Dags att ge kungen lite space

Vid åtskilliga tillfällen har jag lyssnat med ett halvt öra på kungens tal vid riksmötets öppnande, senast i år. I vanlig ordning blev det ett ord på vägen till de församlade ledamöterna: ”Min förhoppning är att detta riksdagsår genomsyras av respekt, lyhördhet och långsiktighet”.  

Särskilt under ett valår faller det platt till marken. Redan dagen efter rök partiledarna ihop i en hätsk debatt. Kungen drar ändå envetet sitt strå till stacken.

Årets anförande var det 52:a i ordningen. Generationer av politiker har kommit och gått i riksdagsbänkarna. I talarstolen kan kungen se bortkommen ut när han höjer blicken från sitt manus och tittar ut över salen, men han står där han alltid har stått. Ulf Kristersson är hans tionde statsminister.

När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 vid 27 års ålder var regeringsformen från 1809 fortfarande i kraft. Kungen hade verkställande makt och styrde riket. Propositioner och utnämningar var utställda i ”Kungl. Maj-.ts” namn.

När den nya regeringsformen trädde i kraft 1975 upphörde det. Vid den så kallade Torekovkompromissen i samband med 70-talets stora grundlagsutredning avvisades kravet på republik och presidentstyre. Den gyllene medelvägen blev bevarad monarkin med en politiskt avlövad regent.

S håller än i dag fast vid kravet på republik. Enligt partiprogrammet från i juni i år ska ”statschefen utses i demokratisk ordning” i stället för att gå i arv i samma familj. Det är bara kosmetika. Monarkin är en bekväm lösning för alla partier.

Under ett halvt sekel har kungens uppdrag varit av ceremoniell karaktär. Han sitter ordförande vid utrikesnämndens möten och vid konseljerna med regeringen på slottet, men är politiskt maktlös och uppfattar det själv så. På Kungahusets hemsida beskriver han sig som en ”opolitisk statschef” och ”symbol för landet”. Allt han företar sig sker i samråd med regeringen.

I sina tal i Riksdagen läser kungen innantill, han vet att han har ögonen på sig. I andra sammanhang händer det att han är mer frispråkig, med varierande resultat.

Vid ett besök i Brunei 2004 uttalade sig kungen om landets sultan – och diktator – i Sveriges radio och menade att han hade ”en kolossal närhet till folket”. Det utlöste en minikris för monarkin.

Vid andra tillfällen har det gått bättre. 2005 höll kungen ett personligt tal till tsunamikatastrofens offer och möttes av sympati. 2020 uttalade han sig om pandemin och tyckte att det var ett misslyckande att så många dött. Då var responsen positiv. Kungen sågs som en enande kraft.

I förra veckan hamnade kungen i blåsväder igen. Vid sitt besök vid förmötet till FN:s klimatkonferens COP30 i Brasilien med start i veckan pratade han på utan manus i en svt-intervju, precis som i Brunei.

Kontentan var att deltagarna skulle få svårt att komma överens om ett gemensamt dokument. På frågan om den rika världen borde ta ett större ansvar för klimatmålen svarade han med en motfråga: ”Man kan tycka vad man vill om det här. Men hur mycket ska vi betala egentligen? Det är det som är knäckfrågan”.

Tyckte kungen. Ingen lär dö av att höra det. Ändå blev det rabalder.

Statsvetarprofessorn Katarina Eckerberg gick i taket av konstitutionella skäl och ansåg att kungen skulle hålla tassarna borta. ”Det är politik och det kan påverka utgången.”

Ett annat synsätt är att kungen med regeringens goda minne var på plats för att representera Sverige och förde ett oskyldigt resonemang utan politiska pekpinnar. I sitt öppningsanförande kritiserade han världsdelarna för att ha gjort för lite sedan FN:s klimatkonvention skrevs under i Brasilien 1992. Kungen var med då också.

Nästa år fyller han 80 år. Han har varit statschef i dryga 50. Det är dags att ge killen, förlåt kungen lite space.