Mansgrisarna är tillbaka – och kvinnorna väljer hund
Sverige är mer macho än på många år. Men om 70-talets gossar kunde utmålas som busar – varför reagerar ingen i dag?
Bild: TT / AP / Vadim Ghirda
Male chauvinist pig, eller MCP:are på ren svenska, var någonting som mansgrisiga personer kallades när feminismen var på frammarsch. Oftast handlade det om män som bar sig illa åt, men det hände att även de mest väluppfostrade fick en släng av sleven.
Det fanns något nästan medfött problematiskt med att vara man. De senaste åren har uttrycket toxisk manlighet varit kultursidespopulärt, ett slags giftgas som osar fram ur manssläktet. Men modeorden kan växla snabbt, och nu är begreppet ersatt av manosfären, vilket antyder att eländet har kosmiska proportioner.
Märkligt nog är MCP däremot helt och hållet försvunnet i en tid då samhället är fullt av machoideal, hederskultur, gangsterinfiltration, militarisering och religiöst kvinnoförtryck. Om de snälla 70-talsgossarna, behängda med fredssymboler och jämställdhetsideal, kunde framställas som sådana busar måste man ställa sig frågan varför dagens globala backlash nästan helt gått under kvinnornas radar.
Ser de inte att Sverige i dag är tusenfalt mer MCP-igt än för låt oss säga 30 år sedan? Eller så har de lagt märke till det, men vill helst låta bli att peka ut några ansvariga.
Medelklassen älskar eufismer. Omskrivningarna skapar en speciell form av gemenskap, en undvikandets och uppgivenhetens. Oviljan att skaffa barn skulle i så fall kunna tolkas inte bara som en försagd protest, utan också som ångest inför risken att det blir en pojke.
Nyligen kom en undersökning, nota bene beställd av Kennelklubben och Agria, som visade att var tredje svensk hellre har husdjur än barn.
Ingrid Edström, den första chefen för TV2:s barnprogram, har berättat att när hennes redaktion sattes samman var budgeten större än sportredaktionens. Det var en märklig tid med livliga diskussioner om de minsta; barnen betroddes med Tårtan, men förväntades senare duka under av mellanölstristess på förortstorget utanför någon stängd fritidsgård. Skräpkulturen hudflängdes och det sociala arvet skulle brytas. Det gavs ut böcker med titlar som Handbok i barnindoktrinering, med en blandning av maoistisk scoutuppfostran och anarkistisk lössläppthet mitt i trafiken.
Jag vet inte hur roligt det är att vara barn i dag, med spårningsappar och föräldrar med hörlurar
Sedan dess har tron på social ingenjörskonst krympt och uppväxtvillkoren privatiserats. Det är begripligt att människor tvekar att sätta barn till världen; varje nyhetsdag kan berätta om barnsoldater eller barnfattigdom och på skärmen uppstår ständigt nya faror som de yngsta måste skyddas mot. Den fria leken – världens naturligaste tillstånd – har låsts in i schemalagda aktiviteter. Barn gör att vuxna inte hinner med sin bucket list. Ensamma kvinnor sitter i stället på kafé med vinglas och minihund som de kallar älskling.
Vid första påseendet kan det verka ologiskt, men de som får flest barn bor i områden där barnfattigdomen ökar – åtminstone enligt sådana organisationer, som Rädda Barnen och Majblomman, som livnär sig på att beskriva armodet som ett ständigt växande problem. På sistone har såväl SCB som ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) tvärtom visat att barnfattigdomen minskar.
Över tid blir den mindre i alla grupper, även de som kommit senast till Sverige och är sämst utbildade och mest arbetslösa. Om det bland dessa också förekommer hedersförtryck och en allmän MCP-attityd skulle själva fattigdomsbegreppet behöva ges en både vidare och djupare betydelse än den som kan kompenseras med bidrag.
Snarare än en kvalitetsfråga – hur mår barnen? – har barnbristen i den industrialiserade världen blivit ett kvantitetsbekymmer: vem ska ta hand om alla gamlingar? Optimisterna tror att det löser sig med AI och migration. En chihuahua kan då lätt förvaras på hunddagis eller i handväskan. Med barn blir det genast bökigare och oron har således blivit existentiell på civilisatorisk nivå.
Hur var det nu dinosaurierna dog ut? Just det, det fanns inga ungar kvar. Jag vet inte hur roligt det är att vara barn i dag, med spårningsappar och föräldrar med hörlurar. Ett liv som hund kan förefalla mer tilltalande eftersom man kommer ut på promenader och blir gullad med och tilltalad som vore man ett barn.
MCP-kulturen slår hur som helst sina lovar kring både Tiktok och hemtjänst. Den vinner röster och underhållningspriser. Den rustar sig politiskt och religiöst. Den struntar i den påstådda feminiseringen av västvärlden eftersom den vet vilka som kan sätta kraft bakom sina ord. Sådant där märker även barnen, hur få de än är.
***
