Brutalt mord i Washington när trycket ökar mot Israel
Israels gränser för proportionerligt försvar har sedan länge passerats, skriver Jonas Gummesson.
Dödsskjutningen av två unga israeler utanför Judiska Museet i Washington sänder chockvågor över världen. Omständigheterna är uppseendeväckande brutala.
Sarah Milgrim and Yaron Lischinsky arbetade båda på Israels ambassad och skulle ha förlovat sig vid ett besök till Jerusalem inom kort. Israels USA-ambassadör Yechiel Leiter beskrev dem som ”ett vackert par.” Nu är deras liv över och det blir ingen resa till hemlandet.
Gärningsmannen Elias Rodrigues sköt sina offer på nära håll och ropade ”befria Palestina” innan han greps på platsen. Ett dokument som påstås vara hans manifest cirkulerar på nätet. Även mordvapnet är i beslag.
Först och främst är det en avskyvärd handling, oavsett vilken etikett polisen med tiden sätter på motivet, om det anses röra sig om ett vansinnesdåd, ett terrorattentat eller en genomtänkt avrättning på politiska bevekelsegrunder.
I västvärlden var ledande politiker snabbt ute och fördömde det inträffade. Donald Trump tog avstånd från hat och radikalism i USA och hävdade att dådet var ”baserat på antisemitism”. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard skrev i motsvarande ordalydelser på X: ”Detta dåd är ännu ett fruktansvärt exempel på varför hat och antisemitism aldrig får normaliseras.”
Egentligen spelar terminologin ingen avgörande roll. Inte ens med bästa vilja i världen kan man bortse från sammanhanget med den pågående svältkatastrofen i Gaza, initierad av Israels militära aktioner mot i flertalet fall försvarslösa människor.
I strategiska termer må det syftet vara att slå ut ledarskiktet i Hamas som tar skydd bakom mänskliga sköldar i sina tunnlar under sjukhus och andra byggnader. Det hjälper ändå inte när det är oskyldiga barn som träffas av den israeliska försvarskrafternas bomber och beskjutning och bilder av död och undernäring sprids över världen. Umbärandena är olidliga och bränner fast på näthinnan.
Attentatet i Washington ökar i sig trycket på USA och Europa, inklusive Sverige, att sätta stopp för Israels framfart i Gaza.
Hittills har vi sett ganska lite av den varan med tanke på vad som pågår. Pressen på den israeliske premiärministern Netanyahu har varit i det närmaste obefintlig. USA fortsätter med sina vapenleveranser. När en tillfällig vapenvila trädde i kraft i januari i tog Trump åt sig äran. Nu råder en besvärande tystnad. EU-länderna handlar vidare med Israel som om ingenting hänt. Sanktioner tycks avlägsna.
I Kristerssonregeringens senaste utrikesdeklaration i februari talade Maria Malmer Stenergard om att ”regeringen står bakom Israels rätt att försvara sig mot Hamas efter det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.”
Ingen har glömt Hamas bestialiska massaker när omkring 1 100 israeler avrättades vid angreppet mot en musikfestival i Negevöknen och närliggande byar och kibbutzer i oktober 2023. 250 människor togs som gisslan, ungefär hälften är kvar i fångenskap.
Ändå är det ett överspelat stadium att hänvisa till den händelsen som isolerad förklaring till vad som har hänt efter det.
Med över 50 000 döda i Gaza – varav nästan en tredjedel under 18 år, enligt palestinska siffror som återgavs av Reuters i veckan – har gränsen för ett proportionerligt försvar för länge sedan passerats. Nu är Netanyahus nya krigsmål att erövra hela Gaza, kosta vad det kosta vill i mänskligt lidande.
USA och Europa kan välja mellan att fortsätta se mellan fingrarna på vad som sker eller att fördöma – och ta avstånd i konkret handling.
Jonas Gummesson är politisk journalist specialiserad på försvars- och säkerhetspolitik.
Dödsskjutningen av två unga israeler utanför Judiska Museet i Washington sänder chockvågor över världen. Omständigheterna är uppseendeväckande brutala.
Sarah Milgrim and Yaron Lischinsky arbetade båda på Israels ambassad och skulle ha förlovat sig vid ett besök till Jerusalem inom kort. Israels USA-ambassadör Yechiel Leiter beskrev dem som ”ett vackert par.” Nu är deras liv över och det blir ingen resa till hemlandet.
Gärningsmannen Elias Rodrigues sköt sina offer på nära håll och ropade ”befria Palestina” innan han greps på platsen. Ett dokument som påstås vara hans manifest cirkulerar på nätet. Även mordvapnet är i beslag.
Först och främst är det en avskyvärd handling, oavsett vilken etikett polisen med tiden sätter på motivet, om det anses röra sig om ett vansinnesdåd, ett terrorattentat eller en genomtänkt avrättning på politiska bevekelsegrunder.
I västvärlden var ledande politiker snabbt ute och fördömde det inträffade. Donald Trump tog avstånd från hat och radikalism i USA och hävdade att dådet var ”baserat på antisemitism”. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard skrev i motsvarande ordalydelser på X: ”Detta dåd är ännu ett fruktansvärt exempel på varför hat och antisemitism aldrig får normaliseras.”
Egentligen spelar terminologin ingen avgörande roll. Inte ens med bästa vilja i världen kan man bortse från sammanhanget med den pågående svältkatastrofen i Gaza, initierad av Israels militära aktioner mot i flertalet fall försvarslösa människor.
I strategiska termer må det syftet vara att slå ut ledarskiktet i Hamas som tar skydd bakom mänskliga sköldar i sina tunnlar under sjukhus och andra byggnader. Det hjälper ändå inte när det är oskyldiga barn som träffas av den israeliska försvarskrafternas bomber och beskjutning och bilder av död och undernäring sprids över världen. Umbärandena är olidliga och bränner fast på näthinnan.
Attentatet i Washington ökar i sig trycket på USA och Europa, inklusive Sverige, att sätta stopp för Israels framfart i Gaza.
Hittills har vi sett ganska lite av den varan med tanke på vad som pågår. Pressen på den israeliske premiärministern Netanyahu har varit i det närmaste obefintlig. USA fortsätter med sina vapenleveranser. När en tillfällig vapenvila trädde i kraft i januari i tog Trump åt sig äran. Nu råder en besvärande tystnad. EU-länderna handlar vidare med Israel som om ingenting hänt. Sanktioner tycks avlägsna.
I Kristerssonregeringens senaste utrikesdeklaration i februari talade Maria Malmer Stenergard om att ”regeringen står bakom Israels rätt att försvara sig mot Hamas efter det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.”
Ingen har glömt Hamas bestialiska massaker när omkring 1 100 israeler avrättades vid angreppet mot en musikfestival i Negevöknen och närliggande byar och kibbutzer i oktober 2023. 250 människor togs som gisslan, ungefär hälften är kvar i fångenskap.
Ändå är det ett överspelat stadium att hänvisa till den händelsen som isolerad förklaring till vad som har hänt efter det.
Med över 50 000 döda i Gaza – varav nästan en tredjedel under 18 år, enligt palestinska siffror som återgavs av Reuters i veckan – har gränsen för ett proportionerligt försvar för länge sedan passerats. Nu är Netanyahus nya krigsmål att erövra hela Gaza, kosta vad det kosta vill i mänskligt lidande.
USA och Europa kan välja mellan att fortsätta se mellan fingrarna på vad som sker eller att fördöma – och ta avstånd i konkret handling.
Jonas Gummesson är politisk journalist specialiserad på försvars- och säkerhetspolitik.
