Del 3: Koalitionspolitikens järnbur

Det finns en föreställning i svensk politik att skillnaden mellan svensk och dansk migrationspolitik främst beror på olikheter i tonläge, temperament eller politiska kulturer. Som om Danmark alltid varit mer direkt, mer robust, medan Sverige varit mer återhållsamt och moraliskt orienterat. Den analysen missar kärnan. Förskjutningen mellan länderna handlar inte främst om hur politiker talar – utan om vad de kan göra.

Politik är aldrig bara idéer. Den är institutioner, matematik och mekanismer. I Danmark skapade det politiska systemet ett utrymme för socialdemokratin att röra sig mot mitten. I Sverige skapade det politiska systemet en järnbur som tvingade socialdemokratin att stanna kvar i en position som en allt mindre del av befolkningen delade.

Det är denna järnbur som del 3 i denna serie handlar om.

När regeringsmakten blev ett hinder för förändring
I början av 2000-talet såg den svenska socialdemokratin fortfarande sig själv som det naturliga maktpartiet i Sverige. Man hade suttit vid makten i större delen av efterkrigstiden, och även när valresultaten blev svagare fanns en inbyggd förväntan om att regeringsmakten förr eller senare återkommer. Denna självbild gjorde att partiets främsta fokus inte låg på politisk förnyelse mot väljarna, utan på att säkra parlamentariska majoriteter.

Det var här som koalitionslogiken tog över politiken.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet – två små men ideologiskt intensiva partier – kom att bli de enda möjliga stödpartierna för en socialdemokratisk regering. Det innebar att migrationspolitiken inte längre styrdes av S kärnväljare, utan av partier som varken representerade arbetarklassen, industrisektorn eller den breda mitten. I migrationsfrågan stod de i praktiken långt ifrån en majoritet av befolkningen.

Samtidigt hade den svenska valmatematiken blivit svårare. Den gamla S-dominerade riksdagen, där mittenpartier kunde balansera och bredda politiken, hade försvunnit. I dess ställe fanns en karta där alla vägar tillbaka till regeringsmakten krävde ett samarbete med MP – ett parti vars existensberättigande i stor utsträckning byggde på att vara så migrationsliberalt som möjligt.

Här uppstod en paradox:

Ju mer S tappade väljare till SD, desto mer beroende blev de av MP och V. Ju mer väljare efterfrågade realism, desto mindre utrymme fanns att leverera den. Ju större behov av kursändring, desto större politisk risk att genomföra den.

Det var ett slutet system.

Ideologiska småpartier som vetoaktörer
I Danmark uppstod aldrig denna situation. Där kunde socialdemokratin förhandla med mitten, högern, eller Dansk Folkeparti utan att förstöra sin identitet. Räckvidden var bred. Regeringsbildningen var flexibel. Det fanns ingen ideologiskt rigid partner som kunde blockera en omläggning.

Sverige var motsatsen.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet blev inte bara samarbetspartners – de blev grindvakter. Och grindvakterna stod i en annan verklighetsuppfattning än den som Socialdemokraternas väljarbas befann sig i.

Det fanns två konsekvenser av detta.

Den första var politisk: varje försök att prata om volymer, om krav, om normer eller om sammanhållning riskerade omedelbart att utlösa regeringskris.

Den andra var psykologisk: en generation S-politiker socialiserades in i en miljö där migrationskritik var tabu, inte för att väljarna motsatte sig den, utan för att koalitionspartnerna gjorde det.

Det var därför som migrationspolitiken, även när den formellt skärptes efter 2015, aldrig förankrades i den socialdemokratiska identiteten. Den blev ett undantag, en teknisk justering, inte ett värderat ställningstagande. Man kunde höja kraven i praktiken, men inte i sin självförståelse. Därmed återstod alltid den inre konflikt som fick stora delar av väljarkåren att inte lita på att kursändringen var äkta.

I Danmark fanns aldrig denna kognitiva dissonans. När kursen lades om – lades den om.

Partiets karta slutade stämma med verkligheten
När politiken i Sverige i allt högre grad definierades av koalitionskrav blev det också svårare för socialdemokratin att uppfatta väljarnas förändrade prioriteringar. Ett parti som sitter i regeringsställning med 30 procents stöd uppfattar lätt sig självt som stabilt – även när fundamentet börjar brista.

Men väljare flyttar inte över en natt. De flyttar i smyg. Först stannar de hemma från valurnorna. Sedan röstar de på ett annat parti i kommunvalet. Sedan kommer protesterna. Och sist kommer paradigmskiftet.

För dansk socialdemokrati kom tidiga varningssignaler tydligt genom Dansk Folkepartis tillväxt.

För svensk socialdemokrati blev SD:s framgångar länge avfärdade som ett problem hos väljarna, hos samtalsklimatet, hos medierna – överallt utom hos den egna politiken.

Koalitionsberoendet skapade en situation där S kunde förlora stöd i väljarbasen utan att förlora regeringsmakten. Och just därför uppfattade partiet inte hur djupt förtroendegapet blivit. När arbetarklassen började gå över till SD fanns ingen mekanism kvar som kunde dra tillbaka partiet, för varje rörelse mot väljarna innebar en rörelse bort från regeringspartnern.

Ett parti måste alltid välja vem det lyssnar på. Danmark valde sina väljare. Sverige valde sina koalitionspartners.

När opinionen inte längre spelar roll
Det mest fascinerande med svensk migrationspolitik mellan 2000 och 2015 är att opinionen var tydlig i över ett decennium, men politiken rörde sig inte. De flesta svenskar ville se stramare regler långt innan 2015 års kris, och i vissa frågor ville till och med en majoritet av vänsterväljare det. Men politiken rörde sig inte, därför att regeringsmajoriteten byggde på partier som hade motsatta preferenser.

I Danmark spelade det ingen roll vem som drev opinionen. När en majoritet ville ha förändring följde politiken efter.

I Sverige spelade det ingen roll att en majoritet ville ha förändring. Politiken var låst.

Här finns en central lärdom: Svensk migrationspolitik präglades inte av konsensus, utan av minoritetsdominans. Ett litet parti – eller två – kunde hålla tillbaka en opinionsström som var större än hela deras väljarbas.

Denna asymmetri gjorde att förtroendet för politiken försvagades, inte bara bland S-väljare utan i befolkningen som helhet. Det blev allt svårare att veta vad partierna egentligen stod för, när deras praktiska politik inte speglade vare sig deras historia eller väljarnas åsikter.

Det var en erosion av demokratins återkoppling.

När koalitionspolitiken omskapar partiet
Det sägs ibland att partier förändras uppifrån, genom idéer och program. Men i realiteten förändras partier genom de kompromisser de måste göra för att överleva i ett parlamentariskt landskap. Miljöpartiets och Vänsterpartiets roll i svensk politik omskapade S inifrån, inte genom övertygelse utan genom nödvändighet.

Ett parti som under lång tid måste anpassa sig efter andra förlorar en del av sin egen identitet. Det blir reaktivt snarare än normerande. Och när väljarbasen samtidigt rör sig åt andra hållet förloras partiets förmåga att förstå sig självt.

Det var så svensk socialdemokrati, som en gång var en av Europas mest realpolitiska rörelser, började tala ett språk som inte längre var förankrat i väljarnas erfarenheter. Där dansk socialdemokrati hade en stabilitet i sin kärna, hade den svenska socialdemokratin en dubbelhet som växte år för år: en politik som drevs av opinionskrav, och en annan som hölls tillbaka av koalitionskrav.

Det svenska undantagstillståndet
När krisen kom 2015 tvingades även Sverige att skifta kurs. Men skillnaden mot Danmark var monumental. I Danmark var omläggningen ett uttryck för partiets vilja och förankrat i dess identitet. I Sverige var omläggningen ett nödbromsbeslut, genomfört mot den egna självbildens logik.

När omläggningen genomförts gick S tillbaka till koalitionslogiken. Man återvände till värderingsspråk, till symbolpolitik, till dubbla budskap. Därför kunde förtroendet inte repareras. Därför fortsatte SD att växa. Och därför upplevde delar av befolkningen att politiken aldrig blev genomgripande, bara administrativ.

I Danmark fortsatte omläggningen däremot in i partiets DNA. Den blev ett projekt, inte ett avsteg.

Slutsatsen: den svenska fastlåsningen var ingen slump – den var systemisk
Del 3 visar att skillnaden mellan svensk och dansk socialdemokrati inte kan förstås utan att se koalitionspolitikens roll. Sverige byggde ett system där socialdemokratins makt vilade på partier som var oförenliga med väljarnas preferenser i migrationsfrågan. Danmark byggde ett system där socialdemokratin kunde följa sin bas.

Det är därför dansk socialdemokrati kunde bli ett mittenparti för ordning och sammanhållning, medan svensk socialdemokrati inte kunde följa med sin egen väljare – och därför tappade dem.

Detta är också nyckeln till del 4: när väljarbasen ändras och koalitionen inte tillåter anpassning, omformas partiet. Och svensk socialdemokrati kom att få ett helt nytt sociologiskt fundament – ett fundament som i praktiken förhindrar en dansk kurs, även i dag.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är del tre av fem i serien ”När Norden skildes åt”. Del 4 publiceras torsdag 25 december.