Oroväckande när biskopsmötet förordar omvändelseterapi

Ingen bör förvånas över att Svenska kyrkans beslut om en könsneutral äktenskapssyn har utvecklat sig till ett utnötningskrig.

När man överger en ordning som varit allenarådande i 2000 år, och som fortfarande bejakas av majoriteten av världens kristna, får man räkna med gnissel. Särskilt som beslutet skaver betänkligt mot en förutsättningslös läsning av Bibeln, den skrift som enligt kyrkoordningen ska vara grunden för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

När kyrkans totalt 14 biskopar nyligen uttalade sig i frågan är det därför intressant att titta närmare både på argumenten och på handlingsplanen framåt. Hur beskriver biskopsmötet sin teologiska process? Och vad har kommande generationers gudstjänstbesökare och präster att vänta sig? 

Vissa blir säkerligen styrkta av triggerord som ”progressiv”, ”glädje” och ”motverkande av diskriminering”. Men det blir också tydligt att det är en järnhand som ska fösa de ännu-icke-övertygade framför sig. Målbilden är ju att alla ska tycka lika. Om inte av fri vilja så genom omskolningsläger och omvändelseterapi.

Men låt oss börja med historieskrivningen. Biskopsmötet berömmer sig av en mer än 70-årig process där Svenska kyrkan har fungerat som progressiv kraft. Och mycket av det som står är lätt att sympatisera med. I likhet med samhället i stort har förståelsen för homosexualitet ökat, och likaså insikten om hur samkönad attraktion uppstår. Få – om ens några – präster i Svenska kyrkan torde protestera mot beslutet från 2005 om att ”det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen”.

Den teologiska historiedelen är mer tendentiös. Här talas det om ”årtionden av samtalsgrupper, arbetsgrupper, teologiska kommittéer, skrivelser, teologiska bearbetningar och motioner till kyrkomötet”. I en fotnot låter biskoparna två liberala teologer komma till tals, som båda anser sig veta att såväl Bibeln som traditionen är i det närmaste obegriplig när det gäller synen på samkönade relationer. Det är ”svårt … att avläsa vad Bibeln säger” och de aktuella bibelverserna är ”långt ifrån lättolkade”. Här frestas man att fråga hur detta tolkningsmässiga mysterium har kunnat undgå de två miljarder katoliker, ortodoxa och evangelikala som är av en helt annan uppfattning. Är det bara Svenska kyrkan och hennes likar som har sett ljuset?

En alternativ hållning är att processen man beskriver inte var så sanningssökande och förutsättningslös som man vill göra gällande. Att det till stor del handlade om beställningsjobb, med ett uttalat eller outtalat tryck att ”komma framåt” – i just den progressiva anda som Svenska kyrkan berömmer sig av. Jag är själv bekant med flera personer som satt i dessa kommittéer, och den som intresserar sig för en annan historieskrivning än den officiella kan läsa deras reservationer.

Och så var det det där med omskolningsläger och omvändelseterapi. Det är nämligen i dokumentets avslutning som järnhanden sluter sig på allvar. För att ”alla blivande präster med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön” räcker det nämligen inte med filosofiska resonemang. Här kan det i stället bli tal om ”riktade kurser eller samtal med mentor”, ”terapi” eller ”praktikplats i församling med aktivt hbtqi+-arbete”.

Man ser verkligen framför sig hur glädjen växer sig stark hos de förtappade prästkandidater som haft den dåliga smaken att tro det som kyrkan överallt och i alla tider har trott. I ett förtydligande inlägg i Kyrkans Tidning försäkrar visserligen ärkebiskopen att dörren för dessa präster inte är ”tvärstängd”. Han värjer sig också för delar av den kritik som biskopsmötets uttalande har genererat. Men i sak försvarar han skrivelsen precis så som den är formulerad.

För mig och många andra är frågan klar: en kyrka som ser prästernas samveten som ett omskolningsprojekt är illa ute.

Olof Edsinger är generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen