sörlin, som till helt nyligen satt i Sidas styrelse, skriver en text i Dagens Nyheter som trots sin längd inte säger mycket mer än att biståndet har fungerat väl och att biståndsminister Benjamin Dousa borde må dåligt. Inget nämns exempelvis om UNWRA:s beroende av Hamas och behovet av andra kanaler in i Gaza. Det mesta som rubbar status quo tycks dåligt.
Med bistånd kan människor klara livhanken, men det kan också kapas av kleptomaner, diktatorer och andra som vill både omvärlden och sitt eget folk illa. Alltför ofta har biståndsmedel omsatts i vapen.
Afghanistan och Somalia hör till de stora mottagarna av svenskt bistånd och det är svårt att påstå att utvecklingen där har gått i rätt riktning.
Samma slutsats kan nog dras om utlandsbiståndet som om bidragssystemen hemma i Sverige: där det visar sig leda till positiv förändring kommer folk i gemen att stödja det, men om det år efter år, decennium efter decennium, försvinner i ett destruktivt beroende med inslag av korruption eller fusk är det rimligt att skepsisen tar över.
På andra sidan floskelhumanismen frodas cynismen och vill man inte bidra till den bör man välkomna kritiska frågor och ärliga redovisningar.
Ett problem med bistånd är att det är så svårt att ta reda på vilken nytta det gör. I sämsta fall blir det beroendeframkallande.
Att biståndspolitiken i stor utsträckning handlar om symbolik underströks när Sverige som första nation antog enprocentsmålet, det vill säga att en procent av bruttonationalinkomsten skulle reserveras för bistånd till utvecklingsländer. Insatserna knöts till matematiken, inte till behoven. När den utbetalda summan något år inte uppgick till en procent fick man skynda på att producera några extra projekt för att få statistiken att stämma.
Jag gick för många år sedan biståndsutbildningen på Sandöskolan utanför Kramfors, då ett alternativ till den vanliga lumpen. En lärare berättade om den enskilde biståndsarbetarens moraliska dilemma: trots sina goda föresatser att leva ungefär som lokalbefolkningen pressades han att anställa inte bara en städerska i det staketomgärdade huset utan också, efter underförstådda hot om vandalism, flera av hennes släktingar. Han blev en i raden av vita, rika främlingar, en antikolonialist som fortsatte att representera ett vittrande system.
Efter året på Sandö var jag mindre idealistisk och mer biståndsskeptisk. När jag långt senare fick anledning att skriva om korruptionen inom Rädda Barnens biståndsverksamhet – som skolan som bara fanns på pappret, som de privata hästarna som för biståndspengar skulle transporteras till nytt land, som männen på kontoret i Jemen som berikade sig själva och sina släktingar och blev uppbragta när en kvinnlig chef från Sverige dök upp och understod sig att begära pappren på bordet – ekade många vackra ord väldigt tomt.
Det har funnits en stark koppling mellan det socialdemokratiska projektet och biståndsindustrin, och därför är det naturligt med protester från de berörda när en borgerlig regering börjar prata om effektivitet. Sverker Sörlin, som till helt nyligen satt i Sidas styrelse, skriver en text i Dagens Nyheter som trots sin längd inte säger mycket mer än att biståndet har fungerat väl och att biståndsminister Benjamin Dousa borde må dåligt. Inget nämns exempelvis om UNWRA:s beroende av Hamas och behovet av andra kanaler in i Gaza. Det mesta som rubbar status quo tycks dåligt.
Med bistånd kan människor klara livhanken, men det kan också kapas av kleptomaner, diktatorer och andra som vill både omvärlden och sitt eget folk illa. Alltför ofta har biståndsmedel omsatts i vapen.
Afghanistan och Somalia hör till de stora mottagarna av svenskt bistånd och det är svårt att påstå att utvecklingen där har gått i rätt riktning.
Samma slutsats kan nog dras om utlandsbiståndet som om bidragssystemen hemma i Sverige: där det visar sig leda till positiv förändring kommer folk i gemen att stödja det, men om det år efter år, decennium efter decennium, försvinner i ett destruktivt beroende med inslag av korruption eller fusk är det rimligt att skepsisen tar över.
På andra sidan floskelhumanismen frodas cynismen och vill man inte bidra till den bör man välkomna kritiska frågor och ärliga redovisningar.
